Ledig måndag och ett gott råd från Rob Bell

Det är ledig måndag och jag delar ett gått råd från Rob Bell. Jag tror det här gäller alla oss som på nått sätt jobbar i en församling.

Inte mycket händer här

Här på bloggen är det stiltje, det här med att vara pappa tar upp mesta tiden och så ska det vara. Om någon mot förmodan är intresserad vad jag har för mig så uppdaterar jag min mikroblogg på bloggy betydligt oftare än Kolportören.

Jag har några ämnen som gnager i bakhuvudet som ni kan fundera på om ni vill. Varför är tex en del så "antingen eller" i sitt tänkande? Jag och andra sidan är väldigt "både och" vilket inte heller är utan problem. Se där, en kommande bloggpost kanske?

Nä, nu ska jag och min näst minsta tjej till biblioteket.

Ledig vecka, vägra leda

Den här veckan är jag ju ledig. Som pastor är det ofta svårt att vara riktigt ledig, människor ringer och olika saker propsar på ens uppmärksamhet. Jag är inte en sån där ledare som ständigt pekar med hela handen och säger åt folk vad de ska göra, ändå är det det som ofta förväntas av mig. Det är inte helt enkelt att hantera och jag vet att den typen av ledarskap ibland behövs men jag känner mig aldrig riktigt bekväm i den rollen.

Jag har själv svårt för ledare som alltid vill bestämma och avundsjukt vakar över sin position. Vi jobbar på att skapa en miljö där alla kan bidra, där alla är viktiga och där vi uppmuntrar människor att ifrågasätta och tänka själva. Det här är extra aktuellt för i församlingen har vi en familj som precis lämnat Mormonkyrkan i stan. De berättar om en miljö där egna initiativ och egna funderingar sågs som ett hot. Alla skulle stöpas efter samma mönster, alla skulle "veta" samma sak. Tyvärr behöver vi inte gå så långt som till Mormonkyrkan för att se dessa tendenser, de finns också i "vanliga" kyrkor.

Den här videon med Peter Rollins tilltalar mig, den ger helt klart ett annat perspektiv på det här med ledarskap än vad som vanligen lyfts fram:

Vad har ni för erfarenhet av det här?

Lugna veckan

Den här veckan är jag helt ledig. Få se om jag kläcker någon bloggpost, i så fall något helt okontroversiellt så att jag slipper lägga massa tid på att fäktas bland kommentarerna. Förutom att jag vaknade utan röst i morse så känns det bra. Helt utan är jag inte, jag låter som Marge Simpson när jag pratar (kraxar). Fattar inte varför familjen klagade när jag försökte sjunga "Memory" i morse...

Den fruktansvärda snömannen

En del säger att det är en myt, andra en saga. Men jag säger att det är något i allra högsta grad verkligt. Jag har mött honom, i min trädgård! Tvivla icke se detta foto!

Men så vidare fruktansvärd är han då inte, tvärt om, som ni ser så hjälper han till med snöskottningen. Det enda bekymret är att jag fruktar att han smälter bort i sommar, så någon hjälp med gräsklippningen kan jag inte räkna med...

Allvarligt talat, visst är det en imponerande snögubbe vi byggt. Den är över två meter hög och har en pulka som mössa. (här är ett foto innan armarna kom på) Det är sånt här en pastor gör på en snöig men ledig helg!

Kristen arbetsnarkomani är idealet?

I morse läste jag något som jag inte kan låta bli att reagera på. Det är Tommy Lilja, pastor i Folkkyrkan Sölvesborg som skriver en debattartikel i dagens Dagen. Själva artikeln handlar om det nya fackförbund för pastorer som introducerats, om det kan man naturligtvis ha olika åsikter och jag har själv inte tagit ställning än. Däremot ser jag Liljas artikel som mycket problematiskt. Låt mig citera vad han skriver:

"Jag tror på kallelsen, min arbetsgivare är Jesus. Jag arbetar personligen minst 60 timmar i veckan, har aldrig tagit ut full semester, predikar 50 av årets 52 veckor och mår utmärkt."

Det är uppenbart att Tommy Lilja är stolt över att han jobbar väldigt mycket. I hans värld är det då han är trogen sin arbetsgivare Jesus. Okej, stämmer det här? Jesus kallar oss till gemenskap med sig själv, han är vår Herre och frälsare 24 timmar om dygnet. Så långt är jag med. Men innebär det att jag ska hoppa över mina barns uppväxt? Innebär det att jag ska prioritera min tjänst över min familj? Innebär det att jag ska låta bli att lära känna mina grannar osv? NIX!

