Church as Pointless

Här kommer ett erkännande, jag gillar inte management, visioner och målsättningar det minsta. Helt enkelt därför att jag starkt ogillar jämförelse och kramp. Snart närmar vi oss den tid på året då samfunden, i mitt fall EFK vill ha in statistiken från året som gått. Hur många har vi döpt? Händer det nått i Borlänge? Flyttar någon in och blir medlem? Hur många nya har vi registrerat?

Skulle Borlänge kunna segla upp som en ort att ha nått häftigt "församlingstillväxt event" i? Det fanns en tid jag drömde om det. Det var det yttersta tecknet på framgång som pastor. Så inte längre.

Sen några år tillbaka så kommer det människor till vår gemenskap som inte alls är intresserade av medlemskap nödvändigtvis. Det betyder inte att de skyr ansvar och är individualistiska, eller hur nu de traditionella förklaringar brukar låta. Tvärt om, det är människor som gärna engagerar sig. Det är bara det att de inte vill vara medlemmar. De vill bara vara med.

Jag tror, medlemskap eller inte, att församlingen ska vara just en sån gemenskap. En blogg som jag läser med stor behållning är David Haywards Naked Pastor. Han skrev igår en post som jag tyckte var helt briljant: Church as Pointless

"In other words, churches should be pointless. Pointless like my family is pointless. My family is not without its problems and issues, but it is a vibrant, rich, joyful and dynamic community. But it is completely pointless. It doesn’t mean things don’t happen or that we haven’t had an affect on others or the world. But we are pointless. We’re not even intentionally pointless. We are just pointless. And I love it for that. That’s why I love to go home every day and just be, just relax, just love and be loved."

David skrev tidigare en post på samma tema som jag fann mycket uppmuntrande: Vision: I Cast You OUT! grymt befriande för mig som en post-Willow Creek influerad yngre pastor.

Hur reagerar ni inför de här perspektiven? Är de befriande eller skrämmande?

Vad vill ni läsa?

Ibland får jag höra att min blogg inte är så konkret, att jag inte skriver så mycket om mitt jobb som pastor. (Däremot så skriver jag paradoxalt nästan uteslutande om frågor jag dagligen möter som pastor). Om  någon inte visste det så kan jag avslöja att mina veckor består av studier, predikoförberedelser, alphakurser, begravningar, samtal, ungdomskvällar etc, etc.Dessutom är jag fyrbarnsfar med ett äktenskap att vårda.

En del andra pastorer som bloggar slänger in lite "segerrapporter" ibland, jag gör det väldigt sällan. Vad säger ni? Borde jag skriva mer om vad som händer här i Korskyrkan Borlänge? Borde jag skriva om alphakursen vi just avslutat där flera person som tidigare var mormoner gått? Borde jag gjort mer av att vi för några söndagar sedan firade dop då två personer, en fyrtioåring och en sextioåring kommit till tro mitt i livet. Borde jag skriva mer om sånt? För tror det eller ej, det händer grejer även här. 

Men nej, jag tror jag kommer att köra på som vanligt. Det blir mest mina personliga reflektioner i fortsättningen med undantag att jag nu och då berättar nått specifikt.

Eller vad säger ni? 

Till Örebro för att möta teologistudenter

Imorgon bär det av till Örebro och Missionsskolan för att under två dagar möta teologistudenter och blivande pastorer. Riktigt spännande! Nått ska jag väl kunna dela med mig efter 10år som pastor.

En bloggpost är inte huggen i sten

En bloggande pastor som jag respekterar heter David Hayward som skriver på bloggen "naked pastor". Nyligen kom han med 10 råd till bloggande pastorer. Han skriver tänkvärt om saker som hur man handskas med människor och information, att nätverka, om det ansvar man har som bloggare och vilka konsekvenser det kan få för en själv och församlingen man finns i m.m. En sak som jag känner igen mig i och som verkligen fastnade var det här:

One of the things I had to realize is that blogging every day prevents you from writing perfected and completed thoughts. But I see this as completely valid: you are allowing people to observe you process your theology and praxis and person. Books are concrete. Blogs are concrete before it hardens. So your ideas and writing will be imperfect and sometimes outright wrong. Get used to it.

