Jag har läst Stefan Swärds artikel i Dagen om "emergin church". Jag gillar att Swärd är nyfiken och öppen, samtidigt så tycker jag han missar några saker i det han skriver. Han ställer tex på ett olyckligt sätt hela "emerging" rörelsen mot det han kallar "genuin väckelskristendom". Jag menar att det är precis tvärt om. Rob Bell och Brian McLaren (två som brukar nämnas i dessa sammanhang) skulle kanske inte tala om "väckelse" men de skulle tala om "Guds rike". En term som är mer förankrad i skriften och som jag personligen gillar bättre. Sen förekommer det ett mycket intressant samtal om sund karismatik inom emerging rörelsen, något som Swärd helt bommar.
Swärds varning mot kulturanpassning är angelägen men att han nämner varningen i samband med "emerging church" känns faktiskt aningen malplacerat. Det är i dessa strömningar jag mött den tydligaste kritiken och utmaningen mot vår västerlänska livsstil, mot konsumtion och prylhysteri. Istället söker man presentera alternativ grundade på radikal Jesus efterföljelse, det om något bryter mot vår kultur. Läs tex Alan Hirsch och Shane Claiborne.
Stefan Swärd är också kritisk till användandet av begreppet postmodernism. Swärd ser inte alls att någon annan norm än den moderna skulle vara rådande. För mig är det uppenbart att något har förändrats, frågan är vad man ska kalla det. Jag återkommer.
Jag säger ja och amen till när Swärd skriver: "Att vara kristen är oförenligt med att vara både modern och postmodern, i ordens strikta betydelse." Helt riktigt! Men kanske ser jag ett större behov av att problematisera det moderna än han gör. Rubriken på Swärds artikel är: Måste kyrkan också bli postmodern? En minst lika viktig fråga är: Måste kyrkan fortsätta vara modern? Samtalet kommer att fortsätta!
För en mer fullödig genomgång av det hela så rekommenderar jag Carl-Henric Jaklunds lysande fundering utifrån Swärds artikel.
12 kommentarer:
Joakim, tack för en mycket bra bloggkommentar. Du är grym på att snabbt formulera dig i en god ton och fortsätta samtalet genom att ställa välformulerade frågor.
Tack Kalle! Jag tycker att din kommentar på Stefans blogg var klockren!
Ni har båda två höjt nivån på det här samtalet. Man blir väldigt glad när man läser det ni skriver.
Hej Joakim!
Jag vet alldeles för lite om "Emerging Church" för att uttala mig egentligen. Jag har läst flera böcker av Brian Mclaren och Erwin McManus. Har ni läst "En barbarisk väg"? Det är en av de absolut bästa böcker jag läst (finns på Marcusförlag) John Burkes bok "Kom som du är" känns väldigt angelägen.Om inte våra kyrkor präglas av Faderns kärlek till de förlorade, vad har vi då att säga?
Brian Mclaren bok "Kristen på nytt sätt" gav många nya tankar, samtidgt som jag blir lite frågande. Hans bok "Generös radikalitet" är också bra i flera avseenden, men också här har jag en del frågetecken.
Jag fortsätter att ta del av din blogg Joakim. Du skriver bra, öppet och framförallt ödmjukt.
Allt Gott
Christer Roshamn
Jag tycker, att dessa samtal om postmodernism och modernism är svårt att greppa. Nu tänker jag ur den kristna synvinkeln. Som du, Joachim och Stefan Swärd är överens att dessa -ismer är strikt taget överflödiga.
Jag tror inte, att det viktigaste är att skapa väckelserörelse eller någon annan rörelse. Jag tror inte, att vi kan återskapa det, som varit, vad som gäller olika "väckelserörelser".
