Det finns ett bibelord som jag gillar apropå enhet och olikheter och det är från Rom 15:7:
"Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära"
Jag tycker det räcker ganska långt som grund när man samtalar om detta.
En viktig fråga är vad vi menar med "enhet"?
- Är det att vi går tillsammans till en stor kyrkobyggnad i varje stad?
- Är det att våra skillnader suddas ut?
- Är det att någon begär den andres underkastelse?
- bygger vänskap och relationer med syskon från olika traditioner.
- erkänner varandras både likheter och olikheter och låter oss berikas.
- respekterar varandra och när Herren leder gör saker tillsammans.
Kort och gott, räcker inte vänskap, ömsesidighet och respekt ganska långt? Behöver vi krångla till det så mycket mer?
"Enhet i det väsentliga. Frihet i det oväsentliga. Kärlek i allt."
Rupertus Meldenius
Grejen är väl att enas om vad som är oväsentligt, men med kärlek och generositet borde det gå att i alla fall respektera våra skillnader och bygga på det gemensamma.
En sak till. Enhet är viktigt men det är Jesu sändning ut i världen också, så fort det riskerar att bli motsättningar här emellan blir jag skeptisk. All enhetsträvan måste hjälpa oss med frågan hur vi på bästa möjliga sätt "är församling" i en efterkristen tid. Detta perspektiv får aldrig tappas!
24 kommentarer:
Hej! Tydligt och bra inlägg i en viktig debatt. Håller med dig helt i det citerade bibelordet (det är faktiskt även mitt "enhetsord") och de tre punkterna.
Bra inlägg! Jag tycker du lyfter fram många saker vi bör tänka på,
Joachim. Jag håller med, tror jag. Är dock lite nyfiken på vilka som ingår i detta "varandra" som vi bör söka enhet med. Är detta självklart? Om man ska aktivt söka enhet med kristna, då måste man också så långt jag förstår ha någon slags tanke om vem som är kristen och vem som inte är det. Och vilka kriterier ska man då använda? Hur tänker du/ni?
/Jonas Lundström
Sympatiskt inlägg.
"Enhet i det väsentliga. Frihet i det oväsentliga."
---Men här kan det nog komma till svåra definitioner av vad som är väsentligt och vad som är oväsentligt. Luther kastade ju ut ganska mycket som han tyckte var oväsentligt, men som historiska kyrkor fortfarande tycker är oerhört väsentligt.
Det är både förvånande och inte förvånande, vad du Joachim skriver.
Och Jonas Lundström frågar lite försiktigt, var ekumenikens gränser går. Och det är sannerligen viktiga frågor!
Lite tidigare har du Joachim blivit arg och sur, när du ville driva ekumenik och blev bemött av kristna, som hade annan ämbetssyn och nattvardssyn.
Är du riktigt ärlig i din ekumenik?
Jag tycker, att det finns mycket vackra ord om enhet, det blir bara högtidliga ord och flum och "det är roligt att vara tillsammans". Är detta din och din församlings vision, att vara en all-around kristen? Att passa i alla möjliga "kristna" sammanhang?
Jag tror, att de kyrkor och församlingar, som är bekännelsetrogna, klarar bäst i vår tid mot liberalteologin. Helt enkelt de är evangeliserande och undervisande. De lägger inte energin i att få stöd från det ena eller det andra hållet. De står för det, som de tror på. Enhet i Kristus föds av Guds Ande, den kan inte organiseras fram. Om andra inte håller med deras bekännelse och tro, är inget problem för dem. Vi behöver få tillbaka vår frimodighet att vara det, som vi är. Vår kyrkohistoria ger väl mycket fingervisning! Flum-ekumeniken har inget gott med sej för en levande kyrka.
Jag tycker, att du borde ta kontakt med den präst, som du blev arg på. Du får be förklaring, varför han sade så till dej. Ni kan samtala i vanlig, vänlig ton. Jag skriver detta därför, att du vill ha ekumenik och då kanske kommer ni fram till, att ni inte kan driva ekumeniskt samarbete såsom du ger sken i ditt inlägg och acceptera det, utan att han tvingar dej till SvK:s ordning och utan att du tvingar honom gå mot sin övertygelse.
