Jag uppskattar verkligen att säga några ord vid dessa tillfällen. Människor lyssnar och jag känner snabbt att åhörarna är med, trots kultur och generations skillnader. Jesus älskar de här åldringarna så otroligt mycket.
Jag ser ut över de som samlats i servicehusets matsal,
mina ögon faller på ett gammalt par.
Han drar omsorgsfullt koftan över hennes späda armar,
hennes blick är förlorad i fjärran.
Demensen har tagit det mesta av ett en gång så levande intellekt.
Han har något vemodigt över sig när han kärleksfullt ser på den kvinna som han varit gift med i över 50 år.
Han sluter sina ögon och minns.
Det är som igår, hon är den vackraste han någonsin sett.
De står där framme i kyrkan och ser på varandra, hennes ögon strålar.
De lovade varandra evig trohet.
Hur skulle jag kunna annat än vara här med henne,
tänker han och knäpper koftans sista knapp.
4 kommentarer:
Mycket läsvärt, Joachim! Jag mötte också ett sådant par en gång. De hade lekt med varandra som barn, förälskat sig som tonåringar och gift sig. Nu var de mycket, mycket gamla och frun var lite dement. Men han kom till henne varje dag, stödd på sina käppar, och ringde varje kväll innan hon skulle sova. Deras trygghet hos varandra var djup och självklar. Jag hoppas de är tillsammans nu.
Malin: Tack! Visst behöver vi sådana berättelser?
Joachim: Det gör vi :) Och jag tycker om när folk talar väl om de gamla, om barn och om sin fru/make.
... och så är det ju det här med min signatur: Jag heter ju inte Malin men var familjens bokoman under min uppväxt. Fick en sentensalmanacka "Till Bokmalin". Och på den vägen är det...
Jag tycker också att du har en fin berättelse om ett åldrande par - men (finns alltid ett "men") jag har själv varit i din situation och ibland känt sorg över när miljön inte fungerar för dessa människor - och det smärtar mig när resurserna minskar och personalen inte hinner med att ens vara mänskliga.
Så tycker jag, som är ett gott stycke in i den tredje åldern!
Skicka en kommentar