Jag tror, att "rörelser" kan lätt snedvinkla evangeliet. Som du, Joachim, älskar säga, att det inte finns "rent evangelium", dvs. det kommer till människor i olika kulturella kläder. Det finns en viss sanning i detta, men samtidigt risk, att vi påverkar "evangeliet", så att det blir något annat än det egentligen är. Ser du, Joachim, inga risker?
Det postmodernistiska tänket uppfattar jag människocentrerad, "se på mej, bli lik mej!" samtidigt som den är tolerant och liberal mot olika tycken och tro.
Att tänka så, är inte alls enligt min kristna tro. Är det inte så här: "modern" liberalism vill tro enligt förnuftet, men postmodernism bejakar alla uppfattningar och förnekar i botten absoluta sanningar och osanningar. Postmodernismen förkastar samtalet om sanningen. Det är inte viktigt, utan toleransen och det utlevda livet är kungsvägen i denna idé.
Men hur i all världen får vi någon kunskap om Gud? Är det genom mitt utlevda liv? Eller är det genom någon annans livstil? Eller genom kloster?
I dessa diskussioner glömmer vi bort det viktigaste: GUD själv har valt att uppenbara sej. Utan Guds uppenbarelse vore vår uppfattning om Gud väldigt vag. Guds uppenbarelse är inte produkt av människans tänkande, nej, uppenbarelsens ursprung är och förblir hos Gud.
Vi ser den allmänna uppenbarelsen i naturen, Rom 1, som redan leder till en vag tro, kännedom om skulden. De flesta religioner har offertanke, som grundar sej helt riktigt på människans skuld inför det gudomliga.
Den särskilda uppenbarelsen är i bibeln, de 66 kanoniska böckerna. Det unika med bibeln är, att Guds frälsnings historia är skriven under en viss bestämd tid i verklig historisk tid. Det är en helhet från 1 Mos till Uppenbarelseboken. Poängen är inte att skapa "dispensationalism" för vår tid. När Johannes skrev färdigt sin märkliga bok på Patmos, då Guds uppenbarelse fullbordades för alla kommande släktled som ett vittnesbörd för hela mänskligheten.
Vem är Guds uppenbarelsens bärare? Det är den kristna Kyrkan. Under årens lopp blev det många villoläror, som avvek från Den kristna Kyrkans lära. Bl.a. klosterrörelsen, anti-trinitarianerna. Den kristna Kyrkan har inte alltid förvaltat rätt sin Guds uppenbarelse, men man kan ändå säga, att det har alltid funnits kristna, som har helhjärtat velat stå för Guds uppenbarelse.
Problematiken med alla "väckelserörelser" och liknande rörelser som EC, är att man har flyttat fokuset från Kristus till människan. Människans handlande, liv och aktivitet överbetonas så att man kan se direkt "vem är kristen och vem är inte".
Genom detta har jag inte sagt, att det utlevda livet är oviktigt. Men jag menar, att svagheten i alla dessa människocentrerade rörelser är att människan görs stor och frälsningen i Kristus får inte sin rätta plats som det mest centrala.
Den reformatoriska kristendomen i olika rörelser vill värna om Gud i Kristus, som borttar världens synd. Först kommer Guds aktivitet, ett faktum från evighet till evighet och sedan att ta emot evangeliet, som får konsekvenser i vårt liv.
Det viktiga förkunnelsen om det utlevda livet får INTE stå fram som viktigaste: Gud försonade världen med sej i Jesus Kristus.
Är jag modern? postmodern? konservativ? Kanske något ur varje fack, men det viktigaste är att jag är frälst endast av Guds nåd och rättfärdiggjord GENOM TRO allena. Allt detta grundar sej på Guds uppenbarelse i bibeln och inte på mina kristna gärningar och mitt eget filosofiskt tänkande.
Jag förstår dej, Joachim, att din stora fundering är hur vi kan förmedla evangelii budskap till vår samtid? Jag tror mer på en radikal reformatorisk förkunnelse om människans skuld och Guds nåd i Kristus. Det är inte alltid så att människor uppfattar vårt budskap trevligt och positivt.