Även om jag inte alls delar Jonas Lundströms teologi, anser jag att det finns något att lära sej där. Jag tänker på Fribaptismen. När fribaptismen liberaliserades, och man gav upp sin identitet, då kunde det bara sluta såsom det gjorde, att fribaptisterna försvann. Och detsamma kommer att ske med flera frikyrkosamfund, som håller på att förlora sin identitet.
Är ekumenikens mål att skapa Nya Svenska Frikyrkan? En kyrka, som är all-around, innehåller alla frikyrkliga? Visst protesterar du och andra moderna frikyrkopastorer, men det är just det, som sker i dessa ekumeniska strävanden. Missionskyrkan, baptistkyrkan och metodistkyrkan går ihop, det är faktum! Nu studerar man hur man ska "samordna" pastorsutbildning för pingst, EFK och SAM. Om man får gemensam pastorsutbildning, då är det inte långt till att förena dessa samfund. Då har man två block i svenska frikyrkligheten och till slut kommer man fram, att det är lika bra förenas.
Men hallå! Hur gick det med tron och bekännelsen?
Jag får berätta något annorlunda i vår förvirrad tid. ELM-BV, Evangelisk LUTHERSK Mission - Bibeltrogna Vänner. Dess styrelseledamöters visioner handlade inte alls om ekumenik och samarbete till höger och vänster, inte heller slåss mot någon eller några andra kristna, utan att nå ut med evangeliet i vår tid på den lutherska bekännelsens grund. Har man förlorat livet? Har man förlorat ungdomarna? Har man minskat missionen? Har man förlorat bokförlaget? Har man förlorat tidningarna? NEJ! Och åter NEJ! Varför? Därför att man tror på sin bekännelse och identitet så pass, att det är alltför dyrbart att offra på ekumenikens altare för pengarnas skull.
Fattar ni inte vilket fiasko den moderna ekumeniken är? Det kristna inflytandet minskar i samhälle. Man slår ihop kyrkor och samfund och det blir FÄRRE platser, där man förkunnar Guds Ord. Detta är faktum.
Joachim, satsa din kraft mer på EFKs teologi,predikan, mission, uppmuntra ungdomar till att odla musik i kyrkan och att vara vittnen i vardagen och bry dej inte så väldigt, vad de andra kyrkor håller på med. Om det är möjligt, ni kan ha naturliga kontakter med andra kristna, men det är inte det primära och då kan du med frid i hjärtat möta de andra kristna bekännare eller hur?
Med fridshälsningar
Hannu från Småland
Jonas: Det är alltid knepigt att bedöma sånt där. Men jag tänker nog att alla som medvetet vill följa (och lyda) den Jesus som presenteras för oss i NT ingår i "varandra" oavsett deras ev tradition. Gör jag det enkelt för mig då?
Hannu: Vad vänder du dig emot? Jag håller med om att enhets prat kan bli lullull snack. Observera att jag INTE menar att man ska sudda ut gränser och olikheter. Tvärt om man ska stå för det man tror på. MEN göra det i respekt lyhördhet och kärlek. (vilket jag inte tyckte den nämnda prästen gjorde) Annars håller jag med dig i det du skriver.
Joachim. Det är en rätt bra bedömningsgrund tycker jag. Men jag ser flera problem. Dels tror jag inte alla i dom olika kyrkorna skulle skriva under på detta, vilket gör det lite svårt att veta vem man i praktiken ska förena sig med. Dels finns det grupper där dom flesta säkert skulle skriva under på din formulering, men som traditionellt brukar räknas ut, tex Mormonerna eller Jehovas Vittnen. Dessutom säger ju Jesus själv att det inte räcker med att säga "herre, herre", om man inte gör det han säger.
/Jonas
Jonas: Det här är inte lätt. Jag ser samma problem som du, samtidigt är det svårt att på något sätt utgå från att en person INTE är en Jesu lärjunge som själv ser sig som en. (ruggigt skönt att det inte är jag som behöver bedöma det där). Å ena sidan så borde våra liv bära frukt om det är så. Å andra sidan så kan jag se fruktlöshet i mitt eget liv men ändå vill jag följa (och lyda) Jesus. Hänger du med?
