Vad vill ni läsa?

Ibland får jag höra att min blogg inte är så konkret, att jag inte skriver så mycket om mitt jobb som pastor. (Däremot så skriver jag paradoxalt nästan uteslutande om frågor jag dagligen möter som pastor). Om  någon inte visste det så kan jag avslöja att mina veckor består av studier, predikoförberedelser, alphakurser, begravningar, samtal, ungdomskvällar etc, etc.Dessutom är jag fyrbarnsfar med ett äktenskap att vårda.

En del andra pastorer som bloggar slänger in lite "segerrapporter" ibland, jag gör det väldigt sällan. Vad säger ni? Borde jag skriva mer om vad som händer här i Korskyrkan Borlänge? Borde jag skriva om alphakursen vi just avslutat där flera person som tidigare var mormoner gått? Borde jag gjort mer av att vi för några söndagar sedan firade dop då två personer, en fyrtioåring och en sextioåring kommit till tro mitt i livet. Borde jag skriva mer om sånt? För tror det eller ej, det händer grejer även här. 

Men nej, jag tror jag kommer att köra på som vanligt. Det blir mest mina personliga reflektioner i fortsättningen med undantag att jag nu och då berättar nått specifikt.

Eller vad säger ni? 

En bloggpost är inte huggen i sten

En bloggande pastor som jag respekterar heter David Hayward som skriver på bloggen "naked pastor". Nyligen kom han med 10 råd till bloggande pastorer. Han skriver tänkvärt om saker som hur man handskas med människor och information, att nätverka, om det ansvar man har som bloggare och vilka konsekvenser det kan få för en själv och församlingen man finns i m.m. En sak som jag känner igen mig i och som verkligen fastnade var det här:

One of the things I had to realize is that blogging every day prevents you from writing perfected and completed thoughts. But I see this as completely valid: you are allowing people to observe you process your theology and praxis and person. Books are concrete. Blogs are concrete before it hardens. So your ideas and writing will be imperfect and sometimes outright wrong. Get used to it.

Det är ett viktigt perspektiv. En bloggpost är inte huggen i sten. Bara ritad i sanden vid det jättelika informationshavet. Man får skriva slarvigt, man får ha fel, man får chansa ibland. Bara man är medveten om det och försöker behålla ödmjukheten. David skriver också att han lägger ner max en timme på bloggen varje dag, och då bloggar han varje dag. Kanske ett bra riktmärke? Själv skulle jag aldrig hinna med en post om dagen!

Storm i en tesked!

Någonstans i USA så bestämmer sig en pastor för att delta i Ramaden med sina muslimska vänner, han skriver om det på sin blogg. Det kan man naturligvis ha åsikter om. Faktum är att det kan man ha sanslöst många åsikter om! Så många åsikter att det kokar över i den lilla tesked den kristna bloggsfären är.

Jag försökte sätta det hela i perspektiv mot den synkretism vi ägnar oss åt i mitt senaste inlägg, tveksamt om jag lyckades. Joel Halldorf har å andra sidan lämnat en av de bästa inläggen i den här debatten på sin blogg. Där skriver han bla:

"Vi är väldigt bra på att undvika "religiös synkretism" i frikyrkan, men mycket sämre på att avslöja sekulär dito."

Det som gör mig lite mörkrädd är vilka känslor det här rör upp. Indignationen är brännhet. Jag har flera gånger doftat förakt och hat, ta bara Aletheias senaste bloggpost med kommentarer. Här på min blogg så uttalades följande om mig: "Den kristendom som du står för, är ju total utan värde." Detta skrivet av en människa jag aldrig träffat i verkligheten. Hans ögon har aldrig mött mina. Ändå vet han.

När jag läser allt detta förstår jag plötsligt mekanismerna bakom korstågsretorik, bålbränning av kättare osv. Det är få saker som skrämmer mig så mycket som religiöst hat, uppklätt i kristna kläder. Man riskerar att själv bli kategorisk, dömande och vred.

Jag avstår därför frestelse att ge fler axplock. Det är uppenbart för var och som orkar leta fram eländet. Det handlar om det vanliga, att ifrågasätta andras frälsning. Att kalla alla som inte är exakt lika insnöade som en själv för "liberalteologer". Jag kan helt enkelt inte begripa varför en del så mycket hellre befarar det värsta än tror det bästa. Det tragiska är att man intalar sig själv att man gör det här för Jesu skull. Att Jesus vill alla dessa hårda domar och kategoriska omdömen.