En del menar, att vi kristna är så duktiga med vårt utlevda liv, men det är du och jag under Guds dom likväl som de, som inte tror, om vi inte ständigt omvänder oss ödmjukt till Gud. Jag tror, att vi kristna i all vår strävan bör erkänna, att vi inte lyckas uppnå fullkomligheten, då blir vi också ödmjukare mot "syndare" och kanske kan komma till deras våglängd och förmedla budskapet om nåden.
Hannu
från Småland
Hannu, modernismen har mycket med de franska upplysningsfilosoferna att göra. Vägen gick över 1800-talets rationalism. Idén var att det fanns en väg, en utvecklingsväg som den medvetna människan skulle gå om den bara använde sitt förnuft. Det bygger på att alla skulle fungera på samma sätt vilket kallsa positivism: man väljer ut det som passar ens ideologi och bortser ifrån allt som inte stämmer med den. Modernismen är en parentes i historien. Redan på 1700-talet ifrågasattes och problematiserades den rena förnufts- och vetenskapstron. Positivismen är sedan 60-talet fullständigt död i all vetenskaplig forskning. Det tar bara lite tid för Christer Sturmark och Stefan Swärd att komma ikapp :)
Den stora 1900-talsvågen med frikyrkor anpassade sig till det sekulära språket och positivismens idéer, och började tala om tro som ett försantförhållande. Det är ohistoriskt. Bara det faktum att fornkyrkan valde att ha med fyra evangelier i skrifterna visar på det. Detta tål att tänkas på: hade Bibeln sammanställts under mitten av 1900-talet så hade evangeliet sammanställts till en sammanhängande, perfekt, logisk bok.
Maja: Tack för genomgången. Helt lysande!
Maja! Tack för genomgången av modernismen. Men med detta har jag inte sagt, att du har rätt och att du har rätt med modernismens relation till den kristna tron. Man undrar över vilken relation du har till den protestantiska kristenheten och de frikyrkliga. Över huvudtaget frågan "Måste kyrkan fortsätta vara modern?" är i grund fel ställd. Menar ni, att de kristna frikyrkorna är moderna? Det är helt fel sätta dessa -ismer mot varandra och nu på detta sätt att modern är passé, DÅLIGT och postmodern är aktuell och BRA.
Jag tror lika lite på "modern" Sturmark som på postmoderna kyrkor, som grundar sej på människans upplevelser.
Jag menar, att Stefan Swärd inte är en bra representant för den rationella modernismen. Att Swärd reagerar mot postmodernismen i kyrkorna betyder INGALUNDA att han är modernist!?
Är det nu så, att det inte existerar andra -ismer hos er? Är er värld så svart-vitt? Är det inte farligt att tillskriva något så opassande på de frikyrkliga? Jag är uppvuxen i väckelserörelser och i frikyrkan, kan intyga att frikyrkligheten inte var någon modrnistisk företeelse, närmare en reaktion mot den ateistiska modernismen. Man satte inte människans rationella tänkande utan Gud i centrum.
Man talade tidigare mycket om liberalteologin och dess skadeverkningar. Jag kan hålla med att den modernistiskt rationella synen på teologin var att "avmytologisera" bibeln, dvs. ta bort det övernaturliga.
Men liberalteologin har bytt skepnad och dagens viktigaste och största filosofiska inriktning är existensialismen. Den är reaktionen mot den rationella modernismen. Huvudmeningen i existensialismen är människan själv och hennes upplevelse och det viktigaste är inte vad som är sant och vad som är osant, vad som är rätt och vad som är orätt. Det går inte dra riktlinjer, eftersom människor är olika och kommer till olika slutsatser beroende på omständigheter, osv. Resultatet kan vi se i kyrka och samhälle, söndervittring!
Ett alltför tolerant och individualistiskt samhälle kan vara ibland gott att leva i, men det är också mycket skört. Se vad som skedde med Romarriket!
