Är brist på hierarki ett stort problem?

Jag är ju som observanta läsare uppmärksammat prenumerant på tidskriften Keryx. I senaste numret så skriver Ulf Ekman en intressant artikel på temat "Kriser i kristenheten idag". Där han vänder sig speciellt mot frikyrkan. Först skissar han en bild av avkristningens hot och möjligheter, jag tycker dock hans fokus är mer på hoten. Alltid när någon skriver om avkristning så undrar jag förresten: När var Sverige påkristnat då? Hur såg det ut? Var det de perioder av väckelse vi upplevt, eller var det under den tid den Lutherska kyrkan hade monopolställning? Var det längre tillbaka? Jag vet faktiskt inte. Inte blir jag klokare av Ulfs artikel. Men han skriver intressant och jag håller med honom om mycket även om jag påfallande ofta inser att våra utgångspunkter skiljer sig åt ganska ordentligt. Jag anar tex att mina (anabaptistiska) influenser inte är hans.

Jag hänger med i det han skriver tills han kommer in på tre exempel på det han kallar "Frikyrkan kollaps". Till att börja med är jag med helt och fullt. Ulf problematiserar bra kring individualismens faror och risken att frälsningen bara blir en personlig angelägenhet. Här ser jag och Ulf samma problem. Vidare så tar han upp problemet med upplevelsecentrering där han går emot risken att vi kristna lätt bara ser oss som konsumenter av underhållning. Även här säger jag ja och amen. Men när Ulf kommer in på det sista problemområdet så byts mina instämmanden mot förvåning.

Det tredje stora problemet för frikyrkan är enligt Ulf att det inte finns någon förståelse för hierarki. Jag upplever den här delen som något av en blind fläck i en annars bra artikel. Ulf skriver så här:

"Rädslan för maktmissbruk är stor och används, rätt eller fel, som ursäkt för att i alla sammanhang minimera behovet av ledarskapsstrukturer och all form av hierarkiskt tänkande. Man älskar tankar som "ledarskap börjar nerifrån" och ser Jesu tjänarattityd som en modell för tjänst"

Det här är enligt Ulf ett stort problem i kristenheten. Det som slår mig är att i stort sett alla gånger jag mött maktmissbruk (i kristenheten) så har det varit från ledare influerade av undervisning från Trosrörelsen/Livets ord. Det är därför märkligt av Ulf att nästan raljera över reaktioner (som kanske ibland blivit överdrivna) på något som han själv faktiskt har en del av. Jag vet inte hur det är nu på Livets Ord men man ger fortfarande ut böcker där följande kan läsas:

"Vi bör behandla och tala till kristna ledare med yttersta respekt. Vi bör tilltala dem formellt och kalla dem 'pastor' och 'sir' eller 'ma'am' såvida de inte uttryckligen önskar något annat. Vi bör hålla ögonkontakt med dem hela tiden under en konversation och inte gå därifrån förrän de har skickat iväg oss eller då vi vet att de talat färdigt med oss". John Beveres bok "Heder" (Livets Ords förlag)

Jag måste erkänna att jag under mina 10 år som pastor aldrig tänkt så här: "Tänk om jag hade mer att säga till om." eller "Tänk om folk fattade det här med hierarkier och lydnad lite bättre" Aldrig. Min brottning har istället varit att få ut människor i tjänst, att få människor att komma fram. Min erfarenhet är att visionen om det allmänna prästadömet behöver betonas 100 gånger mer än hierarkier. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt många gånger finns en osund ämbetssyn även i frikyrkan där man tangerar att upphöja pastorn för mycket.

Jag vet inte vilka sammanhang Ulf menar när han skriver att man i frikyrkan vill minimera ledarskapsstrukturer. Det han skriver stämmer i alla fall inte på min erfarenhet från EFK. Jag är (på mest gott men kanske lite ont också) matad med Willow Creek och deras starka betoning på management och ledarskap. Jag anar istället något av en trötthet på det här området. De enda som ropar efter mer auktoritet är möjligen "apostlafalangen" inom pingströrelsen men den vet jag för lite om.

Jag förstår inte hur Ulf kan vända sig emot att man "ser Jesu tjänarattityd som en modell för tjänst". Det finns väl ingen annan väg att gå? Eller?

Ulf skriver vidare:

"Det ligger i detta tänkande att man gör upp med en antik världs- och samhällsbild som man menar Nya testamentet har och som är ålderstigen och obrukbar i ett modernt samhälle"

När jag läser det blir jag riktigt förvånad, därför att jag aldrig mött de här åsikterna. Var får han det ifrån? Ulf kallar den här bristen på hierarki för "en modern världsbild" men är inte just hierarkier en viktig del av det moderna bygget? Mitt intryck i den här frågan är att det är Ulf själv som står fast förankrad i den moderna myllan.

Den undervisning jag mött på det här området har aldrig någonsin tagit avstånd från Nya testamentet. Den har tvärt om betonat att problemet är att den tidiga församlingen så småningom tog över den tidens starka ledarskapsideal. (läs Romarriket). Den kristna församlingens utmaning har alltid varit att göra upp med den här världens starka betoning på just hierarkier. Det var utmaningen då och är det fortfarande. Vi tillhör ett annorlunda rike och en annorlunda gemenskap där de förste blir de sista och de sista de första. Sen är det solklart att underordnande är viktigt. Men aldrig ett underordnande som jag som ledare måste kräva, utan ett som vi ger varandra i ömsesidig kärlek och respekt.

Jag tror den här frågan är mycket viktig. I den hänger hela enhetsvisionen. En enhet som bygger på ömsesidig respekt kommer att vinna, men den som bygger på tilltvingat underordnande, positioner och hierarkier kommer att gå under.

