Det är mycket enhet och ekumenik på gång just nu. Jag tycker det är positivt, jag tror vi har mycket att lära av varandra. I really do!
Men låt mig ge ett personligt skräckexempel.
Jag var för ett tag sen (Den gången som ordförande i vårt lokala ekumeniska råd) på ett möte med några präster (SvK). Vi samtalade om vad vi har gemensamt och som den ekumen jag är så berättade jag lite om min väg, hur jag berikats av olika kristna traditioner osv. Det kändes som ett bra möte, även om jag slogs av hur lite dessa präster kände till om frikyrkorna i Sverige. Men mot slutet av samtalet så spärrar en av prästerna sina ögon i mina och säger.
"Men jag skulle aldrig kunna ta emot nattvarden av dig"
Hade det gjort mer ont om killen spottat mig rakt i ansiktet?
Svar: Nej
Jag fann mig inte att säga någonting, jag var förstummad. I Bilen på väg hem från mötet så var jag faktiskt ganska upprörd. Han hade inte bara trampat på mig (det tål jag) han trampade på den gemenskap jag tillhör. Det han sa var: Du är inte på riktigt, ni är inte på riktigt. När ni regelbundet samlas för att minnas vad Jesus gjort och äta av brödet och dricka av vinet så är det inte på riktigt. Hur kunde han?
Sånt skapar knappast en bra miljö för gemenskap och enhet.
Hur borde jag ha reagerat? Vad borde jag sagt?
Jag kommer garanterat att hamna i liknande situationer igen, därför är alla råd goda. Förresten om någon läsare tycker som prästen så respekterar jag det och ser fram emot ett bra samtal.
PS. Bland annat den här händelsen gjorde att jag skrev en debattartikel i Dagen om det allmänna prästadömet. DS.
35 kommentarer:
Jag kan känna igen mig i din frustration. Jag har processat liknande frågor... i dagsläget ägnar jag inte så mycket tankemöda åt detta. Olikheterna inom Kristi kropp är så stora och när konflikter uppstår så får vi som Piltz säger "leva med den smärtan" (ang att inte kunna dela Herrens måltid...)
Det var verkligen inget smidigt bemötande av den prästen. Vet inte om det är ett lutherskt drag att ständigt vara konfrontativ :-). Har just läst ut en utmärkt liten bok i vilken företrädare för olika traditioner ger sin syn på nattvarden och dess innebörd, och även där fann jag den lutherska artikeln minst konstruktiv och onödigt polemisk.
Samtidigt måste man komma ihåg att de stängda bordets teologi inte så mycket handlar om att inte erkänna andra kristna som att ta enheten på allvar. Man ser väldigt allvarligt på Skriftens uppmaningar att vara ens till sinnes och ha en rätt disposition när man tar emot nattvarden. Det är ett mycket heligt tilfälle, som man bara anser sig kunna dela med personer som har samma uppfattning om dess innebörd.
Själv håller jag inte alls med om detta resonemang, men jag kan trots allt se att det finns en skillnad på att ha en sådan teologisk övertygelse, och att ha en attityd av att inte erkänna andra kristna.
Men det där är väl inte alls en ovanlig reaktion, eller? Det är ju precis som jag av vissa inte riktigt betraktas som döpt eftersom jag är barndöpt och av vissa inte betraktas som andedöpt om jag inte talar i tungor. Den åsikten har jag stött på och jag tyckte det kändes sårande. Jag har trott på Gud och Jesus så länge jag kan minnas. Skulle jag inte vara kristen "på riktigt" då jämfört med dem? (Att jag sedan ibland inte känner mig kristen på riktigt i betydelsen att följa Jesu exempel är ju en annan sak, men ingen människa har rätt att bedöma mig utifrån det yttre och ingen annan människa vet vad som rör sig i mitt inre.)
Joachim!
Du behöver inte bli upprörd över detta bemötande, som du fick. För det första, du MÅSTE acceptera, att du och SVK inte har samma nattvardssyn. Det försvårar naturligtvis ekumeniken. Är det den högsta prioriteten för dej att ha ekumenik? Då kan det bli svårt. Jag ger dej gott råd: "Följ din tro och bekännelse!" Visst är det viktigt med kontakter med andra bekännelser och det kan leda fördjupning i teologin. Joachim, du kan vara oense med gott samvete med andra bekännelser och ändå ha ekumenik, så mycket det finns möjlighet till det.
