Är brist på hierarki ett stort problem?

Jag är ju som observanta läsare uppmärksammat prenumerant på tidskriften Keryx. I senaste numret så skriver Ulf Ekman en intressant artikel på temat "Kriser i kristenheten idag". Där han vänder sig speciellt mot frikyrkan. Först skissar han en bild av avkristningens hot och möjligheter, jag tycker dock hans fokus är mer på hoten. Alltid när någon skriver om avkristning så undrar jag förresten: När var Sverige påkristnat då? Hur såg det ut? Var det de perioder av väckelse vi upplevt, eller var det under den tid den Lutherska kyrkan hade monopolställning? Var det längre tillbaka? Jag vet faktiskt inte. Inte blir jag klokare av Ulfs artikel. Men han skriver intressant och jag håller med honom om mycket även om jag påfallande ofta inser att våra utgångspunkter skiljer sig åt ganska ordentligt. Jag anar tex att mina (anabaptistiska) influenser inte är hans.

Jag hänger med i det han skriver tills han kommer in på tre exempel på det han kallar "Frikyrkan kollaps". Till att börja med är jag med helt och fullt. Ulf problematiserar bra kring individualismens faror och risken att frälsningen bara blir en personlig angelägenhet. Här ser jag och Ulf samma problem. Vidare så tar han upp problemet med upplevelsecentrering där han går emot risken att vi kristna lätt bara ser oss som konsumenter av underhållning. Även här säger jag ja och amen. Men när Ulf kommer in på det sista problemområdet så byts mina instämmanden mot förvåning.

Det tredje stora problemet för frikyrkan är enligt Ulf att det inte finns någon förståelse för hierarki. Jag upplever den här delen som något av en blind fläck i en annars bra artikel. Ulf skriver så här:

"Rädslan för maktmissbruk är stor och används, rätt eller fel, som ursäkt för att i alla sammanhang minimera behovet av ledarskapsstrukturer och all form av hierarkiskt tänkande. Man älskar tankar som "ledarskap börjar nerifrån" och ser Jesu tjänarattityd som en modell för tjänst"

Det här är enligt Ulf ett stort problem i kristenheten. Det som slår mig är att i stort sett alla gånger jag mött maktmissbruk (i kristenheten) så har det varit från ledare influerade av undervisning från Trosrörelsen/Livets ord. Det är därför märkligt av Ulf att nästan raljera över reaktioner (som kanske ibland blivit överdrivna) på något som han själv faktiskt har en del av. Jag vet inte hur det är nu på Livets Ord men man ger fortfarande ut böcker där följande kan läsas:

"Vi bör behandla och tala till kristna ledare med yttersta respekt. Vi bör tilltala dem formellt och kalla dem 'pastor' och 'sir' eller 'ma'am' såvida de inte uttryckligen önskar något annat. Vi bör hålla ögonkontakt med dem hela tiden under en konversation och inte gå därifrån förrän de har skickat iväg oss eller då vi vet att de talat färdigt med oss". John Beveres bok "Heder" (Livets Ords förlag)

Jag måste erkänna att jag under mina 10 år som pastor aldrig tänkt så här: "Tänk om jag hade mer att säga till om." eller "Tänk om folk fattade det här med hierarkier och lydnad lite bättre" Aldrig. Min brottning har istället varit att få ut människor i tjänst, att få människor att komma fram. Min erfarenhet är att visionen om det allmänna prästadömet behöver betonas 100 gånger mer än hierarkier. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt många gånger finns en osund ämbetssyn även i frikyrkan där man tangerar att upphöja pastorn för mycket.

Jag vet inte vilka sammanhang Ulf menar när han skriver att man i frikyrkan vill minimera ledarskapsstrukturer. Det han skriver stämmer i alla fall inte på min erfarenhet från EFK. Jag är (på mest gott men kanske lite ont också) matad med Willow Creek och deras starka betoning på management och ledarskap. Jag anar istället något av en trötthet på det här området. De enda som ropar efter mer auktoritet är möjligen "apostlafalangen" inom pingströrelsen men den vet jag för lite om.

Jag förstår inte hur Ulf kan vända sig emot att man "ser Jesu tjänarattityd som en modell för tjänst". Det finns väl ingen annan väg att gå? Eller?

Ulf skriver vidare:

"Det ligger i detta tänkande att man gör upp med en antik världs- och samhällsbild som man menar Nya testamentet har och som är ålderstigen och obrukbar i ett modernt samhälle"

När jag läser det blir jag riktigt förvånad, därför att jag aldrig mött de här åsikterna. Var får han det ifrån? Ulf kallar den här bristen på hierarki för "en modern världsbild" men är inte just hierarkier en viktig del av det moderna bygget? Mitt intryck i den här frågan är att det är Ulf själv som står fast förankrad i den moderna myllan.

Den undervisning jag mött på det här området har aldrig någonsin tagit avstånd från Nya testamentet. Den har tvärt om betonat att problemet är att den tidiga församlingen så småningom tog över den tidens starka ledarskapsideal. (läs Romarriket). Den kristna församlingens utmaning har alltid varit att göra upp med den här världens starka betoning på just hierarkier. Det var utmaningen då och är det fortfarande. Vi tillhör ett annorlunda rike och en annorlunda gemenskap där de förste blir de sista och de sista de första. Sen är det solklart att underordnande är viktigt. Men aldrig ett underordnande som jag som ledare måste kräva, utan ett som vi ger varandra i ömsesidig kärlek och respekt.

Jag tror den här frågan är mycket viktig. I den hänger hela enhetsvisionen. En enhet som bygger på ömsesidig respekt kommer att vinna, men den som bygger på tilltvingat underordnande, positioner och hierarkier kommer att gå under.

