Församlingstukt The Jesus way

Jag har ju kritiserat hur det här med församlingstukt har sett ut i en del frikyrkliga sammanhang. Jag vill börja med att konstatera att det här är inget som jag personligen råkat ut för men det kommer ofta upp i samtal med människor födda på 30- 40- och 50-talen, speciellt med bakgrund i pingst och Örebro missionen. Det är den generationen jag kallar den förlorade generationen, i alla fall ser det så ut hos oss i Borlänge.

När man tar upp det här så kommer alltid reaktionen att nu är vi minsann i andra diket. Jag kan hålla med om det i bemärkelsen av att vi inte bryr oss om varandra i den grad vi borde. Individualismen har gjort att våra liv inte angår någon annan än oss själva. Det här här smittat av sig på församlingen och jag tror vi måste motverka det. Hur gör då vi?

Jag försöker väldigt tydligt skapa en kultur där det är okej att inte vara okej. Jag försöker vara öppen med mina svagheter. För mig är det väldigt viktigt att vara så autentisk som möjligt, det folk ser är det de får. Det här präglar min stil när jag predikar osv. Jag försöker påverka så mycket jag kan åt det här hållet och jag tror vi lyckats mer och mer, Det kommer människor till oss som trivs pga den här atmosfären. Det här är givetvis inte bara jag, alla i församlingsledningen är medvetna om det här. Vi måste våga släppa våra masker.

Grundläggande så har vi den inställningen att vi är på väg tillsammans. Självklart är det bättre att brottas, falla och resa sig igen i en gemenskap än utanför den. Människor måste få växa därifrån de befinner sig. Jag brukar betona att när Jesus säger: "följ mig" till sina blivande lärjungar så är de långt ifrån färdiga, men de förvandlas efter vägen.

Någon har sagt att: "Församlingen är inget museum för helgon utan ett sjukhus för syndare" och jag håller med, även om församlingen är långt mycket mer än ett sjukhus. Men ändå, det är en gemenskap där vi får helas och tillfriskna mer och mer. Det är ingen plats där man är färdig för att ställas på hyllan för att samla damm.

Jag tror man måste vara mycket försiktig med människor, om man tex är för hård mot någon så att den stöts bort från gemenskapen så är det ett stort misslyckande. Om vår gemenskap är värt namnet så är det en plats där man kan förändras. Här får vi inte vara för otåliga, det är Jesus som förändrar människor genom sin ande och hur lång tid det tar får vi lämna till honom. Vissa av oss kanske får brottas med vår egoism, vår sexualitet, vår girighet, osv hela livet. Men om vi finns i en gemenskap där vi är älskade så tror jag att vi faktiskt förändras.

Här skickar jag med en predikan om det här som jag höll för ett tag sedan. Ni får ursäkta om det finns stavfel m.m. men den ger en inblick i hur jag tänker här. Den är utifrån Matt 18:15-20, ett sammanhang som handlar om sk församlingstukt. (PDF) (HTML)

Kom gärna med synpunkter!

Församlingstukt gone wrong

Min tidigare post om "hårda bröder" handlar egentligen inte om församlingstukt men jag vill ändå titta lite på hela fenomenet. Helt klart är att något gick fel. Jag hävdar att en förlorad generation i våra kyrkor är bevis nog. Men vad var det då som gick snett?

Mitt svar är att man missade att den kristna tron är en resa, en process. Pga felaktig undervisning så antog man att allt var färdigt när någon väl blivit "frälst". Klappat och klart! Sen var det bara att leva upp till idealet och så länge det inte märktes att man misslyckades var det okej. Syntes det så stod däremot församlingens (och pastorns) rykte på spel och hårda åtgärder måste vidtagas. Församlingens renhet måste bevaras till varje pris. Hur skulle det annars se ut?

Det här gjorde att förvandlingen inifrån kom av sig, stället betonades yttre saker och den sk syndakatalogen växte fram. Folk blev kort och gott stöpta i en viss kultur. Var man hyfsat socialt begåvad så lärde man sig snabbt vad som förväntades av en i den nya gemenskapen. Det avgörande perspektivet att vi är på väg tillsammans försvann helt.

Jag tror på sund "församlingstukt". Jag tror församlingen är tänkt att vara en gemenskap där vi ber för varann, där vi kan bekänna våra synder och misslyckanden. En gemenskap där vi tillsammans både firar och lider, gråter och skrattar. Det är i dessa ärliga och kärleksfulla relationer som Gud faktiskt förvandlar oss. Men så tänkte man inte.
Du var "frälst", du var framme. Punkt!

Och en hel generation försavann...

PS. Läs gärna Samuels funderingar kring Lewi Pethrus syn på församlingstukt. DS.