Jag reagerar just på vår tids "flum"-teologi, att alla har rätt och ingen har fel. Det är just liberalteologi, som passar alla.
Det är en annan sak hur vi uppför oss när vi möter andra bekännelser. Ibland måste vi också säga NEJ! Det krävs vishet och förståelse och det är viktigt, tycker jag.
Angående Ulf Ekman och hans Livets Ord, det största problemet med honom är att veta vad är det, som han står för. När han inte tydligt deklarerar avståndstagande från sin fanatism på 80-90-talet och rena villoläror, kan jag inte veta var man har honom. Problemet blir som jag skrev innan: Alla har rätt och ingen har fel!
Mvh
Hannu från Småland
Hej!Frågorna om dop och nattvard handlar om ordination och succession. Den obrutna kedjan från Petrus i Rom, du vet. Hur ekumeniska dessa präster än är, kommer de inte att ta emot nattvarden av dig. Det ingår i systemet. Du kommer alltid att vara en lekman i deras ögon om du inte är prästvigd. Jag håller mig dock till Alan Hirsch som uttalat:
"Ordination is a doctrine of devils"
Joachim! Står du bakom Alan Hirsch' syn på ordination, när han kallar det för djävulens lära? Då är du själv värre än den präst i SvK, som inte kunde mottaga nattvarden av dej. Jag förstår, att du är benägen att förkasta all ordning i församlingen och som du själv säger, att din mandat kommer från människorna i församlingen. Men jag tror, att det ska finnas ordning i Guds församling, som är av djupare karaktär än att människorna i församlingen väljer en till sin pastor. Vi är sannerligen olika i vår ämbetssyn. Du representerar väl den mest liberala med Jonas Lundström. Och ni tror, att det är den riktiga. Kan man lita på demokrati och människovälde i Guds församling? Och kan du kalla dem, som tror på mer bestämd ordning i församlingen, sådana, som följer djävulens lära?
Frågande
Hannu från Småland
David: Ett bra Piltz citat!
David: Vad heter boken, kanske ett boktips?
Ulrika: Jo du har rätt, det finns många kniviga situationer man kan hamna i. Kanske var jag lite känslig av mig men tänk om prästen istället sagt: "Visserligen ser vi olika på det här. Men av respekt för dig och din tradition så kan jag ta emot nattvarden av dig för att du är min broder, på samma sätt som som du kan ta den av mig." Vore ett sånt uttalande allt för utopiskt?
Richard: Jag väntar på t-shirten ;-)
Hannu: Oroa dig inte. Hirsch uttryckte sig tillspetsat minst sagt. Anledningen är att han studerat församlingen i Kina och sett hur den exploderat i tillväxt helt utan några "ämbeten" och institutioner. Tvärs om allt sådant plockades bort av Mao. Han jämför det med hur den första församlingen växte under förtrycket i romarriket. En av hans slutsatser är att "professionaliseringen" av ledarskapet i församlingen (eller kyrkan om det känns bättre) aldrig lett till något gott. Inte heller en tydlig uppdelning mellan "präster" och "lekmän". Ett anat Hirsch citat är: "Every beliver is a churchplanter." Säger något om hans syn på det allmänna prästadömet.
Joachim: Mitt råd till dig är att inte ta sådana uttalanden personligt. Det var säkert inget underkännande av just dig, utan snarare ett uttalande om den prästens egna teologiska begränsningar. Jag som är svenskkyrklig har inget problem med att ta emot nattvarden i frikyrkor. Men många andra svenskkyrkliga går bara till nattvarden där de "känner igen sig". Det finns tyvärr många exempel på svenskkyrkliga som inte tar emot nattvarden i alla svenskkyrkliga sammanhang, p g a prästens kön eller nattvardsvinets bristande alkoholhalt etc. Sånt får man stå ut med. Det är slöseri med energi att bli upprörd.