Jag kan tom tänka mig att det finns ärliga Jesus efterföljare hos tex mormonerna och Jehovas vittnen utan att jag för den skull försvarar eller skriver under vad de står för. (Jag tycker mycket där är väldigt märkligt minst sagt) Det finns också andra "kristna" traditioner som verkar helt "way off" men vem är jag att säga att det inte finns människor där som verkligen följer Jesus med det ljus de har? Som sagt jag är glad att det inte är upp till mig att bedöma.
Joachim. Jag tycker inte man ska vara rädd för att ifrågasätta om man själv är kristen också. Tänk om man lurar sig själv? Sånt har hänt förr.
Jag tror vi bör försöka bedöma detta. Hur ska vi annars veta vilka vi ska söka enhet med?
Min utgångspunkt är nog motsatta mot din. Jag utgår från att dom jag möter inte är Jesus lärlingar tills jag sett tecken på motsatsen. Jag tror risken är större att man räknar med för många än för få, faktiskt.
/Jonas, den ondsinte och dömande
Joachim,
Tack för att du tar upp detta...
Håller med om din syn.
Men jag tror inte att det blir motsättningar mellan olika viktiga saker om inställningen är den rätta - då hamnar allt på sin plats.
Ser tyvärr allt tydligare hur det finns de som försöker ruta in den kristna tron i ett finmaskigt millimetermönster för att stänga ute ditten och datten (det mesta grundat på fördomar och vantolkningar av bibeln, som reduceras till en finstilt lagbok både om sånt som står där och sånt som inte står där).
Nånstans har det här utsorterandet hamnat väldigt, väldigt långt från evangeliets friska källa.
Tänk vilken inriktning det här ekumeniksnacket har fått!
Man ser här att det hela slutar med omöjlighet, när man inte definierar vad man menar.
Handlar inte ekumeniken först och främst kontakter mellan olika bekännelser? Nu börjar man diskutera om vem som egentligen är kristen och man börjar finna kära bröder och systrar bland mormonerna och Jehovas Vittnen! Ja, så kan ekumeniken bli!
I för sej inte konstigt, eftersom Jonas Lundström passar i många avseenden till Jehovas Vittnen och Joachim, du har sagt, att du beundrar honom. Visst har jag pratat flera gånger med dessa, som förnekar treenigheten, tror på inget evigt straff samt blir frälsta pga sin lärjungaskap dvs. sin goda vandel.
Kära vänner! Jehovas Vittnen och andra, som förnekar de djupaste kristna sanningarna får fortsätta på sin väg, hur bländande deras hängivenhet än är, om de inte accepterar bibelns tydliga frälsningsväg, "genom tron allena".
Som sagt, det är just denna förvirring, som jag vänder mej emot!
Mvh
Hannu från Småland
Intressant diskussion! Frågorna om enhetens grund (vilka kan man ha enhet med?) och hur kan man urskilja vad som är sann kristendom är oerhört viktiga (och svåra). Det finns en bok i Nya testamentet som diskuterar den frågan ingående. Det är Johannes första brev. Hela brevet är uppbyggt kring frågan hur man avgör vem som är ett Guds barn och vem som känner Gud? Johannes presenterar tre testfrågor: Har man rätt bekännelse om Jesus Kristus (läromässigt test), Håller man Guds bud (moraliskt test), Älskar man bröderna (relationellt/socialt test). Det återstår naturligtvis att avgöra hur vi ska tillämpa dessa test, men jag tycker att 1 Joh är en utmärkt vägledning och utgångspunkt i detta samtal.
Jonas: Du är som Fantomen, hård mot de hårda ;-)
Hannu: Inte heller jag tänker mig ekumenik med Jehovas etc. Samtalet gled in på vem som är frälst eller inte och det är ju vanskligt att uttala sig om.
Jonas M: Jag håller med dig helt. En bra grund om man ska bedöma!
Jag måste kommentera lite till detta ekumeniksnack. Om ekumeniken inte är kontakter mellan olika bekännelser, vad är det då?
Är det individuella kontakter med dem, som man godkänner med olika kriterier, beroende på vem man är? Så låter det, när jag har läst kommentarerna. Och om det är på detta sätt som ni menar ekumeniken fungerar, då kan man ha ekumenik även med Jehovas Vittnen, eftersom du, Joachim, kunde tänka dej se kristna där, så skrev du innan. Var ärlig och stå vid dina ord! Eller vad menade du?
