"Jag tror på kallelsen, min arbetsgivare är Jesus. Jag arbetar personligen minst 60 timmar i veckan, har aldrig tagit ut full semester, predikar 50 av årets 52 veckor och mår utmärkt."Det är uppenbart att Tommy Lilja är stolt över att han jobbar väldigt mycket. I hans värld är det då han är trogen sin arbetsgivare Jesus. Okej, stämmer det här? Jesus kallar oss till gemenskap med sig själv, han är vår Herre och frälsare 24 timmar om dygnet. Så långt är jag med. Men innebär det att jag ska hoppa över mina barns uppväxt? Innebär det att jag ska prioritera min tjänst över min familj? Innebär det att jag ska låta bli att lära känna mina grannar osv? NIX!
Tommy menar säkert inte det men jag vet efter många samtal med kollegor och äldre pastorer att det oftast är resultatet av det tänk han representerar. Han fortsätter:
"Vi behöver en samlad pastorskår som tillsammans är beredda att arbeta så mycket som behövs, om det så innebär arbete sex dagar i veckan året runt, till dess att det bryter igenom till väckelse."Några observationer. Tommy har köpt "väckelsegrejen" rakt av. Okej, jag kan förstå det, men hur tänker han sen? Jo "väckelsen" kommer tydligen först när pastorerna jobbar dygnet runt. (här finns mycket att säga om ämbetssyn m.m.) Fast tänk om det handlar om att gestalta Guds rike i vår vardag, mitt bland familjen och vännerna? Mitt på barnens fotbollsskola etc?
Tro mig, som pastor är jag smärtsamt medveten om att jag riskerar att missa allt det här om jag hänger mig åt kristen arbetsnarkomani. Vi pastorer behöver få ordning på våra prioriteringar och fatta att vi inte är oumbärliga. Med tanke på hur många pastorer som hoppar av sin tjänst så är dåliga föredömen på det här området det sista vi behöver!
Betydligt vettigare frågeställningar kring själva fackföreningsfrågan lyfter Krister Hultberg upp i sin insändera i samma tidning.
Själv så börjar jag längta till semestern!