Pingstpastor Mikael Karlendal är så indignerad att han skriver en bloggpost om hela EFK:s framtid utifrån vad den där pastorn borta i USA hittade på. Han har sans nog att inte ifrågasätta Pekkas Mellergårds frälsning (ett annars väl beprövat knep) men väl hans tjänst som rektor på Missionsskolan. Allt utifrån en berättigad fråga till vännen Swärd. Vad är det här?

Jag hoppas verkligen att Stefan Swärd inte bara svarar på Mellergårds frågor utan också distanserar sig från de värsta avarterna i den kristna bloggsfären. Kort och gott:

Stefan! Vi gillar dig, men några av dina kompisar på nätet gör oss lite nervösa.

Uppdatering: Missa inte Pekka Mellergård gästblogg hos Stefan Swärd

Vad som gäller på min blogg

Jag skrev mitt första blogginlägg den 13 augusti 2007. Jag missade visst att fira två-årsdagen, men jag tänkte göra det nu genom att påminna om vad som ända sen dess stått som inriktning här på kolportören:

Denna blogg speglar mina högst personliga tankar och funderingar. Jag har starka uppfattningar och åsikter om en del saker. I bland tar jag mig dock friheten att skriva även om sådant jag inte till fullo tänkt färdigt kring (när har man förresten tänkt färdigt?). Jag uppmuntrar till kommentarer på det jag skriver. Reagera! Så får vi se vad vi tillsammans kommer fram till!
Allt Gott!

Det här har kommit att bli en plats där jag tillsammans med er bearbetat mina upplevelser från svensk kristenhet. Jag har skrivit om sådant som min uppväxt i frikyrkan, min tid som "trosrörelse entusiast" etc. Jag har också delat en hel del från min tjänst som pastor.

Jag har sökt att tillsammans med er mina läsare fundera, och utmanas kring hur det ser ut att gestalta vad Guds rike handlar om i vår tid. Jag har under de här åren dragits mer och mer mot anabaptisman som utmanar mig mycket. På min blogg har det också samtalats en hel del om "Emerging Church" och vad det är för något. Jag delar också med mig av böcker och personer som inspirerar mig.

Jag upplever det som mycket viktigt att slå fast att min bloggs själva existens byggger på att få resonera, fundera och utmanas. Jag kan förstå att den här bloggen kan upplevas som jobbig för dem som "tänkt färdigt". Lyckligtvis behöver ingen läsa här som inte vill. Tvärtom så kan man i så fall med fördel söka sig till alla de bloggar där ute med en mer tvärsäker karaktär.

Jag vädjar också till er "långskrivare" att försöka hålla er korta. Starta en egen blogg och brodera ut hur mycket ni vill där om det kliar i fingrarna. Snälla försök också att hålla er till ämnet. Om du inte riktigt förstår vad jag menar så fråga gärna. Det är bättre än ett långt inlägg som kanske missar vad samtalet egentligen handlar om.

Sen vill jag påminna om min enkla kommentarsregel: "Kommentera så som du själv vill bli kommenterad". Kom alltid ihåg att det är verkliga människor som läser dina ord. Människor med känslor, förhoppningar och drömmar. Sök alltid att bygga upp, inte riva ner. Lyssna väl, och tolka allt till det bästa. Kom ihåg att det enda vi har är orden, vi saknar ansiktsuttryck, kropps-språk och röstläge. Därför går minst 50% av det som kommuniceras förlorat. (Ingen har ännu vågat sig på möjligheten att lämna videokommentarer)
Kort och gott. Tro det bästa om alla som skriver här!

Låt samtalet fortsätta!

Att förmana på en blogg

Jag gillar verkligen det här med att blogga, att bryta tankar och idéer med andra. Jag har fått många vänner genom bloggen, människor som jag verkligen respekterar och uppskattar. Bloggen är ett bra medium för samtal och möten. Inte bara på nätet utan också med människor i min vardag. Teologi, det kristna livet, tron och centrumet kring Jesus är perfekta ämnen.

Ett problem är att nu och då vill en del kommentatorer tillrättavisa mig. Det skulle fungera om det var människor jag kände och som kände mig. Nu är det istället människor jag inte känner som söker tillrättavisa den bild av mig de har, tex som "flummig" och "villolärare". En bild som mina verkliga vänner vare sig känner igen eller delar. Plötsligt kommer jag på mig själv med att försvara något som inte stämde i första hand. En märklig situation. Lite som att svara på frågan: "Har du slutat att slå din fru än?".