Vännerna, tänk lite till! Kristenhetens tillbakagång går inte att laga med "trivselfaktor", där alla får blomma ut. Nej, jag tror, att man ska söka sej till sina rötter. Vi har pratat redan innan om dessa viktiga frågor.
Det är klart, att dagens kristenhet saknar tydliga teologiska ledare och som har auktoritet och som erkänns auktoritet. Nu får vi fortsätta med "postmodernism" i våra kyrkor och alla har rätt och alla trivs!
Konstaterar
Hannu från Småland
Hannu, frikyrkan är ju i mycket ett uttryck för sin samtid. I den meningen är den modern i val av metoder, angreppspunkter och språk. Det var därför den också lyckades att beröra människor i glappet mellan bonde och industrisamhället. Den tog på många sätt avstånd från den men är likväl beroende av den och en del av det moderna. Frågan om kyrkan måste fortsätta vara modern är i den meningen inte en sanningsfråga, att vara modern är inte mer eller mindre rätt än att vara postmodern utan en missionsfråga. Det vill säga hur målar man en tydlig bild av befrielsen och räddningen i Kristus i ett helt nytt paradigm eller tänkande. Jämför med hur missionärer gjort i kulturer som inte haft en kyrka.
Sen måste jag fråga mig om inte existensialismen är ganska långt borta från de kulturyttringar som vi ser i samtiden.
Hannu jag tror ingen vill något hellre än att människor skall upptäcka Kristus. Men som Joakim sagt förut "the gospel comes in cultural robes"
Välsignelse önskar Daniel Råsberg
Hannu; tillägg till förra posten det finns alltid risker när evangeliet skall synligöras i en ny kultur. Det håller jag med dig om och den frågan måste diskuteras. En god introduktion för hur man skall se på kultur kontra evangeliets sanning är Anthropological insights for Missionaries,av Paul g Hiebert kan även vara till vägledning i västerlandet om man tillämpar principerna.
Hannu, jag tror att dikotomin mellan modernism och post-modernism är typiskt modern, faktiskt. Det är inte post-modernismen som är svart-vit utan modernismen som letar efter en perfekt, vattentät logik i en enda ideologi. Du frågar om bara dessa -ismer finns för oss - men faktum är ju tvärtom att post-modernismen handlar om -ismernas död (också, har filosoferna kommit fram till; sin egen). Vi inser - med Paulus och Luther - att vi lever i en värld där människor står i olika sammanhang och traditioner, och att vi därför måste tala prövande med varandra för att kunna kommunicera om samma sak.
Inte bara kyrkorna utan hela samhället har förändrats mot det eftermoderna under de senaste 30 åren. Skolans pedagogik har breddats från att lära ut färdiga svar till att omfatta undersökning av själva frågorna. Ett exempel: Om man på 50-talet lärde sig grammatiska regler genom typ-perfekta meningar som "Far är rar" osv, så utgår språkläraren nu mer från frågan om vad ett språk är, vad som skiljer olika sätt att uttrycka något på, själva kommunikationsakten. Man förstår att vi tar till oss texter och utsagor på olika sätt beroden på att vi är olika. P1-programmet Språket är ett utmärkt exempel på det. Där krockar allt som oftast den som tänker modernt kring språk och den som tänker eftermodernt.
Den moderne säger: Detta är fel eller rätt.
Den eftermoderne säger: Det beror på, ibland är det fel, ibland är det rätt.