Det är ett viktigt perspektiv. En bloggpost är inte huggen i sten. Bara ritad i sanden vid det jättelika informationshavet. Man får skriva slarvigt, man får ha fel, man får chansa ibland. Bara man är medveten om det och försöker behålla ödmjukheten. David skriver också att han lägger ner max en timme på bloggen varje dag, och då bloggar han varje dag. Kanske ett bra riktmärke? Själv skulle jag aldrig hinna med en post om dagen!

Mitt radioprat i Centralen

Sådär, då har man gjort debut som radiopratare. Jag blev precis intervjuad av Sofia Rågklint och Jon Norberg i programmet "Centralen. För en gladare vardag". En ovan situation men jag tyckte det gick hyfsat bra, jag fick ju prata om Jesus. Det finns alltid sånt man kunde sagt bättre men det var trevlig stämning i studion. Hoppas vardagen blev lite gladare för nån!

Här kan ni höra det hela.

Bilden är tagen av Sofia Rågenklint och tillhör Sveriges Radio men den föreställer ju trots allt mig så jag slänger in den. Jag står utanför Radiohuset i Falun och är nervös inför den stundande intervjun.

De första kristna var en brokig skara

I dagens Dagen så gör Carl-Henric Jaktlund en intressant intervju med Mikael Tellbe. Mikael jobbar på Missionsskolan, Örebro och är en mycket duktig NT-teolog. Han har gjort ett omfattande arbete kring hur den första församlingen styrdes. Den här frågan kommer upp titt som tätt. Det har stundtals funnits en nästan drömsk längtan till "urmodellen". Det helt rätta och enda bibliska sättet att vara församling på.

Tellbe slår hål på den myten, om vi studerar Nya testamentet och dess församlingar så framträder en brokig skara med olika betoningar och modeller när det gäller strukturer. Det verkar finnas en stor frihet i dessa frågor.

Att omfamna mångfalden tror jag är nyckeln till sann gemenskap troende emellan. Istället för att söka sig en bit tillbaka till olika skeenden i kyrkohistorien och mena att man funnit "den rätta modellen" så låt oss gå hela vägen tillbaka till den brokiga begynnelsen då föramlingarna i den spirande Jesus-rörelsen byggdes utifrån bekännelsen att Jesus är Herre och konsekvenser det fick. Låt oss hålla fast vid den bekännelsen, bejaka mångfalden och så bygga Guds rike.

Jag är med Saron

Jag måste säga att jag blir mer och mer betänksam inför mina kollegors behov att markera mot Saronförsamlingen i Göteborg bara för att de betonar medlemskapet som en process där man inte är färdig utan där man är på väg, där man formas. Jag tror att dessa pastorer som skrivit under tänker på samma sätt. Det enda som skiljer är egentligen hur man definierar medlemskap. (Vilket iofs är en viktig fråga som just nu är väldigt aktuell). I alla dessa församlingar (Saron och de andra) är människor välkomna precis som de är och i alla dessa församlingar ställs speciella krav på människor i ledarskap. So what's the difference???

En del tycks se omvändelsen som en engångshändelse då "allt" klaras upp. Man är redo att med värdighet inta sin plats i bänken, färdig och värdig. Det är ett farligt synsätt som vi behöver varna för. OBS jag tror inte att pastorerna som markerar mot Saron har den synen, men den finns och är ett långt större problem.

Det bästa en kristen församling kan vara som jag ser det är en gemenskap där jag kallas till efterföljelse, där jag utmanas och möter sanningen men också en gemenskap där jag finner kärlek och nåd. En gemenskap där jag får växa och förvandlas, kan snubbla och falla men också resa mig och gå i vidare i. Saron försöker (vilket de med all tydlighet visat) vara en sån församling.

I den kampen finns varje pastor och varje församling. Är det inte bra mycket bättre om vi istället för indignerade insändare tror det bästa om varandra och stöttar varandra? Låt oss istället koncentrera oss på att ge medlemsbegreppet innehåll och mening.