Varför vill en del ha mig till en flummis? Troligtvis för att jag ställer frågor och ibland problematiserar. Fortfarande är det så att en del uppenbarligen inte fixar den approachen. De vill att en auktoritetsperson sätter ner foten och säger "hur det är". Visst, det finns tillfällen när det är det enda rätta men i min kallelse som pastor och lärare så finns drivkraften att främst hjälpa människor tänka själva, att själva växa i sin tro. Här är en blogg ett perfekt redskap.

Vad tror ni? Funkar det att tillrättavisa via en blogg? Jag är tveksam. Hur tycker ni att jag ska hantera det här?

Läser du bloggar på mobilen?

Jag håller på och leker lite med MoFuse ett enkelt redskap för att skapa hemsidor för mobiltelefoner. Här kan du hitta den mobila varianten av Kolportören som jag experimenterar med. Testa den gärna från din mobil: http://kolportoren.mofuse.mobi/

Läser ni förresten bloggar från mobilen?

Uppdaterat den 20 juli: Om någon till äventyrs är intresserad så skippade jag MoFuse till förmån för Wirenode. Wirenode är gratis men helt utan reklam vilket passar mig mycket bättre. Så nu hittar du den mobila varianten av Kolportören på http://kolportoren.wirenode.mobi

Vårstädning på Kolportören

Jag har ett problem och det är att jag gillar så många bra bloggar som jag vill rekommendera. Fram tills idag så har jag bara lagt till och lagt till i min sidospalt. Jag var uppe i över sextio länkar och jag inser att det är ohållbart i längden. Min sida blir för plottrig. (Den är i plottrigaste laget ändå).

Istället för att ta bort vissa och spara andra så gjorde jag något radikalt. Jag tog bort alla. Jag vet att det finns bloggar som inte länkar till någon annan men jag tycker det känns lite fult på något vis, så jag tog och uppdaterade mitt Blogguniversum ordentligt istället. Där finns alla bloggar som jag länkade till tidigare plus några nya. Jag hoppas att ingen känner sig sårad att jag skippar direktlänken fördelen är att nu finns alla på ett lättöverskådligt sätt.

Jag är inte helt nöjd med mina kategorier. Jag delade upp bloggarna jag följer i följande: "Mer åt teologi", "Mer åt kristet liv" (idiotiskt, jag vet självklart kan dessa inte skiljas åt). Samt "Mer åt humor" och sen bloggar som mer specifikt handlar om tjänst i "Församling". Jag vet de går i varandra hela tiden. Om du tycker att just din blogg hamnade helt fel så tveka inte att höra av dig!

Inspirationen tryter

Det finns så många saker jag skulle kunna ta upp här. Jag börjar skriva några rader men sen tänker jag, orkar jag försvara det här i ändlösa kommentarer? Jag vill problematisera och lyfta fram andra perspektiv på en rad frågor men jag vet att det finns läsare som kommer att misstolka det jag skriver och återigen orkar jag inte mer än ett par rader sen raderar jag alltsammans.

Å andra sidan vill jag inte vara en åsiktsmaskin som bara spottar fram tyckanden hit och dit. Jag delar med mig av Peter Rollins istället:

Translating the word by peter-rollins

Vett och etikett, länkar och hyfs

Jag vill inte framstå som en surpuppa men en sak som jag inte gillar är vissa bloggares förmåga att i tid och otid länka till allt och alla. Jag skulle personligen inte lägga in en länk till en tidning (eller något annat) om det jag skrivit inte hade något med artikeln att göra. Men vissa gör det hela tiden och det stör mig.

Kanske är det Twinglys baksida? Dessa bloggar har sällan några spännande samtal i sina kommentarer, det är som att det viktigaste med deras bloggande är att få många klick (och många som stannar i ungefär en sekund). Men ett "klick" är ju värdelöst om det inte genererar reflektion, samtal och utveckling. Själv blir jag bara trött när jag via Twingly hamnar på helt irrelevanta inlägg.

Hela poängen med att länka till artiklar är väl att man antingen tycker artikeln belyser något man själv vill förmedla eller att man själv menar sig ha något som kompletterar.

Hur tänker ni?

PS. Säg till om ni tycker jag är en surpuppa. DS

Att växa som bloggare del 2

Tack för all respons och tack för all bra uppslag! Det som gör det här med bloggande lite problematiskt är att man lätt hamnar i olika diken. En risk är de bloggare som bara skriver rakt upp och ner hur de ser på saker och ting, utan intresse för dialog eller för att ev ändra sig. Bloggen används bara för att slå fast "hur det är". Sen finns det andra diket som tenderar att problematisera lite för mycket (jag tror Kolportören riskerar att hamna här ibland). Samtidigt är de bästa bloggposterna de som leder till verkliga samtal. Men visst, kanske ska jag "sätta ner foten" lite oftare.