Kontexten - sammanhanget - är ett nyckelbegrepp. Och här uppstår ju minst lika stora kontroverser som de inom kyrkan. Detta går att upprepa på område efter område. Man har börjat förstå igen att människan är en kulturvarelse och att kulturer är någonting rörligt. Därför måste också kyrkor och språk vara rörliga. Detta blir tydligt när man försöker läsa 1500-talssvenska. Den måste helt enkelt översättas. Och utan den utskällda liberalteologin (som ofta blandas ihop med "liberal teologi") skulle vi inte ha förstått Jesus som en jude i en judisk kontext. Nu förstår vi mer av hur GT hänger ihop med NT. Det avlägsnar inte människan från Gud utan öppnar upp för en närhet till Jesu handling. Med historisk kunskap om Gud som en avlägsen Herre förstår vi bättre det oerhörda i Jesu ord att Guds rike är inom oss, exempelvis.
KG Hammar säger: Jag tror att Gud är sanningen, men jag tror inte att mina föreställningar om Gud är sanningen.
(ordverifieringsordet här just nu: sionsurr - !!)
Daniel, intressant, vad du skrev om frikyrkan. Jag har också tänkt särskilt tidigare, att "den bibliska församlingen" är frikyrka. Idag har jag inte längre detta perspektiv på frikyrkan, även om jag är frikyrklig. Frikyrkorna var i botten spontana folkrörelser, härmed har jag inte sagt, att de var fel i sej själv, men när fokuset kom för mycket på MÄNNISKAn, försvagades det gudomliga i det. Idag talar en del frikyrkliga med glädje om att vi är folkrörelse som arbetarrörelsen och de båda hävdade människans värde och demokrati som det högsta i en frikyrkoförsamling. Jaha, då kan man förstå, att människan blev stor i frikyrkan och det viktigaste blev ett demokratiskt föreningsliv. Detta lite tillspetsat.
Jag har idag lite annan syn på församlingen. Det viktigaste med församlingen är en plats, där GUD talar till människan genom Ordet, dopet och nattvarden. Det viktigaste för mej är inte längre demokratiskt fattade beslut, utan är denna församling en plats, där man förkunnar sund, ärlig kristendom, som vilar på kyrkohistoriens säkra grund.
Visst ska vi fundera på vår samtid och hur vi ska förmedla budskapet, men samtidigt är det ännu mer viktigt, att vi grundar vår tro på den kedja av de kristna, som kommer från bibeln och apostlarna.
Man bör vara försiktig och granskande, vad som gäller nya och moderna och postmoderna rörelser. Man bör granska dem i ljuset av den evangeliska läran. Jag tror, att de flesta evangelikala har denna syn.
När man talar om evangeliets "kläder", har man talat mest om kristendomens kulturella anpassning. Men vi får dock tänka på kristendomens konkreta verklighet, att Gud uppenbarade sej i den judiska nationen och i dess kultur och sedan i romarriket. Det var INTE vi, utan GUD, som utvalde sej att uppenbara sej i det judiska folkets historia och sedan i Jesus Kristus, som levde under romarrikets tid. "När tiden var inne..."
Här står vi inför en stor utmaning, att förstå de tider och kulturer, där Gud lät uppenbara sej på det sätt, som är nerskrivet i vår bibel. Detta betyder inte alls, att vi ska härma judaism och blanda det in i vår kristna tro i form av att fira sabbat eller judiska högtider, osv. Jesus Kristus var jude, men HELA världens frälsare. Vi lever i det nya förbundet, tänk på nattvardsvinet!
Jag tror, att det är helt rätt att få forma teologi för att göra tron synlig. Det individualistiska, postmoderna sättet att förneka tydlig teologi är bara söndervittring som är mer en synlig i dagens kristenhet, där man bildar "nya" församlingar kring ledaren eller kring en idé.
Man blir mer och mer fundersam, när man pratar om ekumenik samtidigt, som kyrkorna splittras och man kan inte deklarera någon gemensam tro, utan allt byggs mer eller mindre på känslan att "det är skönt att vara ihop".
Det är viktigt, att man försöker definiera saker och ting. Att använda uttryck liberal - konservativ är ganska relativa. En kan vara konservativ i en fråga, men liberal i en annan.
funderar
Hannu från Småland
Skicka en kommentar