Att tillhöra eller inte

Medlemsfrågan inom EFK och Pingst är just nu högaktuell. Idag så har jag varit på ett intressant forum kring medlemsbegreppet för församlingar inom Evangeliska Frikyrkan. Samtalet leddes av Knut-Bertil Nyström. Vi funderade och stångades med de här kniviga frågorna: Vad innebär det att vara medlem i en kristen församling? Vilka krav kan ställas? Vad kan förväntas? Spännande frågor alltsammans. Alla är vi överens om att det handlar om efterföljelse och att ha Jesus i centrum men hur ser det ut?

Jag fastnade vid själva grundfrågan: Vad är medlemskap i en kristen församling? Vem är medlem? Är det de som står i medlems-matrikeln? Är det den som inte varit med i 20 år men ändå vill stå kvar? Eller är i själva verket de människor som kommer regelbundet till gemenskapen och räknar församlingen som sitt hem de verkliga medlemmarna vare sig de står med i matrikeln eller inte?

Självklart kom vi också in på Saron i Göteborg. Många har känt sig manade att markera avstånd mot dem. Personligen så delar jag tanken som Saron har att vi som församlingar är på väg, visionen att ha Jesus i centrum och att han vill förvandla oss när vi följer honom efter vägen. Så tänker jag också. Det handlar om processer. "Belong, belive, behave" som det heter.

Hela homosexproblematiken faller också tillbaka på medlemsbegreppet. Alla pastorer (inom EFK) jag talat med säger att homosexuella par är välkomman till deras gudstjänster och husgrupper, alltså till gemenskapen, men de är inte välkomna som medlemmar. Men, undrar jag då, vari består skillnaden? För att veta det så behöver vi verkligen förtydliga vad vi menar med medlemskap, därför är det också så bra att det här samtalet är på gång i vår rörelse.

När det gäller kritiken mot Saron så är jag ganska säker på några saker jag inte tror om vännerna i Göteborg. Jag tror inte att de gör det de gör för att få fler medlemmar. Jag tror inte att de gör de det gör för att urvattna undervisningen om efterföljelse. Jag tror inte de gör det de gör för att vara "politiskt korrekta" och jag tror inte att det de gör med automatik leder till att undervisningen tappar sin skärpa. Det kan naturligtvis göra det men jag tror inte det finns någon automatik i det.

Personligen så ligger jag nära Anton Fagerstedt i min syn på medlemskap. Jag sympatiserar också med Jonas Melins tankar och jag finner Jonas Lundströms perspektiv intressant.
Även Carl-Henric Jaktlunds funderingar är klart läsvärda.

Uppdaterat 24 april: I dagens Dagen så svarar Saronförsamlingen på kritiken.

Ledig vecka, vägra leda

Den här veckan är jag ju ledig. Som pastor är det ofta svårt att vara riktigt ledig, människor ringer och olika saker propsar på ens uppmärksamhet. Jag är inte en sån där ledare som ständigt pekar med hela handen och säger åt folk vad de ska göra, ändå är det det som ofta förväntas av mig. Det är inte helt enkelt att hantera och jag vet att den typen av ledarskap ibland behövs men jag känner mig aldrig riktigt bekväm i den rollen.

Jag har själv svårt för ledare som alltid vill bestämma och avundsjukt vakar över sin position. Vi jobbar på att skapa en miljö där alla kan bidra, där alla är viktiga och där vi uppmuntrar människor att ifrågasätta och tänka själva. Det här är extra aktuellt för i församlingen har vi en familj som precis lämnat Mormonkyrkan i stan. De berättar om en miljö där egna initiativ och egna funderingar sågs som ett hot. Alla skulle stöpas efter samma mönster, alla skulle "veta" samma sak. Tyvärr behöver vi inte gå så långt som till Mormonkyrkan för att se dessa tendenser, de finns också i "vanliga" kyrkor.

Den här videon med Peter Rollins tilltalar mig, den ger helt klart ett annat perspektiv på det här med ledarskap än vad som vanligen lyfts fram:

Vad har ni för erfarenhet av det här?