Var nu konsekventa, ni har tidigare reagerat så kraftigt mot "individualismen" i den kristna tron, men här verkar individualismen vara helt ok!
Vad säger ni?
Frågar
Hannu från Småland
Hannu: Vi funderar tillsammans, som man brukar här på min blogg du vet. Jag håller med dig att det finns en risk med individualism men paradoxalt nog så börjar enligt min erfarenhet den bästa ekumeniken med personliga relationer. Människor är ju mer än olika bekännelser som vandrar omkring, jag hänger inte med hur du menar? Det är väl inte så svart vitt, är det?
Angående din sista fråga. Jag kan inte utesluta att det finns kristna där man inte väntar sig det. Jag hörde nyligen om muslimer som sett Jesus i syner. Det betyder inte att jag vill ha ekumenik med muslimerna, bara att Jesus söker människor överallt. Hänger du med?
Jonas Melin. Gör inte en tillämpning av kriterierna i 1 Joh att vägen blir väldigt, väldigt smal? Eller skulle du säga att dom flesta kristna håller Guds bud, såsom dom förklarats av Jesus? Jag trodde att JAG var sekternas representant i det här samtalet? ;)
Ursäkta den sista kommentaren var från mig, Jonas Lundström
Många bra funderingar. Jag tycker denna diskussion har många paralleller till diskussionen under Jesusmanifestationen. Vill bara tipsa om mina inlägg kring den här så slipper jag upprepa mig.
Joachim!
Allra först vill jag säga som du, att det är Gud, som känner till vilka som tillhör Honom och vilka som inte. Vår sak är inte avgöra, hur kristen eller inte en annan är. Men att i ekumeniska sammanhang börja finna kristna i alla möjliga och omöjliga sammanhang och diskutera hur vi ska ha ekumenik, är absurt och absolut meningslöst. Som jag skrev innan, om ekumeniken individualiseras till den nivå hur vi ska trivas tillsammans och tona ner vår tro och bekännelse för att inte "såra" andra kristna, är fel i botten.
Vi bör acceptera att olikheterna kan "såra" mej och dej. Om man vill driva ekumenik, då bör man LYSSNA på varandras argumentering och begära förklaringar, annars blir det felaktiga uppfattningar och nidbilder. Vi kan inte begära, att man tonar ner sin teologi bara, att "vi ska nu vara ihop".
Du skrev, att vi är människor och inte vandrande bekännelser. Visst är vi människor med olikheter. Ekumeniken handlar inte om att vara människor med olika tyckanden.
En kristen människa tillhör en församling eller kyrka. En sann kristen kyrka har teologi och viss dogmatik. Historiskt sett har detta fungerat bra även i sammanhang, där man har saknat bekännelseskrifter. Det är en styrka att ha skrivna bekännelseskrifter för att förklara tron med ord. I dagens kristenhet som stort bryr man sej lite om skrivna formuleringar, utan man går mycket på erfarenheter och känslor och upplevelser. Här blir det som du och jag är överens, vi är människor med olikheter. Om den kristna kyrkan inte har tydliga och välgrundade trosformuleringar i botten, då blir det viller-valla och ekumeniken blir bara flum. Det är fritt fram tycka och tro, vad var och en har kommit fram till.
Hur kan man driva vettig ekumenik med andra kyrkor och samfund om man INTE SJÄLV vet vad församlingens lära är i olika frågor?? Och även om man visste, man bryr sej inte, utan går efter eget tyckande!