Tommy menar säkert inte det men jag vet efter många samtal med kollegor och äldre pastorer att det oftast är resultatet av det tänk han representerar. Han fortsätter:

"Vi behöver en samlad pastorskår som tillsammans är beredda att arbeta så mycket som behövs, om det så innebär arbete sex dagar i veckan året runt, till dess att det bryter igenom till väckelse."

Några observationer. Tommy har köpt "väckelsegrejen" rakt av. Okej, jag kan förstå det, men hur tänker han sen? Jo "väckelsen" kommer tydligen först när pastorerna jobbar dygnet runt. (här finns mycket att säga om ämbetssyn m.m.) Fast tänk om det handlar om att gestalta Guds rike i vår vardag, mitt bland familjen och vännerna? Mitt på barnens fotbollsskola etc?
Tro mig, som pastor är jag smärtsamt medveten om att jag riskerar att missa allt det här om jag hänger mig åt kristen arbetsnarkomani. Vi pastorer behöver få ordning på våra prioriteringar och fatta att vi inte är oumbärliga. Med tanke på hur många pastorer som hoppar av sin tjänst så är dåliga föredömen på det här området det sista vi behöver!

Betydligt vettigare frågeställningar kring själva fackföreningsfrågan lyfter Krister Hultberg upp i sin insändera i samma tidning.

Själv så börjar jag längta till semestern!

Ledig helg

Har haft en ledig helg, skönt! Jag har varit på Kids-Camp med de två äldsta barnen. Sovit i tält och grillat korv. Toppen! Snart brakar det loss med midsommar och Peace and Love festival. Men än har jag en ledig måndag att hämta kraft på inför den sista kraftansträngningen innan semestern kommer som en räddade famn. Eller nått...

Gillar du får? Gillar du att testa dina reflexer?
Här hittar du i så fall ett reaktions test som borde passa.

En hungrig ekorre

Här blir det ett måndagsavbrott från teologiska djupheter och kyrkohistoria. (Det där fick genast min blogg att låta seriösare än den är). Jag vill i stället dela med mig av lite frukostunderhållning som jag och barnen fick vid köksfönstret. Kolla in den här hungriga ekorren. Man måste beundra ihärdigheten!

Annars är jag pappaledig i dag och ska hitta på något kul med barnen, dessutom är det sportlov (utan snö som ni ser).

Pappaledig 20% och lite blogginfo

Nytt från den här veckan är att jag är pappaledig med lilla Hilda 1år. Jag fortsätter jobba som pastor 80%, ska bli spännande att se hur jag får allt att gå ihop! Risken finns ju att man jobbar för mycket i det yrket (inte sagt att man alltid får för mycket gjort!). Men nu ska jag alltså fokusera på lilltjejen, det ska bli härligt (säkert lite jobbigt också) men mest härligt.
Få se om det påverkar mitt bloggande någonting.

Några bloggförändringar. Jag kunde inte motstå Loopias erbjudande under december att registrera en .se domän för 19:- för ett år! så nu fungerar www.kolportören.se också.
Vill du ha Kolportören via e-post så är det bara att klicka på den lilla ikonen uppe i hörnet, den som heter Prenumerera på Kolportören. Jag tog bort den stora rutan jag hade tidigare.

Ett nytt år med en ny funktion!

Hemma igen efter några härliga dagar i Sälen med familjen och goda vänner. Underbart med gemenskap, skidåkning, Lego Star Wars och en bra deckare förstås. (Vill du läsa en spännande bok så vill jag å det varmaste rekommendera Harlan Cobens senaste The Woods, den finns också på svenska)

Det är nu man skriva något fint om vita ark och oskrivna blad, och visst ett nytt år ligger där framför oss. Ett år med nya utmaningar, bekymmer, sorger och glädjeämnen.

En liten fundering kring hela grejen med bloggande. Jag har nu hållit på sen augusti, nästan ett halvår, och det är roligt att blogga! Jag gillar hela mediet, tanken att man kan skriva nått och få reaktioner på det, ett upplägg som inbjuder till dialog. Bloggar är något av det bästa med det man kallar web 2.0 , som bla handlar om delaktighet, medskapande, samtal och påverkan. Internet handlar inte längre bara om en massa information, det handlar om nätverkande och relationer. Kan man tänka sig något bättre för en pastor!

Jag tror att ledare som får problem när andra tänker och reflekterar är just den sortens ledare som inte förstår det här med bloggande (ja, de finns faktiskt). Auktoritära ledare som inte tål att ifrågasättas ska akta sig för detta, de får hålla sig till att skriva ledare och debbatartiklar. Personligen trivs jag väldigt bra med det här, så fortsätt reagera, ifrågasätt, såga, håll med eller vilket som.