Därför gillar jag hela "Emerging Church" grejen

Det har skrivits ganska mycket om Emerging Church (EC) Tack vare att Stefan Swärd lyfte det hela på sin blogg för ett tag sen. EC är ju ingen ny kyrka eller rörelse på det sättet utan helt enkelt ett samtal om vad kristen tro är och hur det kristna livet kan levas ut. Det är därför med nödvändighet ett svårfångat och spretigt fenomen. Samtidigt som det är just en konversation så är uttrycken för det hela ofta väldigt praktiska och jordnära, tyngdvikten ligger på hur den kristna tron ser ut. "What does it look like?" är en fråga som ofta kommer igen.

Jag har läst böcker av bla Rob Bell och Brian McLaren. Även Alan Hirsch skulle kunna räknas in här och det mycket friska "Missional" tänket, där man verkligen betonar Jesus sändning. Jag ska inte räkna upp fler namn, det är många som faller inom ramen för detta. En del säger förresten att termen "Emerging Church" är ute, det må så vara men samtalet är i allra högsta grad levande, viktigt och spännande. Det som går igen i allt detta är en tydlig fokusering på Jesus som Herre och vad den bekännelsen betyder.

Det finns människor i det här samtalet med en liberalare (gillar egentligen inte den här uppdelningen) bibelsyn än jag har och det finns dem med en mer fundamentalistisk tolkning och det är helt okej. Jag har lärt mig livsviktiga sanningar om Guds rike från båda dessa grupper. Jag har tex "liberala" vänner som utmanat mig när det gäller evangeliets sociala dimensioner.

Det som gör mig bekymrad är vissa kristnas totala ovilja att fundera över hur den kristna tron kan gestaltas. För dem så är det en ryggradsreflex att ropa "villolärare" och komma med domsord. Precis på samma sätt reagerade fariséerna när Jesus kom och berättade om riket annorlunda. Lite läskigt om du frågar mig.

Om du följer kommentarerna på tex Carl-Henric Jaktlunds blogg, Stefan Swärds blogg och även här så möter du snart denna totala ovilja mot att tänka annorlunda. Sådana tvärsäkra människor skrämmer mig, för dem är inte bibeln berättelsen om en Gud som älskar. Den är en hammare att slå folk i huvudet med. Hur möter man det?

Här på Kolportören hoppas i alla fall jag att det här samtalet kan fortgå i alla dess former. Självklart ska allt prövas. En sak som är bra med EC är just att prövning ständigt uppmuntras. Det ser jag som en inbyggd skyddsmekanism.

Vad vi än väljer att kalla det. Låt oss fortsätta att resonera kring hur de goda nyheterna om Jesus kan förvandla oss och på bästa sätt förmedlas till människor i Sverige idag!

Jag avslutar med ett citat från Mars Hills hemsida:

We have great confidence that God will restore all of creation under the authority of Christ. We believe that every church has to ask the question: "What does it look like for us to live out that future reality today?" We are constantly exploring, questioning, and wrestling with new and creative ways to live out and communicate the teachings of Jesus. Because we see faith as a journey, change is assumed, innovation is expected, and rebirth is welcomed.

En pastors vardag

I dag var jag tillsammans med några från församlingen till en andakt på ett äldreboende här i stan. Jag vet kolleger som skyr sånna tillställningar. Personligen så kan jag inte sjunga (något jag förresten ser som en gåva) Men jag brukat stå där framme och mima till de gamla läsarsångerna. Undrar förresten vad som kommer att sjungas när det är dags för min generation.

Jag uppskattar verkligen att säga några ord vid dessa tillfällen. Människor lyssnar och jag känner snabbt att åhörarna är med, trots kultur och generations skillnader. Jesus älskar de här åldringarna så otroligt mycket.

Jag ser ut över de som samlats i servicehusets matsal,
mina ögon faller på ett gammalt par.

Han drar omsorgsfullt koftan över hennes späda armar,
hennes blick är förlorad i fjärran.
Demensen har tagit det mesta av ett en gång så levande intellekt.
Han har något vemodigt över sig när han kärleksfullt ser på den kvinna som han varit gift med i över 50 år.