En annan sak som jag tycker är svår är hur personlig man ska vara, både som pappa, make och pastor. Barnen gör ju saker hela tiden som skulle bli lysande inlägg men jag är väldigt försiktig med att lyfta in dem. När det gäller "pastorsbiten" skulle jag ju kunna skriva om vårt Alphaarbete tillsammans med EFS, om vår "Kristen på nytt sätt grupp" (den är superspännande) om gudstjänsterna som vi försöker ha en liten annan twist på. Jag skulle kunna skriva om ungdomsarbetet. Om nya människor med spännande livsöden som kommer till vår gemenskap m.m.

Problemet är att alltid när jag börjar skriva något sådant så låter det väldigt lätt lite pompöst och självgott. Lite mycket "Jag är minsann en framgångsrik pastor som möter verkliga människor så det så. Hurra vad bra jag är!". Samtidigt finns ju risken där att allt blir för teoretiskt, men för mig är det egentligen inget problem om bloggen är en plats där man prövar teorier. Verkligheten är ju ständigt närvarande, varje gudstjänst är ju "på riktigt", varje möte med en människa är "på riktigt" osv. Förresten varför dela upp det, varje samtal här på bloggen är ju också "på riktigt". Nu höll jag på att bli så där modernt dualistisk igen, istället för postmodernt holistisk ;-) Självklart finns det tankar och idéer där jag är nyfiken på era synvinklar så mer om församlingen här i Borlänge kan det nog bli. Jag älskar ju också att predika och undervisa, det skulle jag kanske kunna skriva mer om.

Kom gärna med mer tips. Jag uppskattar er som läser otroligt mycket. Fortsätt att ifrågasätt, läs kritiskt och fram för goda samtal i massor!

Att växa som bloggare

Nu har jag bloggat ett tag. Jag gillar det skarpt. Det är givande och jag har lärt känna många trevliga människor genom bloggen och jag har också lärt mig jättemycket. Just nu känns det dock lite segt, uppslagen växer inte på träd direkt. Därför vänder jag mig till er mina kära läsare.

Vad saknar du här på Kolportören? Vad kan bli bättre? Finns det något dike du tycker jag kört fast i? Alla synpunkter motages tacksamt.

Om du aldrig skrivit en kommenter förrut, gör gärna det. Det vore jätteskoj att höra från just dig!

På gång och respons

Jag upptäckte till min förvåning att bloggen genererat en strid ström av besökare hela sommaren trots att jag inte uppdaterat så värst ofta.
Då jag inte vill hamna i någon sorts skrivkramp över det faktum att folk faktiskt läser så har jag har vidtagit två enkla åtgärder för att slippa lite press och för att ändå göra Kolportören till en uppdaterad sida.

För det första har jag sen en tid "Dagens bibelord" uppe i hörnet av bloggen. Det är en tjänst som Svenska bibelsällskapet bjuder på.

En annan sak som jag lagt till är mitt Twitter flöde. Jag kallar det "Vad gör jag nu?". Där kan jag hur smidigt som helst uppdatera vad jag sysslar med, så även om det inte kommer in någon stor bloggpost så kan den som (mot förmodan) är intresserad följa mina dagliga förehavanden.

Jag planerar också en stor ansiktslyftning för hela bloggen, men det kommer när jag får tid. Nu vill jag bara säga ett stort tack till alla er som läser Kolportören!

Jag är faktiskt riktigt nyfiken vilka ni är. Därför vill jag vill utmana dig som aldrig skrivit något att skriva en kort hälsning.

Hemma från Frizon!

Nu är sommarens utmaning (prövning) över. Jag har haft mitt seminarium om djävulen på Frizon. Visst har jag nämnt om den fulingen i predikningar tidigare men nu talade jag om honom i 40min. Här kommer en kort sammanfattning: Satan is defeated. Jag tog ett "Christus Victor" perspektiv på det hela. Jesus har vunnit seger, han har besegrat det onda genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse.

Annars var det trevligt att träffa ett gäng andra bloggare I.R.L. Jag fikade med Jonas Lundström, Benjamin Ekman, Joel Halldorf och Fredrik Wenell. Härliga människor allihop! Det var ett mycket intressant samtal. Den enda jag träffat tidigare i "verkligheten" var Fredrik.