Som vanligt kan jag ju ha missuppfattat eller ha helt fel. Det är därför kommentarfunktionen alltid är påslagen. Vad säger ni? Reagera och korrigera!

För fler artiklar om ledarskap se bla här, här och här.

”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara en förste bland er skall vara de andras slav.”
Matt 20:25-27

PS. Det låter kanske som om jag är negativ till Keryx (och Ulf Ekman) det är jag egentligen inte. Jag rekommenderar tidningen och jag uppskattar Ulf och de andra skribenterna. Däremot har jag och många med mig på grund av våra erfarenheter ett stort behov att problematisera så fort hierarkier kommer upp i det sammanhanget. DS

Ett påstående om nattvarden

Jag tror den kristna församlingen är tänkt att vara en alternativ gemenskap mitt i världen där vi kallas att inkarnera de goda nyheterna om Guds rike. Vi är kallade att förkroppsliga vad det hela handlar om. För mig är det här långt meningsfullare än huruvida brödet och vinet verkligen förvandlas till Jesu kött och blod i nattvarden eller om personen som delar ut det har rätt "ämbete" eller ej och liknande frågor som för en del är det viktigaste.

När fler och fler attraheras av det sakramentala så sätter jag lite försiktigt ner klackarna. Jag är inte emot (jag har med stor behållning firat nattvard tex på Bjärka-Säby). Jag vill bara lyfta fram perspektiv som riskerar att gå förlorade (Om du som läser tycker jag ser motsättningar där inga finns så tveka inte att kommentera). Rob Bell resonerar åt det här hållet i sin bok "Jesus Wants to Save Christians" och jag har inte kunnat släppa det.

Det viktigaste är att Jesus får ta gestalt i våra liv, i vår gemenskap. Det är helt avgörande. När Jesus sa "Gör detta till minne av mig" så menar han definitivt mer än en liten brödbit och en klunk druvsaft. Han menade hela grejen, tjänandet, kärleken, detta att osjälviskt ge sig själv. Ja i förlängningen hela inkarnationen. "Som Fadern har sänt mig, sänder jag er...".

Om någon undrar firar vi regelbundet nattvarden på ett ganska klassiskt frikyrkovis. Det är viktiga tillfällen då vi påminns om vad Jesus gjort, gör och kommer att göra. Ibland behöver vi stanna upp, se bortom ritualen och fråga oss varför vi gör det vi gör och vad det ytterst handlar om.

Så tänker jag, hur tänker du?

PS. För ganska exakt ett år sen skrev jag så här på samma tema. DS

Dagens bild

Så här kan det kännas ibland...Men jag skulle ta en kopp kaffe istället...

Kolla in Cartoon Church för mer underhålande små serier!

"Holy Space"

Tyckte det här var fantastiskt roligt, fast man måste nog ha sett original "tönt Batman serien" för att uppskatta det hela! (Tacka The Ongoing Adventures of ASBO Jesus)

Jag har ju resonerat lite kring det här med "heliga platser"...

Behöver vi heliga prylar och platser?

Jag har funderat på om vi verkligen behöver betrakta en del saker och platser som heliga? En del talar om Jerusalem som den “heliga staden” osv. Man talar ibland om speciella heliga handlingar. Jag är ingen expert på sakramental teologi men dristar mig ändå att ha lite åsikter om det här. När jag läste till pastor så gav jag mig på att skriva en uppsatts om bruket av bönedukar (från Apg 19:11-) som är relativt vanligt förekommande i pingstväckelsesammanhang, som annars inte är så sakramentala av sig.

Jag blev tyvärr aldrig klar med mitt arbete för när jag gjorde den historisk researchen gick jag faktiskt vilse bland den relikdyrkan som förekommit i kyrkans historia. (Jesu mjölktänder lär ha varit hett eftertraktade reliker!). Men helt klart är det här intressant, nån borde skriva den uppsatsen!

Jag argumenterar för att allt är heligt. Alla våra handlingar borde vara heliga dvs avskilda för Gud, inte bara vissa religiösa handlingar på vissa platser. Gudstjänst handlar inte i första hand om tinnar och torn, inte ens i andra och tredje hand. Nej! Det handlar om våra hjärtan. (Rom 12:1-2). Gud vill förvandla oss, han verkar i oss. Hans rike vill gestaltas i mig och i den gemenskap som kallas församlingen. Där hittar man heligheten!

Jag kan se pedagogiska poänger i mycket av detta, poänger som jag tror vi behöver. Att tända ett ljus och be en bön kan vara ett viktigt hjälpmedel. Att få en “böneduk” som någon bett för kan också vara en hjälp för tron. Självklart så finns nattvarden och dopet med i mina funderingar. Jag vill verkligen inte stänga dörren för mysteriet. Men jag tror att Jesus är lika närvarnade hos mig nu som när jag dricker av kalken och äter av brödet, jag vill för den skull inte missta denna starkt symboliska och konkreta handling för allt i världen!

Ett av mina huvudargument mot barndopet är just att de pedagogiska aspekterna helt går förlorade. Visst har man dopljus och dopklänningar, men det lilla barnet minns ändå inte vad det varit med om. För mig som baptist är det viktigt att ha ett konkret minne av dopets vatten som omslutigt mig, inte som något mystiskt men som något i högsta grad konkret.

Vad har ni för tankar kring heliga handlingar, heliga platser och heliga prylar?
Hur ser ni på “motsättningarna” mellan det konkreta och det mystiska, mellan det naturliga och det andliga? Finns de? Eller konstruerar jag problem som inte existerar. (Kanske en bieffekt av för mycket julmat!) Som vanligt vill jag vara öppen för korrigering och ett bra samtal.

Uppdaterat den 4 juni 2008: I dagens Dagen så tar man upp frågan om kyrkorummets helighet. Helt irrelevant tycker jag nog.