Jag fick precis senaste numret av tidskriften NOD, jag har inte hunnit lusläst det än, men i alla fall en av artiklarna handlade om bloggarna som vår tids stora narcissister. Jag hörde också på ett radioprogram i bilen (nått på P1, händer ofta att jag sätter på radion hör något intressant, för att sen inte ha en aning om vilket program det var) förra veckan där man kallade bloggare för “neo-narcissister”.
Tydligen är neo-Narcissism en lite lömskare variant av ren narcissism där man låtsas vara intresserad av andra bara för att själv få uppmärksamhet.
I bloggvärlden skulle väl det innebära att man kollar och kommenterar andras bloggar med syftet att fler ska upptäcka ens egen “förträffliga” blogg. Det låter ju inte så trevligt, eller hur?
Jag frågade min visa hustrur om hon trodde att mitt bloggande på något sätt motiverades av mitt ego. Hennes svar var: “Så klart det gör!” Som vanligt har hon smärtsamt rätt. Det här är något vi får brottas med på så många områden i livet. Frågan: Vad är mitt verkliga motiv bakom det jag gör? Samtidigt som frågan måste finnas där tror jag inte att det är bra att dyka för djupt i den. Jag tror vi måste inse att vi allihopa är mer eller mindre stora egoister men att Gud, tack och lov, jobbar med oss. Men någon gång ibland, och inte för sällan, kan det vara på sin plats att ta pulsen på sig själv på det här området.
Ibland är det som när en kollega sa till mig för några veckor sen. “Det är du som bloggar va?" på mitt jakande svar sa han "Vem bryr sig?”