Han sluter sina ögon och minns.
Det är som igår, hon är den vackraste han någonsin sett.
De står där framme i kyrkan och ser på varandra, hennes ögon strålar.
De lovade varandra evig trohet.

Hur skulle jag kunna annat än vara här med henne,
tänker han och knäpper koftans sista knapp.

Årsmöte i Korskyrkan

Som de flesta frikyrkoförsamlingar med föreningsstruktur så har också vi i Borlänge ett årsmöte. Vårt var idag. Vi funderade på saker som budget, mission, människor valdes till olika uppgifter m.m. Det var faktiskt riktigt trevligt.

Jag önskar jag kunde skriva och berätta om fantastisk tillväxt men det kan jag inte. Jag har under mina 6 år i församlingen begravt nästan 20 personer, vi har visserligen haft dop regelbundet men det är inga fantastiska segerrapporter. Det lär dröja innan Dagen kommer för att göra ett reportage om oss.

Men samtidigt så kommer det mer människor som ännu inte funnit en kristen tro till våra samlingar än kanske någonsin tidigare. Det är spännande. Temat under 2008 har varit: "Korskyrkan Borlänge, en församling på väg" och det temat släpper vi inte! Sakta men säkert så hittar nya människor till våra gudstjänster och det är jätteroligt.

Så här skrev jag i vår årsberättelse:

"Må vi berätta berättelsen om en gemenskap som möter människors grundläggande behov, må vi berätta en berättelse om förändring, om process och förvandling och må vi med våra ord och våra liv berätta berättelser om hopp och upprättelse."

Din roll i det hela

Ibland när jag pratar med ungdomar (och andra) gillar jag att ta "regissörs perspektivet". Tänk dig att ditt liv är en film, vilken roll skulle du då vilja spela? Hjälten eller skurken? Vad skulle du vilja ha med i berättelsen? Det brukar sätta igång associationerna. Sen fortsätter jag med att förklara att våra liv faktiskt är berättelser, berättelser som vi skriver varje dag, genom våra ord och våra handlingar, och som inte bara påverkar oss själva utan alla omkring oss.

När du och jag ställs inför olika saker. Ta frestelsen till otrohet tex, då är en väldig bra fråga att ställa sig den här: "Okej, vill jag ha det här i min berättelse?" eller kanske ännu viktigare: "Vill jag ha det här i min frus berättelse?", "I mina barns berättelser?" osv. Eller när jag frestas att vara pastorn som alltid är borta på nått viktigt: "Vill jag ha den gudsbild det lätt leder till i mina barns berättelser?". Eller när jag är försenad på väg till något och en bil kör sååå sakta framför mig..., eller när jag träffar den där dryga... etc, etc.

Utmaningen är dock att jag kan låta Jesus (berättelsens verkliga hjälte) forma mig och berättelsen om mitt liv när jag samarbetar med honom och möter behoven runt omkring mig. Då påverkar jag också andra människors berättelse men på ett positivt sätt. Ja, ni hänger med. Walter Brueggemann säger att det viktigaste vi som förkunnare kan göra är att få människor att byta manus. Spännande perspektiv tycker jag.

Tänk så tragiskt att en dag komma på att man varit skurken (eller rättare sagt, gått "skurkens" ärenden). För en komisk twist på det hela kolla in den här videon:

"Hans, Are We the Baddies?" Lysande!
Den här versionen av samma dram är om möjligt ännu roligare med citat som detta:
"I am just increasingly uncomfortable about our place in the narrative structure of this war..."

En sjuk pastors bekännelser

Det är inte så farligt som det låter men illa nog. Jag blev hemma från gudstjänsten idag, är fortfarande ordentligt förkyld. Ärligt talat, det är inte lätt att vara hemma så här. Jag kan på en hand räkna gångerna jag varit sjuk en söndag under mina 10år som pastor. Frågor som kommer är: Vad kommer att sägas? Vem ska hälsa på alla och glida omkring och vara trevlig välkomnande och intresserad? Vem ska se till att våra nya vänner känner sig sedda och viktiga? Vem ska skapa den där atmosfären som vi börjar bli kända för? etc, etc...