RSS-flöden och möjlighet att chatta i realtid

Här kommer lite blogginfo. Jag har haft problem med mina RSS-flöden.
Det hela berodde på att jag ändrade i min FeedBurner adress från: http://feeds.feedburner.com/Kolportren till
http://feeds.feedburner.com/Kolportoren som ju kändes bättre.

Men såna små ändringar låter sig inte göras ostraffat i "cyberspace". Det hela gjorde att RSS-flödet helt sonika slutade funka. Klicka gärna på "Prenumerera på Kolportören" och lägg till mig igen i din RSS-läsare så borde allt flyta på. Jag lovar att inte peta med det där igen! Sorry for the inconvenience.

Annars har jag sen någon vecka en ny funktion på sidan. Längst ner i högra hörnet kan man faktiskt chatta med mig i realtid. (om jag är uppkopplad förstås)

Vi ses i cyberrymden!

Mitt blogguniversum

Jag har ju tidigare tipsat om Netvibes för att hålla koll på bloggarna man följer. Nu har jag lagt till min offentliga netvibes sida i marginalen. Den finns alldeles över mina länkar och den heter: Kolportörens blogguniversum (de ni!) den länken leder direkt till alla mina favoritbloggar.
Kom gärna med tips om andra bra bloggar jag kan lägga upp.

Annars vill jag tipsa om Jonas funderingar kring försoningen och Greg Boyds titt på gamla testamentets grymheter.

Det här är vad jag gör medan familjen kollar på kassa låtar på Melodifestivalen. ;-)

Nya bloggare!

Den senaste tiden har jag bekantat mig med två nya bloggare, den ena är Elsmarie som var min studiekamrat när jag läste teologi i Örebro.
Kolla in hennes intressanta blogg ”Nyfiken på livet”.
En annan alldeles färsk bloggare är Ulrika från Uppsala. Hennes blogg heter ”Tankar om tro” också den klart läsvärd.
Kul med fler bloggare. Låt samtalet fortsätta!

På gång i bloggvärlden

Jonas Lundström har en god tradition att komma med bloggtips för helgen jag tänkte göra likadant. För den som tycker tro och politik är intressant så kan du med fördel läsa Greg Boyds rapport om en debatt han och Shane Claiborne hade med Chuck Colson. Spännande!

Annars så rör det sig lite i bloggsfären, Tro & Tänk är tillbaka i full kraft med många trevliga och tankeväckande inlägg. Johan Stenberg har beslutat sig för en bloggpaus, så även David Nyström som fått en bebis till. Emanuel Karlsten finns numera på tidningen Dagens blogg.

Annars har jag i veckan hunnit med en ovanligt avslagen bokrea. Här i Borlänge infann sig inte riktigt bokglädjen (eller är det bara att jag är hälsosamt trött på att konsumera?). Några böcker blev det dock, bla en om min favoritgrupp U2 och sen en riktigt nördbok för StarWars fans.

Nåväl, nu måste jag få predikan färdig!

Har vi som bloggar för stort ego?

Jag fick precis senaste numret av tidskriften NOD, jag har inte hunnit lusläst det än, men i alla fall en av artiklarna handlade om bloggarna som vår tids stora narcissister. Jag hörde också på ett radioprogram i bilen (nått på P1, händer ofta att jag sätter på radion hör något intressant, för att sen inte ha en aning om vilket program det var) förra veckan där man kallade bloggare för “neo-narcissister”.

Tydligen är neo-Narcissism en lite lömskare variant av ren narcissism där man låtsas vara intresserad av andra bara för att själv få uppmärksamhet.
I bloggvärlden skulle väl det innebära att man kollar och kommenterar andras bloggar med syftet att fler ska upptäcka ens egen “förträffliga” blogg. Det låter ju inte så trevligt, eller hur?

Jag frågade min visa hustrur om hon trodde att mitt bloggande på något sätt motiverades av mitt ego. Hennes svar var: “Så klart det gör!” Som vanligt har hon smärtsamt rätt. Det här är något vi får brottas med på så många områden i livet. Frågan: Vad är mitt verkliga motiv bakom det jag gör? Samtidigt som frågan måste finnas där tror jag inte att det är bra att dyka för djupt i den. Jag tror vi måste inse att vi allihopa är mer eller mindre stora egoister men att Gud, tack och lov, jobbar med oss. Men någon gång ibland, och inte för sällan, kan det vara på sin plats att ta pulsen på sig själv på det här området.

Ibland är det som när en kollega sa till mig för några veckor sen. “Det är du som bloggar va?" på mitt jakande svar sa han "Vem bryr sig?”