Church as Pointless

Här kommer ett erkännande, jag gillar inte management, visioner och målsättningar det minsta. Helt enkelt därför att jag starkt ogillar jämförelse och kramp. Snart närmar vi oss den tid på året då samfunden, i mitt fall EFK vill ha in statistiken från året som gått. Hur många har vi döpt? Händer det nått i Borlänge? Flyttar någon in och blir medlem? Hur många nya har vi registrerat?

Skulle Borlänge kunna segla upp som en ort att ha nått häftigt "församlingstillväxt event" i? Det fanns en tid jag drömde om det. Det var det yttersta tecknet på framgång som pastor. Så inte längre.

Sen några år tillbaka så kommer det människor till vår gemenskap som inte alls är intresserade av medlemskap nödvändigtvis. Det betyder inte att de skyr ansvar och är individualistiska, eller hur nu de traditionella förklaringar brukar låta. Tvärt om, det är människor som gärna engagerar sig. Det är bara det att de inte vill vara medlemmar. De vill bara vara med.

Jag tror, medlemskap eller inte, att församlingen ska vara just en sån gemenskap. En blogg som jag läser med stor behållning är David Haywards Naked Pastor. Han skrev igår en post som jag tyckte var helt briljant: Church as Pointless

"In other words, churches should be pointless. Pointless like my family is pointless. My family is not without its problems and issues, but it is a vibrant, rich, joyful and dynamic community. But it is completely pointless. It doesn’t mean things don’t happen or that we haven’t had an affect on others or the world. But we are pointless. We’re not even intentionally pointless. We are just pointless. And I love it for that. That’s why I love to go home every day and just be, just relax, just love and be loved."

David skrev tidigare en post på samma tema som jag fann mycket uppmuntrande: Vision: I Cast You OUT! grymt befriande för mig som en post-Willow Creek influerad yngre pastor.

Hur reagerar ni inför de här perspektiven? Är de befriande eller skrämmande?