David Nyström: Jag tycker inte att "det stängda bordets teologi" är en passande beteckning på Svenska kyrkans nattvardspraxis (om det var så du menade). Tvärtom har SvK öppet nattvardsbord -- alla döpta är välkomna att ta emot nattvarden, oavsett kyrkotillhörighet eller trosbekännelse (i praktiken frågar man förstås ingen om den är döpt eller inte). Missionsförbundet bildades bl a på den här frågan, när man ville ha "rena" nattvardsbord med bara sant troende.
Jag tänker såhär. Om man tror att det måste vara en vigd präst som välsignat gåvorna för att nattvarden 'ska funka', så kan det väl inte vara några problem med att ta nattvarden av en som inte är vigd - det är bara en bit oblat och några droppar madeira, liksom, som man äter tillsammans med ett gäng människor av kött och blod. Det är ju inte giftigt? Likaså med det här högkyrkliga påfundet att vinet måste innehålla alkohol för att verkligen bli Kristi blod - okej, tro det då, men en klunk druvjuice är du väl inte allergisk emot?
Det är så fundamentalistiskt. Jag tycker inte att man ska behöva respektera fundamentalism. Jag tog nattvard många gånger när jag var yngre utan att tro, läste med i bönerna och sjöng psalmer. Jag trodde inte på prästerna och deras ritualer. Om de här höga herrarna inte tror på Joachim och hans ritualer kanske de får svälja det ibland för något högre gott..? Det är så diplomati fungerar. Det är så fredsförhandlingar går till. Och vi är inte ens i krig.
Jag säger rakt ut att det är ett DALTANDE med fisförnäma, överkänsliga män (alltid män!). Alltid dessa "trosövertygelser". Vem har inte trosövertygelser..! Men vi jämkar i den här världen, vi samarbetar, vi söker minsta gemensamma nämnare. Det är så det är att tillhöra en familj!
'Livets bröd', vad vet de om livets bröd. Många av de där männen har aldrig ens bakat en limpa. Allt är utopiska teorier, babelstorn och bräckliga, bräckliga korthus.
Kom att tänka på en sak... Det är väl eg. så att så länge man inte gör ngt uppenbart ont så skall var och en respekteras i det han gör eller inte gör p.g.a. sin kärlek till Gud. Tänker på bibelstället om att vissa inte äter all slags mat medan andra gör det t.ex. där det liksom föreslås att man av respekt för den andre inte skall göra något han kan ta illa upp av. Problemet blir väl om det bara är den ena parten som är villig att respektera den andra men det är ju inte den personens problem som är den som respekterar den andre utan problemet ligger väl då hos den som inte vill visa respekt. Lite virrigt uttryckt kanske men...
Hapax, du har helt rätt. Jag läste först Joachims inlägg lite slarvigt (har en ovana att läsa bloggar slarvigt ibland :-)), och uppfattade det som att prästen sagt att han inte ville dela nattvarden med honom. Då drog jag slutsatsen att det måste röra sig om en ortodox lutheran som förespråkar stängd nattvardsgång, men eftersom han ”bara” sa att han inte ville ta emot nattvarden av Joachim var det nog en ämbetsfråga för honom.
Joachim: Jag har skrivit lite om boken på min blogg: http://daveblogg.blogspot.com/2008/12/nya-bcker-om-nattvarden.html
Joachim,
Det du råkade ut för förvånar mig inte - tyvärr...
Ibland blir jag mörkrädd inför vad kristna kan komma på för att "ogiltigförklara" andra.
Ett annat exempel är de vigda katolska kvinnorna.
Ni skulle veta hur de talas om på nätet... Hur man förlöjligar och hånar, och skickar dem till helvetet. Ett enda utspyende av galla från början till slut.
Och det är "fromma" katoliker som håller på så här. T.o.m. präster.
Medan de vigda kvinnorna tjänstgör i godan ro, och drar till sig många genom den kärlek de utstrålar.
Då kan man på allvar börja undra över det där med Andens frukter...
De som ägnar sitt kristna liv åt att fördöma och utesluta - har de inte missat målet...liksom?
Ja kära nån!
Det är ju helt klart upp till honom att bestämma var och av vem han vill ta nattvarden av.
Jag hade nog svarat honom att jag tar gladeligen nattvarden av honom i.a.f.
Det finns något smått olustigt i allt detta med "olikheterna" i kyrkor och samfund - och det är det går före människan. Människorna är inte till för sabbaten utan sabbatan är till för människorna.