Jag ser tydligt i PR (Pingströrelsen) en stor viller-valla och faktum är ett rejält ras och det går knappast hejda. Det finns ingen organisation, som kan styra PR, utan den är som en båt utan kapten, som går mot säker undergång. Lewi Pethrus i sin person kunde hålla PR ihop och ge också den någorlunda fast teologi. Svagheten var, att Lewi Pethrus gjorde ett fatalt misstag, när han med näbb och klor slogs emot organisationer och samfundstanken och ännu värre var hans fientliga inställning mot teologisk utbildning. Detta modifierades sedan, men nästan pga omständigheterna. En pingstvän idag är mycket vilsen. Var står han? Det är få ortodoxa pingstvänner. PR har blivit en god marknad för "småpåvar" typ Tommy Lilja och Amritzer och inte så länge satsade HELA PR på Stockholm Karisma Center! Det går inte jämföra med Knutby, som var en utkantens församling i PR, men här storsatsade ledande pastorer och ungdomspastorer på detta fiasko, som har kostat oerhörda summor offerpengar. Just nu läste jag om att en del församlingar i PR accepterar barndopet, om man bara tror på det. Alltså det är upp till var och en, vad man väljer att tro eller inte!Varför skriver jag om detta?
Jo,du ser, hur det slutar med kyrkor och samfund, om de saknar god teologi och respekt för ämbetsordningen! Den individualiserade teologin och ekumeniken är katastrof.
Trons grund är inte hos MEJ eller hos DEJ! Det är hos Gud. Som Paulus skriver, att vi inte följer skickligt skrivna fabler. Den kristna tron grundar sej inte på TECKEN, dvs karismatiska upplevelser eller mänsklig VISHET, utan den kristna trons innersta väsen är förkunnelsen om Kristus och Honom som korsfäst. Ordet om korset, dvs. försoningen för våra synder, är Guds kraft till frälsning!
Jag tror, att vi som kristna mår väl att upphöja Kristus och Hans offer för våra synder och strunta i den alltmer bekväma och mysiga ekumeniken, som man vill driva med sådana, som man har godkänt. Liberalteologin har trängt sej djupt in i frikyrkorna, inte så, att man förnekar direkt bibeln och Jesus, utan att man TIGER frälsningens budskap och vill skapa en skön och vilsam miljö för oss jäktade människor. Vi ber till Gud och önskar välgång i livet, det är ok, så länge man INTE tappar bort frälsningen. Det är väl och rätt, att i ELM-BVs gudstjänstordning innehåller även syndabekännelsen. Vi ska ALLTID bli påminda om frälsningen i Kristus. Det räcker inte egen rättfärdighet! En del tror sej frälsa sej själva och där går den stora skiljelinjen mellan sann kristendom och falsk religiösitet. De, som behöver försonas med Gud och de, som inte behöver det.
Här blev det lite spridda tankar från mej.
Mvh
Hannu från Småland
Jonas L. Hur smal vägen blir beror på hur smalt man tillämpar kriterierna i 1 Joh.
Johannes skriver bl.a:
"Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud. Den som säger: "Jag känner honom" men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom. Men hos den som bevarar hans ord har Guds kärlek i sanning nått sin fullhet. Då vet vi att vi är i honom. Den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde"
(1 Joh 2:3-6).
Jag tror att en noggrann läsning av hela brevet ger nycklarna till att förstå och tillämpa detta på rätt sätt. En kristen är en som tror på Jesus, lever efter Guds bud och älskar bröder och systrar på ett verkligt och praktiskt sätt. Det betyder dock inte att en kristen är eller kan vara syndfri eller fullkomlig. Det finns också en process av växande och mognad i det kristna livet som gör att det måste finnas utrymme för att vara barn i början. Vi går på vägen tillsammans!
Det är också tydligt att Johannes väver ihop de tre testen på ett intressant sätt, t.ex. i 3:22-24:
"Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss."
och 1 Joh 5:1-5:
"Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?"
Jag tror dessa kriterier är mycket viktiga och att vi ska tillpämpa dem konkret och praktiskt men det behöver därför inte vara extremt smalt. Det kan naturligtvis inte vara extremt brett heller.
Hur detta kan ske är svårt att förklara i en kommentar så det får vi samtala om en annan gång
Att hålla Guds bud låter rätt så smalt i mina öron? Du har väl läst bergspredikan? :) Det är inte så att man så jättetydligt ser att "kristna" håller Guds bud såsom Jesus exemplifierat och förklarat dom! Eller?
/Jonas
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
Amen, amen!!
/Jonas Lundström
Den stora frågan som kyrkan/församlingar i Sverige och även globalt sett är,hur mycket behöver jag,måste jag kompromissa på min övertygelse för att "passa in"?
Skicka en kommentar