Någonstans där påminns jag om att om svaret är pastorn på ovanstående frågor så är det riktigt, riktigt illa, eller hur? Klart vi klarar det utan mig! Vi är ju ett team där alla är lika viktiga. Många av mina vänner i församlingen är mer begåvade än jag. Förresten är det ju Guds församling där Han verkar och han verkar ju genom oss alla. Och jag som trodde jag var helt fri från kontrollbehov...
En knäpp på den förkylda näsan var precis vad jag behövde!

Skönt, nu kan jag vara sjuk på riktigt ett tag till. Man får så konstiga tankar ibland...

Låt mig komma med ett påstående

Det finns två spår i svensk kristenhet. Det ena drar åt mer av institutioner och ämbeten. Sen finns det en annan grupp som istället söker förenkla och fokusera på lärjungaskap och sändningen ut i världen.

Jag attraheras av det senare. Jag tror detta passar bättre i en efterkristen postmodern tid, även om jag har stor respekt för gänget i den första kategorin som till viss del kan hävda att traditionen och historien är på deras sida. Men vad säger ni? Ligger det något i min bristfälliga analys? Vilket spår sympatiserar ni i så fall med? Kan man förena dessa två?

Uppdaterat den 27 januari

Elof hänger på och fortsätter diskusionen här på den spännade bloggen "Kristen under jord". (som just nu kallar sig "Kristen under vatten"...)

Problem på ekumenikens väg (del 1)

Det är mycket enhet och ekumenik på gång just nu. Jag tycker det är positivt, jag tror vi har mycket att lära av varandra. I really do!

Men låt mig ge ett personligt skräckexempel.
Jag var för ett tag sen (Den gången som ordförande i vårt lokala ekumeniska råd) på ett möte med några präster (SvK). Vi samtalade om vad vi har gemensamt och som den ekumen jag är så berättade jag lite om min väg, hur jag berikats av olika kristna traditioner osv. Det kändes som ett bra möte, även om jag slogs av hur lite dessa präster kände till om frikyrkorna i Sverige. Men mot slutet av samtalet så spärrar en av prästerna sina ögon i mina och säger.

"Men jag skulle aldrig kunna ta emot nattvarden av dig"

Hade det gjort mer ont om killen spottat mig rakt i ansiktet?

Svar: Nej

Jag fann mig inte att säga någonting, jag var förstummad. I Bilen på väg hem från mötet så var jag faktiskt ganska upprörd. Han hade inte bara trampat på mig (det tål jag) han trampade på den gemenskap jag tillhör. Det han sa var: Du är inte på riktigt, ni är inte på riktigt. När ni regelbundet samlas för att minnas vad Jesus gjort och äta av brödet och dricka av vinet så är det inte på riktigt. Hur kunde han?

Sånt skapar knappast en bra miljö för gemenskap och enhet.

Hur borde jag ha reagerat? Vad borde jag sagt?

Jag kommer garanterat att hamna i liknande situationer igen, därför är alla råd goda. Förresten om någon läsare tycker som prästen så respekterar jag det och ser fram emot ett bra samtal.

PS. Bland annat den här händelsen gjorde att jag skrev en debattartikel i Dagen om det allmänna prästadömet. DS.

Församlingstukt The Jesus way

Jag har ju kritiserat hur det här med församlingstukt har sett ut i en del frikyrkliga sammanhang. Jag vill börja med att konstatera att det här är inget som jag personligen råkat ut för men det kommer ofta upp i samtal med människor födda på 30- 40- och 50-talen, speciellt med bakgrund i pingst och Örebro missionen. Det är den generationen jag kallar den förlorade generationen, i alla fall ser det så ut hos oss i Borlänge.

När man tar upp det här så kommer alltid reaktionen att nu är vi minsann i andra diket. Jag kan hålla med om det i bemärkelsen av att vi inte bryr oss om varandra i den grad vi borde. Individualismen har gjort att våra liv inte angår någon annan än oss själva. Det här här smittat av sig på församlingen och jag tror vi måste motverka det. Hur gör då vi?