Om det faller sig nån gång i framtiden, så tar jag med glatt hjärta emot nattvarden av dig.
Björn Horst
http://my.opera.com/bjornhorst/blog/
Det största problemet på min ort i samarbetet med Svenska kyrkan, som jag ser det, är skillnaden i församlingssyn. De ser inte oss som församling, utan som del i deras församling eftersom vi bor i det geografiska område som i Sv Kyrkans värld är församling. Därför ser de inte hur ensidig "ekumeniken" blir. Allt blir på deras villkor, trots att det faktiskt är Sv kyrkan som har mest att förlora på ett uteblivet samarbete. Jag stör mig inombords på deras självklara och arroganta "von oben"-attityd. Självbilden är att de är störst eftersom de har 80% av svenskarna som medlemmar. Att deras gustjänstbesökare motsvarar en knapp tiondel av våra, verkar inte göra dem mer ödmjuka. Men det får man kanske bjuda på.
//Jag som slår an ton
Låt dem ha sina museer.. jag tänker nog snart gå ur. Och det säger jag inte därför att jag inte känner SvK inifrån utan för att jag gör det.
ps ordverifieringsordet här nedan råkar just nu vara "ungen" - hur profetiskt är inte det andra advent!
Jag tycker det är ett problem att vi ibland längtar efter någon slags gränslösa (och alltså kroppslösa) trosuttryck. Men alla har övertygelser (som Maja påpekar), alla står vi en tradition, en ström, och alla har vi fenomen som vi inte vill eller kan stödja med våra övertygelser intakta. Och övertygelser (obs, inte åsikter) förändrar man inte med mindre än att man förändras på som människo. Och sådana förändringar tar tid.
Vad jag menar är att alla har gränser för vad som kan accepteras som Herrens måltid, vad som kan godtas som en församling/kyrka, vem man ska betrakta som ett syskon i tron. (Om någon kan ge ett enda exempel på motsatsen så är jag mkt intresserad.) Och olika trosgrupper och traditioner har olika övertygelser om detta som inte går att förena.
Jag kan inte se någon annan väg än det mödosamma och långsamma arbetet med att möta varandra, öppna oss för varandra och söka förstå varandra, samtidigt som vi ber om nåd att i, genom och under detta få formas av Guds vilja såsom den uttryckts i Jesus, Messias.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Alla: Självklart så får prästen resonera som han vill. Problemet blir att enheten inte blir ömsesidig. Jag kan ta nattvarden av honom, jag kan respektera honom som en Jesu tjänare trots att vi ser olika på tex ämbets-grejen. Men han är genom sin åsikt oförmögen till denna ömsesidighet.
Charlotte, det du skriver är intressant. För första gången förstod jag hur kvinnliga präster måste känna sig när män vägrar ta nattvarden från dem.
Är det inte förenande för alla traditioner att se nattvarden som en förbundsmåltid? Borde det inte därför vara en måltid man kan fira med alla i samma förbund? Alltså med människor som man ser som Jesu efterföljare om än i andra traditioner? Nu gör jag det så där enkelt igen, problemet blir naturligtvis det som Jonas är inne på: Vem är ett syskon i tron?
Samtidigt kan man då inte lägga det hela på ett individualistiskt plan? (trodde aldrig jag skulle försvara det) i bemärkelsen att jag firar vad Jesus gjort för mig??? Oavsett sammanhang eller hur de andra tror, jag vet att något väsentligt då går förlorat men som nödlösning...
Låt säga att du är en högkyrklig präst som tar det här med ämbetet väldigt allvarligt. Vad tror du då händer om du skulle ta emot nattvarden av baptistpastorn? Skulle Jesus bli arg och sur? Är han då i så fall ständigt sur på den där baptistpastorn? Hur kommer det sig då att Jesus uppenbarligen välsignar honom och gänget han hänger med???
Ett annat exempel på samma tema: Jesussajten.se accepterar inte katolska bloggare eftersom vi "inte är kristna". Det är ju också hyfsat tråkigt.
http://katolskakyrkan.blogspot.com/2008/12/dunderkatten-dissar-jesussajten.html
Handlar inte nattvarden till stor del om gemenskapen i Kristus? Och att man ska bekänna sig in för gud. Vad spelar det då för roll om man är prästvigd eller inte.