Nytt för i år är att man kan prenumerera på min blogg via e-post. Det är för dig som tycker det är krångligt med RSS flöden och liknande. Det är bara att skriva in sin adress i sidorutan så får du ett mail varje gång jag uppdaterar bloggen.

Slutligen, låt oss sträva efter att vara sådana människor som får andra att växa, så var en person andra trivs med! Var en person som man kan slappna av och vara sig själv med. Det kan vara ett nyårslöfte så gott som något!

Nu stänger jag för helgerna!

Jag önskar er alla riktigt sköna helger!
Här kan den som vill ta del av mig och min familjs julhälsning!

Nu så kommer jag inte att ha tid att skriva på ett tag, det finns faktiskt roligare saker än att blogga. Umgås med goda vänner, äta god mat, läsa en bra bok, stoja med barnen osv! Det tänker jag ägna mig åt i några dagar.

Som vanligt har ASBO Jesus något vettigt att säga:

PS. Nu hittar ni mig här: www.kolportoren.com DS.

Julfest, bloggfasta och lite ved

Och jag är tillbaka efter en helg av bloggfasta.
På vår julfest i går så pratade jag lite om jultiden som paradoxernas tid. Visst är det märkligt, vi pratar om "julfrid", samtidigt som vi är jäktade bortom vett och sanns, julklappar ska köpas, det ska städas och bakas + allt annat. Julen handlar om glädje och gemenskap säger vi, samtidigt brottas många med oro, ensamhet och ängslan inför helgerna.

Allt det här leder fram till en aningen drastisk slutsats från min sida, jag tror helt enkelt att vi måste avliva myten om julstämningen. Du vet drömmen om att i stearinljusets sken sitta och titta in i en röd glaskula, samtidigt som man doftar på granen och fylls med en obeskrivlig känsla av samhörighet med världsalltet. (ett försök till ironi från min sida)
Nej! Under den här hysteriska tiden gäller samma saker som alltid, generositet, vänlighet och godhet. Det är viktigt nu och alltid.

Annars har jag huggit ved idag. (riktigt roligt)

Den elektriska ljusstaken, intriger, lögn och så en snögubbe

Ledig måndag igen och tid att i lugn och ro läsa Svenska Dagbladet. Det som fascinerade mig mest vid frukostbordet var historien om den enkle och ödmjuke arbetaren Oscar Andersson, mannen som uppfann elljustaken.

Det är Lars Berge som i sin kolumn tar upp ett litet stycke nutidshistoria. För att göra en lång historia kort så lurade Philips försäljningschef vid den tiden (1930-tal) Oscar på äran och berömmelsen det innebär att ha uppfunnit denna ursvenska pryl.

Det bästa av allt är att Oscars svärson, över 70år gammal lärde sig HTML kod för att kunna göra en hemsida där den sanna historien berättas. Allt för att upprätta sin svärfaders heder. Sidan finns här. Något att tänka på nästa gång du myser framför elljustaken!

För att höja julstämningen ytterligare så skickar jag med en bild på barnens första snögubbe. Mitt skämt att den skulle platsa i vilken skräckfilm som helst gick inte riktigt hem. Bedöm själva!

Ledig måndag

Som pastor är man ju ofta ledig denna dag. Jag började den med att skotta snö med min son, kan bara konstatera att det har kommit en hel del under natten. Annars gläder jag mig åt en riktigt bra helg, först var jag på alpha fre-lör, (segt att åka iväg från familjen, men som vanligt blir det ofta bra och mödan värt) Jag undervisade i ett av passen om Anden och så höll jag i avslutningsföredraget om ”Hur kan jag göra det bästa av resten av mitt liv”. Jag lade fokus vid vikten av att se våra liv som berättelser med allt vad det innebär, det blev mindre Nicky Gumbel och mer Walter Brueggemann tror jag.

Sen predikade jag i går, det blev sista delen (för den här gången) om att var församling i en postmodern tid. Nästa söndag så tar adventstexterna över. Frågan jag tuggar på nu är? Vad är julens budskap till min generation och hur presenteras det på bästa sätt? Tål att tänka på, fast inte idag.
Det som slog mig igår är de väldigt positiva reaktioner på min förkunnelse som kommer från de som är födda på 70- och 80-talet. Sånt uppmuntrar en att fortsätta.

Nu hör jag att plogbilen dundrat förbi, dags att ta hand om vallen framför infarten.