Jag försöker väldigt tydligt skapa en kultur där det är okej att inte vara okej. Jag försöker vara öppen med mina svagheter. För mig är det väldigt viktigt att vara så autentisk som möjligt, det folk ser är det de får. Det här präglar min stil när jag predikar osv. Jag försöker påverka så mycket jag kan åt det här hållet och jag tror vi lyckats mer och mer, Det kommer människor till oss som trivs pga den här atmosfären. Det här är givetvis inte bara jag, alla i församlingsledningen är medvetna om det här. Vi måste våga släppa våra masker.

Grundläggande så har vi den inställningen att vi är på väg tillsammans. Självklart är det bättre att brottas, falla och resa sig igen i en gemenskap än utanför den. Människor måste få växa därifrån de befinner sig. Jag brukar betona att när Jesus säger: "följ mig" till sina blivande lärjungar så är de långt ifrån färdiga, men de förvandlas efter vägen.

Någon har sagt att: "Församlingen är inget museum för helgon utan ett sjukhus för syndare" och jag håller med, även om församlingen är långt mycket mer än ett sjukhus. Men ändå, det är en gemenskap där vi får helas och tillfriskna mer och mer. Det är ingen plats där man är färdig för att ställas på hyllan för att samla damm.

Jag tror man måste vara mycket försiktig med människor, om man tex är för hård mot någon så att den stöts bort från gemenskapen så är det ett stort misslyckande. Om vår gemenskap är värt namnet så är det en plats där man kan förändras. Här får vi inte vara för otåliga, det är Jesus som förändrar människor genom sin ande och hur lång tid det tar får vi lämna till honom. Vissa av oss kanske får brottas med vår egoism, vår sexualitet, vår girighet, osv hela livet. Men om vi finns i en gemenskap där vi är älskade så tror jag att vi faktiskt förändras.

Här skickar jag med en predikan om det här som jag höll för ett tag sedan. Ni får ursäkta om det finns stavfel m.m. men den ger en inblick i hur jag tänker här. Den är utifrån Matt 18:15-20, ett sammanhang som handlar om sk församlingstukt. (PDF) (HTML)

Kom gärna med synpunkter!

För mycket då och för lite konkret här på Kolportören?

Jonas Melin sätter i en kommentar fingret på något som gör mig lite bekymrad. Nämligen att min blogg allt för ofta innehåller bearbetningar av tokiga saker jag mött i frikyrkan. Jag medger att det nu och då blir lite av den varan, kanske för mycket. Samtidigt så är min ambition inte bara att problematisera, mitt mål är att både själv och med hjälp av er läsare skissa på lösningar och möjligheter för framtiden. Kanske behöver jag trycka hårdare på det.

Jag jobbar ju som pastor i en församling i Borlänge, min vardag är fylld av samtal med människor, predikoförberedels, husgrupper, ungdomssamlingar, gudstjänstutveckling m.m. Ett av det mest spännande i höst är en grupp där vi tillsammans läser "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Alla vi i gruppen har erfarenheter av frikykran som vi bearbetar. Hoppets tänds så smått igen! Vi är ingen församling du läser om i Trons Värld direkt, vi finns inte med när man räknar upp dynamiska församlingar med dynamiska ledare ;-) men vi börjar se vad vår roll i det hela är och det är superspännande.

Påfallande ofta möter jag människor i min ålder som lämnat eller är på väg att lämna den kristna tron. Vi 70-talister har fått otaliga profetiska ord uttalade över oss, vi var på alla häftiga konferenser. Ändå är många av oss på väg att kasta in handduken. Orsakerna till det kommer ofta upp här på bloggen, helt enkelt därför att jag ser det här som en stor utmaning.

Jag håller förresten just nu på ett inlägg som jag kommer att kalla: "Församlingstukt the Jesus way" Där jag delar lite kring hur vi tänker och vad jag delat med församlingen jag finns i. Vad sägs om det?