Om Nattvarden ska var gemenskap i Kristus, så kan ju vem som hälst som är kriten del brödet och vinet.
Eller har jag helt fel i mitt sätt att tänka på nattvarden?
Johan: Jag släpper dem av det skälet. De verkar ju öppna för en massa konstigheter, så varför inte sunda katolska bloggar är välkomna är för mig en gåta! Ni är ju bloggvärldens trevligaste ;-)
Rasmus: Vi tänker likadant!
"Låt säga att du är en högkyrklig präst som tar det här med ämbetet väldigt allvarligt. Vad tror du då händer om du skulle ta emot nattvarden av baptistpastorn? Skulle Jesus bli arg och sur? Är han då i så fall ständigt sur på den där baptistpastorn? Hur kommer det sig då att Jesus uppenbarligen välsignar honom och gänget han hänger med???"
Nattvarden har fått en stark religiös klang. Egentligen betyder nattvarden "kvällsmåltid". Ganska odramatiskt. Men nu har den blivit en del av sakramenten och han fått en helig innebörd, och den innebörden kan man inte ta lätt på. Men det man kan ta lätt på är vem som delar ut den. Alltså att vilken kristen broder eller syster kan dela ut nattvarden. Herren blir varken sur eller arg, utan snarare blir han centrum i den måltiden. De första kristna firade nattvarden varje kväll - vi gör det på bestämta tider i kyrkan. Men inget talar mot att man t.ex. firar nattvarden hemma med familjen. Det är innebörden som är det viktigast - inte vem som delar ut den. Ärligt talat så förstår inte jag den "lagiska" modellen. Alla är dessutom välkommna att deltaga i måltiden - fyllon som kungar. Jag deltar i måltiden till åminnelse av Herren och då spelar utdelaren av en mycket liten roll. I princip så kan jag ensam ta nattvarden hemma, först gör jag syndabekännelsen och sedan äter jag min "kvällsmat" tillsammans med Herren.
Björn Horst
http://my.opera.com/bjornhorst/blog/
Men ni måste förstå. Om alla är präster - då behövs inga präster.
Och vad ska man då jobba med?
Maja; mycket väl talat (eller skrivet)!! Mer av det allmänna prästadömet!!! Tyvärr har fler och fler pastorer skaffat sig en dragning åt en mer "exklusiv" ämbetssyn eftersom det ger status och legitimitet åt yrket. Dessutom är det ett bra sätt att skaffa kontroll.
Joachim,
Ja, en del (om inte allt) förstår man först när det berör en inifrån...
Såg att Johan hann före mig med ett rykande aktuellt bloggtips ur min blogg - lite på samma tema - uteslutning...
Hjälp gärna till att informera andra sajter som är listade där - tror inte att de känner till denna inställning.
Jag vill gärna kombinera Maja och Björns åsikter ovan. Herrens måltid var från början en riktig måltid (man käkade tillsammans i Jesus namn), och inte bara en liten bit bröd osv. "Eucharistin" skiljdes troligen från "agapen" (gemenskapsmåltiden) allmänt typ någon gång 120-180 evt. Om Herrens måltid bör vara en riktig gemenskapsmåltid som firas runt köksbord i hemmen, vilket jag förespråkar, så blir frågan om vem som delar ut maten annorlunda (men inte oväsentlig).
Själv kan jag inte ta emot nattvarden vare sig av pastorer (sorry Joachim) eller präster, eftersom jag tror att nattvarden är något annat än Herrens måltid. Däremot äter jag gärna med både EFK:are, "präster", katoliker eller satanister... :)
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jonas: men om du inte tror att det är det riktiga sättet att fira Jesus, vad spelar det då för roll? Lägger du inte tvärtom in en massa laddning i något som du säger dig inte tro på laddningen i? Om du fattar den tillkrånglade meningen.
