Församlingstukt gone wrong

Min tidigare post om "hårda bröder" handlar egentligen inte om församlingstukt men jag vill ändå titta lite på hela fenomenet. Helt klart är att något gick fel. Jag hävdar att en förlorad generation i våra kyrkor är bevis nog. Men vad var det då som gick snett?

Mitt svar är att man missade att den kristna tron är en resa, en process. Pga felaktig undervisning så antog man att allt var färdigt när någon väl blivit "frälst". Klappat och klart! Sen var det bara att leva upp till idealet och så länge det inte märktes att man misslyckades var det okej. Syntes det så stod däremot församlingens (och pastorns) rykte på spel och hårda åtgärder måste vidtagas. Församlingens renhet måste bevaras till varje pris. Hur skulle det annars se ut?

Det här gjorde att förvandlingen inifrån kom av sig, stället betonades yttre saker och den sk syndakatalogen växte fram. Folk blev kort och gott stöpta i en viss kultur. Var man hyfsat socialt begåvad så lärde man sig snabbt vad som förväntades av en i den nya gemenskapen. Det avgörande perspektivet att vi är på väg tillsammans försvann helt.

Jag tror på sund "församlingstukt". Jag tror församlingen är tänkt att vara en gemenskap där vi ber för varann, där vi kan bekänna våra synder och misslyckanden. En gemenskap där vi tillsammans både firar och lider, gråter och skrattar. Det är i dessa ärliga och kärleksfulla relationer som Gud faktiskt förvandlar oss. Men så tänkte man inte.
Du var "frälst", du var framme. Punkt!

Och en hel generation försavann...

PS. Läs gärna Samuels funderingar kring Lewi Pethrus syn på församlingstukt. DS.

Varför så hårda?

Såna här berättelser än tyvärr inte ovanliga. Även om det är anmärkningsvärt att det inte var 50- eller 60-talet utan 90-talet det handlar om. Lite orättvist av mig som EFK:are att skriva så här kanske, men påfallande ofta är det från pingstsammanhang jag minns "hårda bröder" med mörk blick och rynkad panna. Samtidigt har det stora flertalet pingstpastorer jag mött varit varma och genuina människor och den här "hårdheten" har förekommit även i EFK och andra frikyrkosamfund, trosrörelsen inte att förglömma.
Men var det än dyker upp så är det skakande att höra manipulativa och osäkra ledares triumfkort: "Rör inte Herrens smorde"*.
Jag håller helt med Stig Öberg när han säger:
"Vi borde göra upp med gammal dålig teologi och möta människor som bär sår utifrån den."
Däremot tror jag han är väl optimistisk när han fortsätter med att säga:
"Det berodde inte på illvilja eller elakhet". Tyvärr tror jag Stig har fel här. Jesus kallades ju för syndarnas vän, det var ju de som misslyckats som tydde sig till honom. Missar man den här grundbulten i evangeliet är det svårt med andra tolkningar än just illvilja och elakhet.

Jag är väl också präglad av min historia, min farfar blev under 60-talet utesluten från en pingstförsamling bara för att han ifrågasatte en uppenbart korrupt pastor. Med tanke på pingströrelsens bagage när det gäller den här ledarkulturen så blir jag lite skrämd när jag ibland hör yngre pastorer klaga på hur lite de har att säga till om för att sen pratar om "apostlar" med något drömskt i blicken. Men kanske är jag orättvist igen.

Jag är nu själv pastor sedan snart tio år och helt ärligt, jag begriper inte hur de resonerade, dessa "hårda bröder"? Vilka vinster såg de med sin hårdhet? Ärligt, jag förstår inte? Vilken "andlig ledare" skulle kunna spela ut "Rör inte Herrens smorde kortet"* för att få sin vilja igenom och sen någonsin kunna se sig själv i spegeln igen? Jag bara undrar?

*Med "rör inte Herrens smorde" menar jag alla hot och liknande som en pastor menar sig kunna uttala utifrån sin position. Vidare syftar jag på tendensen att använda tilltal från Herren som medel att tysta kritik. Illa, illa.

Filadelfia i Stockholm

Ok jag erkänner på en gång, mitt förra inlägg blev på tok för lååånnngt. I grunden tror jag ett blogginlägg ska vara kort och kärnfullt. Därför vill jag bara tipsa om Dagens spännande artiklar om Filadelfia i Stockholms. Den församlingen är ju på ett sätt unik som Sveriges största frikyrka, men det finns mycket intressant att snappa upp även för oss som verkar i mindre sammanhang. Sen gillar jag Niklas Piensoho.

De goda nyheterna för de fattiga!

I går morse när jag läste Svenska dagbladet (pappersvarianten) så fascinerades jag över en artikel om pingstväckelsen världen över, den fortsätter att växa så det knakar och den växer mest i de fattigare delarna av vår värld.
Roligt att Svd uppmärksammar en sån sak!

Pingstväckelsen karakteriseras ju bl.a av en levande karismatik. Men samtidigt är ju under och tecken inte något som vi ser så där förtvivlat myckt av här hemma i Sverige. Jag menar helanden, mirakler och sånna grejer. (även om det händer ibland)

Varför ser vi så lite av den varan? Jag tror att det är för att vi har det så bra.
Vi behöver inte Guds hjälp på det här områdena i samma utsträckning helt enkelt. Blir vi sjuka så kan vi lätt ta oss till en vårdcentral. (OK det kan vara lite krångligt här också, men jämfört med de flesta människor på jorden är det rena paradiset).

När jag besökte Malawi för ett antal år sedan så såg jag en helt enastående förväntan och förtröstan på Gud när det gällde helande och under av olika slag. Malawi har 2 läkare per 100000 invånare! (Sverige har 3.28 läkare per 1000 invånare).
"I Europa ligger antalet läkare per 1000 invånare ungefär mellan 2-4 st medan i Afrika söder om Sahara är förekomsten av läkare runt 0,1. Detta trots att det är just söder om Sahara som behovet är som störst, p.g.a. AIDS, svält, malaria och många andra sjukdomar."
(Uppgifterna från Wikipedia)

Är det då så konstigt att pingstväckelsen växer i dessa delar?
Jesus sa ju i Luk 4:18-19 "Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren."

Med det här har jag inte sagt att vi inte behöver Gud här i Sverige och Europa.
Det gör vi, gissa om! Det finns fler sorters fattigdom!

Allt Gott!