Församlingstukt gone wrong

Min tidigare post om "hårda bröder" handlar egentligen inte om församlingstukt men jag vill ändå titta lite på hela fenomenet. Helt klart är att något gick fel. Jag hävdar att en förlorad generation i våra kyrkor är bevis nog. Men vad var det då som gick snett?

Mitt svar är att man missade att den kristna tron är en resa, en process. Pga felaktig undervisning så antog man att allt var färdigt när någon väl blivit "frälst". Klappat och klart! Sen var det bara att leva upp till idealet och så länge det inte märktes att man misslyckades var det okej. Syntes det så stod däremot församlingens (och pastorns) rykte på spel och hårda åtgärder måste vidtagas. Församlingens renhet måste bevaras till varje pris. Hur skulle det annars se ut?

Det här gjorde att förvandlingen inifrån kom av sig, stället betonades yttre saker och den sk syndakatalogen växte fram. Folk blev kort och gott stöpta i en viss kultur. Var man hyfsat socialt begåvad så lärde man sig snabbt vad som förväntades av en i den nya gemenskapen. Det avgörande perspektivet att vi är på väg tillsammans försvann helt.

Jag tror på sund "församlingstukt". Jag tror församlingen är tänkt att vara en gemenskap där vi ber för varann, där vi kan bekänna våra synder och misslyckanden. En gemenskap där vi tillsammans både firar och lider, gråter och skrattar. Det är i dessa ärliga och kärleksfulla relationer som Gud faktiskt förvandlar oss. Men så tänkte man inte.
Du var "frälst", du var framme. Punkt!

Och en hel generation försavann...

PS. Läs gärna Samuels funderingar kring Lewi Pethrus syn på församlingstukt. DS.

Varför så hårda?

Såna här berättelser än tyvärr inte ovanliga. Även om det är anmärkningsvärt att det inte var 50- eller 60-talet utan 90-talet det handlar om. Lite orättvist av mig som EFK:are att skriva så här kanske, men påfallande ofta är det från pingstsammanhang jag minns "hårda bröder" med mörk blick och rynkad panna. Samtidigt har det stora flertalet pingstpastorer jag mött varit varma och genuina människor och den här "hårdheten" har förekommit även i EFK och andra frikyrkosamfund, trosrörelsen inte att förglömma.
Men var det än dyker upp så är det skakande att höra manipulativa och osäkra ledares triumfkort: "Rör inte Herrens smorde"*.
Jag håller helt med Stig Öberg när han säger:
"Vi borde göra upp med gammal dålig teologi och möta människor som bär sår utifrån den."
Däremot tror jag han är väl optimistisk när han fortsätter med att säga:
"Det berodde inte på illvilja eller elakhet". Tyvärr tror jag Stig har fel här. Jesus kallades ju för syndarnas vän, det var ju de som misslyckats som tydde sig till honom. Missar man den här grundbulten i evangeliet är det svårt med andra tolkningar än just illvilja och elakhet.

Jag är väl också präglad av min historia, min farfar blev under 60-talet utesluten från en pingstförsamling bara för att han ifrågasatte en uppenbart korrupt pastor. Med tanke på pingströrelsens bagage när det gäller den här ledarkulturen så blir jag lite skrämd när jag ibland hör yngre pastorer klaga på hur lite de har att säga till om för att sen pratar om "apostlar" med något drömskt i blicken. Men kanske är jag orättvist igen.

Jag är nu själv pastor sedan snart tio år och helt ärligt, jag begriper inte hur de resonerade, dessa "hårda bröder"? Vilka vinster såg de med sin hårdhet? Ärligt, jag förstår inte? Vilken "andlig ledare" skulle kunna spela ut "Rör inte Herrens smorde kortet"* för att få sin vilja igenom och sen någonsin kunna se sig själv i spegeln igen? Jag bara undrar?

*Med "rör inte Herrens smorde" menar jag alla hot och liknande som en pastor menar sig kunna uttala utifrån sin position. Vidare syftar jag på tendensen att använda tilltal från Herren som medel att tysta kritik. Illa, illa.