Att tillhöra eller inte

Medlemsfrågan inom EFK och Pingst är just nu högaktuell. Idag så har jag varit på ett intressant forum kring medlemsbegreppet för församlingar inom Evangeliska Frikyrkan. Samtalet leddes av Knut-Bertil Nyström. Vi funderade och stångades med de här kniviga frågorna: Vad innebär det att vara medlem i en kristen församling? Vilka krav kan ställas? Vad kan förväntas? Spännande frågor alltsammans. Alla är vi överens om att det handlar om efterföljelse och att ha Jesus i centrum men hur ser det ut?

Jag fastnade vid själva grundfrågan: Vad är medlemskap i en kristen församling? Vem är medlem? Är det de som står i medlems-matrikeln? Är det den som inte varit med i 20 år men ändå vill stå kvar? Eller är i själva verket de människor som kommer regelbundet till gemenskapen och räknar församlingen som sitt hem de verkliga medlemmarna vare sig de står med i matrikeln eller inte?

Självklart kom vi också in på Saron i Göteborg. Många har känt sig manade att markera avstånd mot dem. Personligen så delar jag tanken som Saron har att vi som församlingar är på väg, visionen att ha Jesus i centrum och att han vill förvandla oss när vi följer honom efter vägen. Så tänker jag också. Det handlar om processer. "Belong, belive, behave" som det heter.

Hela homosexproblematiken faller också tillbaka på medlemsbegreppet. Alla pastorer (inom EFK) jag talat med säger att homosexuella par är välkomman till deras gudstjänster och husgrupper, alltså till gemenskapen, men de är inte välkomna som medlemmar. Men, undrar jag då, vari består skillnaden? För att veta det så behöver vi verkligen förtydliga vad vi menar med medlemskap, därför är det också så bra att det här samtalet är på gång i vår rörelse.

När det gäller kritiken mot Saron så är jag ganska säker på några saker jag inte tror om vännerna i Göteborg. Jag tror inte att de gör det de gör för att få fler medlemmar. Jag tror inte att de gör de det gör för att urvattna undervisningen om efterföljelse. Jag tror inte de gör det de gör för att vara "politiskt korrekta" och jag tror inte att det de gör med automatik leder till att undervisningen tappar sin skärpa. Det kan naturligtvis göra det men jag tror inte det finns någon automatik i det.

Personligen så ligger jag nära Anton Fagerstedt i min syn på medlemskap. Jag sympatiserar också med Jonas Melins tankar och jag finner Jonas Lundströms perspektiv intressant.
Även Carl-Henric Jaktlunds funderingar är klart läsvärda.

Uppdaterat 24 april: I dagens Dagen så svarar Saronförsamlingen på kritiken.

Niklas har rätt men lite fel

Niklas Piensoho har kritiserats mycket efter hans samtal med Birger Schlaug, anledningen är att han tar Åke Green och Helge Fossmo som exempel på vad "vanligt folk" vet om kristen tro. Men vari består problemet? Är vi riktigt ärliga så har varken Åke Green eller Helge Fossmo hjälpt oss på traven när vi ska presentera vad kristen tro verkligen går ut på, det är det hela saken handlar om.

Åke är säkert en varm pingstpastor av den gamla stammen (som lever i tron att Sverige i grunden är ett kristet land och att de flesta nog känner till de kristna berättelserna). Niklas enda misstag var att han kanske borde ha anat åt vilket håll det kunde tippa när han exemplifierade något med hjälp av en kollega. Niklas får väl ta och bjuda Åke på fika någon gång.

Men det här (och Niklas och Birgers utmärkta samtal) sätter fingret på vårt problem som kristna i Sverige idag; Människor kan inte längre de kristna berättelserna och vi kan inte längre bara komma med sammanfattningar i olika ämnen. (tex. homosexualitet) Vi måste alltid vara beredda att berätta hela berättelsen, det här utmanar inte bara Åke utan oss alla.

(Uppdaterat den 20 mars)
Niklas förklarar sig i dagens Dagen, jag tycker han gör det bra. Bedöm själva.

Homosexfrågan i Dagen

Återigen har Dagen på ett bra sätt tagit upp ett viktigt ämne och reaktionerna har inte låtit vänta på sig i form av olika insändare.

Bara en kort reflektioner från mig. Min övertygelse är att vi behöver påminna oss om bibelns grundläggande berättelse om en fallen och förvirrad mänsklighet, i vilken du och jag är en del. Vi behöver bli trygga i att berättelsen också handlar om Jesus som kommer för att upprätta oss. Därför måste församlingen vara mer av ett sjukhus för sargade människor än ett museum för färdiga helgon.
Där någonstans står jag i den här frågan.

För er som tyckte det var lite för tunnt rekommenderar jag Mackan Anderssons blogg.