Det har varit många kommentarer på Joachims problematiska ekumenik. De flesta kommentatorerna tar parti för "den förtrampade", dvs. Joachim. Det är rätt så meningslöst i längden att man anser, att denne präst föraktade Joachim och hans församling. Det vet vi redan eller hur? Om ekumeniken, när Joachim och många andra menar den vara viktig, kan vara betydande och KONSTRUKTIV, då måste man kunna SAMTALA rakt på sak och om olikheter i lära och praxis, utan att man tiger och sedan blir man upprörd i bilen. Joachim, det är mer reko, att du frågar VAD menar du? VARFÖR? Den prästen har skyldighet att förklara sej liksom du som pastor bör kunna förklara dina ståndspunkter eller hur? En sann ekumenik tål att ta upp frågor som nattvarden, hur man uppfattar nattvarden från olika bekännelser. Joachim, du kommer INTE lyckas med ekumeniken, om du kräver, att man ska avstå från sina teologiska uppfattningar. För mej är inte ekumeniken så viktig, att det blir nästan det viktigaste i min kristna tro. Det viktigaste är att ta reda på vad jag tror och icke tror, när man diskuterar teologi. Visst kan ekumeniken vara berikande, men en ödmjuk öppenhet inför olika uppfattningar är mer konstruktivt än "flum"-ekumenik, där man bara gå på upplevelser "tillsammans är vi starka". Å andra sidan kan man fråga sej, med vilka man driver ekumenik och på vilket sätt man driver ekumenik. Frågan om ekumenik är ofta mer praktisk eller hur?
Det vore väl riktigt, att denne präst skulle förklara sej här på bloggen och då finge vi svaren från den andra sidan. Jag menar, att då behöver vi inte gissa vad han menade.
Mvh
Hannu från Småland
Maja/Hannu. Hannus sista kommentar var rätt bra. Kul att få vara hyfsat överens med dig för en gångs skull!
Maja. Nattvarden är en social handling och får sin tolkning av dom praktiker, den historia och det sammanhang där den finns. Jag ser ingen möjlighet för egen del att blunda för detta och bara låtsas att det är en liten bit bröd osv och inget annat. Detta (som verkar vara Joachims förslag?) blir alldeles för privat.
Dessutom, varför skulle jag gå till kyrkan och käka så lite bröd och vin när jag mycket lättare kan få tillgång till bröd och vin hemma?
/Jonas
Jonas, jag menar att om du råkar vara i kyrkan, eller om en högkyrklig präst råkar vara nånstans där en baptistpastor är eller för all del hemma hos dig - skulle inte det vara trevligare att vara med i riten än att stå utanför? Övertygelser kan man ju ha ändå men de kan ju stanna 'inne i huvudet'. Jag måste inte som ett tics berätta för människor vad jag tror om vad de gör och inte gör, så länge det inte är farligt för mig eller någon annan så hänger jag på. Jag har suttit med i många bönestunder och inte vetat vad jag ska göra av händerna. Vem vet, det kanske tillochmed var bra för mig..?
Jag skulle vilja säga att det här är ett manligt problem, som inte överhuvudtaget delas av kvinnor (och gudskelov inte alla män). Vi kan liksom inte kosta på oss att vara så dogmatiska.
Och det jag menade med att säga det (kommer jag på nu i ett tillägg) är att egentligen kan INGEN kosta på sig att vara dogmatisk. Jag tror verkligen att det i grunden är väldigt viktigt att vi 'delar bröd'. Vi kan inte kosta på oss att ha principer i denna värld av krig, övergrepp, svält - verklig svält, och snart ska vi i vårt land fira jul så vi nästan blir sjuka av det!!
Jag implicerar naturligtvis inte att någon här skulle gilla världssvälten. Men jag tar upp den för att jag tror att dogmer och principer och teoretiska idéer och prestige är just vad som står ivägen för Guds rike, mer än t ex egentligen själva pengarna. Girigheten handlar om att till varje pris på rätt. Typ.. Scrooge. Han behövde inte pengarna. Men 'rätt ska vara rätt'. Även om Bob Crachits barn dör i lungsoten på kuppen.
Så tolkar jag Jesu handlingar hela tiden, det här med sabbatten för människorna, att tvätta lärjungarnas fötter; att hela tiden underordna sig principer för det högre värdet av att vi ska nå varandra.
Jag börjar nästan gråta :)
Maja. Det finns förstås också många kvinnor med övertygelser som tex blivit martyrer för att dom inte ville tillbe kejsaren. I onödan kan tyckas, dom visste ju att kejsaren inte var kyrios, herre, så vad var problemet? på 1500-talet fanns många kvinnor som fick lida martyrdöden för sin vägran att döpa barn och svära ed till staten. Så det du säger om kvinnor stämmer inte, åtminstone inte alltid.
Du verkar ställa övertygelser mot kärlek, men så kan jag personligen inte se det. För mig är det just kärleken och det ekonomiska delandet som gör att jag inte kan stödja en Herrens måltid förvandlad till en rit. Det räcker inte att vi firar Herrens måltid på ett sätt som ger ett ytligt sken och känsla av gemenskap, vi får och behöver fira den på ett sätt som inkluderar verkligen gemenskap och ekonomiskt ansvar för varandra.
Jag håller med om att övertygelser KAN stå i vägen för kärlek (viktigt påpekande!), men jag tror också problemet kan vara det omvända, att "kärlek" utan övertygelse blir vek och otydlig. Kärlek utan handling är tom.
/Jonas
Joachim !
Jag har ett drastiskt råd.
Egentligen skulle du tillämpat det direkt, men jag förstår din förstummelse... - kanske hade jag reagerat likadant, men ibland gör eller säger jag det drastiskt.
Min bild anknyter till Jesu handling, där han många gånger var konfrontativ gentemot dåtidens religiösa...
När prästen yttrade "att han inte kunde tänkas ta emot nattvarden av dig" - skulle du direkt rest dig & lämnat sammanhanget.
Det hade försatt det ekumeniska rådet i ett annat läge.
Prästen tvingas till ett broderligt bemötande i första hand (om rätt tolkning ges).
Vill det sig riktigt - så har du kunnat yttra
- "Jasså det är din mänskliga tolkning, men jag tar vara på Jesu uppmaning & sätter mig inte vid bespottare" och därefter hade du gått därifrån"...
Kan man göra så tänker den enfaldige fromme... ?
Döm av Jesu egna handlingar gentemot skriftlärde som utmanade honom.
Sedan är det värt priset att man bryter upp från ekumeniska sammanhang?
På sikt kan det faktiskt vara det, för ofta intar vissa representanter ett tolkningsföreträde på osund basis.
Det ekumeniska blir aldrig en gemenskap på jämbördiga broderliga villkor & då kan det vara på sin plats med ett uppbrott.
Uppbrottet kan också vara rätta medlet till att efter en tid återskapa en rätt broderlig plattform... ?
En intressant paralell är det aktuella ekumeniska samtalet Livets Ord & Uppsala missionsförsamling
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=160928
//
Nils
Hej Jonas, jag tycker inte det är prov på martyrskap att vägra dela bröd med baptister eller kvinnor som vigts till präster. Martyrskap är att offra sig själv, inte att fördöma någon annan. Möjligen kan man säga att prästen i det aktuella fallet (Joachims ovan, om någon fortfarande minns :)) offrade gemenskapen för sin övertygelses skull. Men dels handlar frågan om ifall det verkligen var sig själv han offrade där. Och dels undrar man ju om inte just gemenskap egentligen är övertygelsen, när det gäller nattvarden? Hur kan man då offra gemenskap för att uppnå gemenskap? Jag tror att själva vår egen tolkning av vad nattvarden är ligger i grunden här. Det, och manliga ömskinnade principer.
Jag talar inte om "kärlek utan övertygelse" utan om pragmatism.
Nils. Helt rätt kan man fråga sej om man behöver driva ekumenik. Särskilt ekumenik som är rätt så odefinierad. Det kan vara på sin plats att konstatera, att man inte kan samarbeta och skiljas i fred.
Men om man nu vill driva ekumeniska samtal mellan olika bekännelser, då är det dumt att demonstrera och bete sej som du föreslår. Du vinner ingenting med tjurighet! Varför håller vi på på detta sätt att kivas? Det är inget kristet sinnelag.
Om man nu väljer att ha ekumenik, då måste man acceptera, att man har OLIKA lärouppfattningar och man ska reda ut dem utan att bli arg och skälla på dem, som med goda grunder enligt sej själva har en viss uppfattning.
Som jag sa först, det finns två möjligheter 1) att inte driva ekumenik med vissa eller 2) att driva ekumenik med vissa.
Det är bättre med ärlighet och tydlighet!
Hannu från Småland
Skicka en kommentar