Som vanligt kan jag ju ha missuppfattat eller ha helt fel. Det är därför kommentarfunktionen alltid är påslagen. Vad säger ni? Reagera och korrigera!

För fler artiklar om ledarskap se bla här, här och här.

”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara en förste bland er skall vara de andras slav.”
Matt 20:25-27

PS. Det låter kanske som om jag är negativ till Keryx (och Ulf Ekman) det är jag egentligen inte. Jag rekommenderar tidningen och jag uppskattar Ulf och de andra skribenterna. Däremot har jag och många med mig på grund av våra erfarenheter ett stort behov att problematisera så fort hierarkier kommer upp i det sammanhanget. DS

Den absoluta sanningen

Läste nyligen följande i boken Maktspråk:

Idealister säger att det bara finns en sanning, postmodernister säger att det finns hur många som helst och relativister säger att det inte finns en enda. Men den absoluta sanningen är att det finns tre:

1. Vad som verkligen hände.
2. Vad du berättar.
3. Vad åhöraren tror efter att ha hört din berättelse.

Några tankar?

Ateistisk väckelse?

En sak som jag ärligt förvånades av i Stefan Swärds argumentering är att han så tydligt ser ateismens återkomst i full kraft. Visst möter jag ateister ibland men jag har inte alls uppfattat det så. Jag vill nog påstå att de flesta människor jag möter är "andliga" på något sätt. Jag har bett för människor som gått till spåtanter, vi har bett för människor som har spöken hemma etc. Folk verkar fortfarande ganska öppna för det andliga. Sen håller jag med Swärd om att själva begreppet New Age känns lite yesterday. Frågan om ateism är viktig därför att den påverkar hur vi berättar "The Jesus story"

Jag gjorde på skoj en jämförelse mellan min enkla lilla blogg och den kände ateisten Christer Sturmarks. Jag upptäckte till min förvåning att jag har massor med mer besökare än han.
Kolportören vs Sturmark. Jag gör mig inga illusioner, min blogg är på det hela taget väldigt liten, ligger långt efter tex ovan nämnda Swärd. Ändå har jag mer besökare än en rikskänd skicklig debattör och kommunikatör som har ett eget TV-program. Är inte det lite märkligt? Är det inte en liten indikator emot en ateistisk väckelse?

När det gäller bloggar med ateistisk inriktning så rekommenderar jag förresten hellre Pekka på Orsakverkan. Även om våra utgångspunkter är helt olika så tycker vi påfallande ofta att liknande saker är knäppa.

Hur är det? Ser du tecken på en ateistisk väckelse? I så fall förklara varför. Jag är beredd att bli överbevisad.

Ja men berättelser då...

Men visst sker det ändå ett skifte på något sätt? Ett exempel, ta det här med berättelser. Jag upplever att människor i allt högre grad förstår sina liv genom berättelser, det har man iofs alltid gjort men visst har det här med berättelsers vikt ökat? Tonåringar som jag möter förstår sina liv utifrån TV-serier och filmer i allt högre grad. I alla fall tolkar jag det så? Eller för att bli ännu mer konkret låt mig ge några exempel: Ta det här med bibelläsning. Jag kan under min livstid se en förskjutning från att se bibeln som i första hand en instruktionsbok, en "Handbok för livet" helt enkelt (och med andra ord något ointressant för människor som söker berättelser att förstå sina liv ifrån) till mer och mer av perspektivet att just se bibeln som en berättelse som förvandlar oss.

Eller ta det här med naturvetenskap och bibeln, jag har en känsla att det är ett väldigt modernt perspektiv att allt måste förstås och kunna bevisas enligt en strikt vetenskaplig mall. Medan berättelse perspektivet tar fasta på frågan "Vad handlar den här berättelsen om egentligen?" Eller ta det här med predikan. Min erfarenhet, och jag predikar ändå nästan varje vecka är att människor är allt mindre intresserade av tre punkter hit och dit. De längtar efter berättelser. Jag skrev om det här. Har inte det jag beskrivit här något att göra med ett paradigmskifte eller är jag helt ute och cycklar?

Vilken värd lever vi i?

Stefan Swärd beskriver i sin senaste bloggpost angående postmodernitetens vara eller icke vara, en värld där det enda som hänt de senaste 50-åren är att kunskapen om kristen tro minskat. En värld där nyandligheten var en fluga som blossade till men försvann innan den rationella ateismen åter tog sitt grepp om folksjälen. Han beskriver kort och gott en värld som fortfarande sitter fast i modernismens trygga etablissemang.

Även om Stefan har sina poänger så känner jag inte riktigt igen mig, gör du?

Swärd och postmoderniteten

Om det är på grund av eller trots sin magsjuka låter jag vara osagt, men Stefan Swärd har i alla fall satt igång ett intressant samtal på sin blogg om hela Emerging Church och postmodernitets-grejen.

Stefan är kritisk medan jag som halvt på skoj och halvt på allvar kallar mig för "En postmodern kolportör i cyberrymden" tror det ligger betydligt mer i postmoderniteten än krusningar på ytan...
Ett spännande samtal lär det i alla fall bli.

Läs mer här och här och tveka inte att kasta dig in om du har något att säga!

En fråga om postmodernitet

Jag tror att många av problemen som Carl-Henric Jaktlunds intressanta artiklar om "kyrkflykten" lyfter upp har att göra med att vi inom kyrkorna misslyckats med att se det stora paradigmskiftet från det moderna till det postmoderna. Det moderna sättet att tänka släpper så sakteliga sitt grepp om oss svenskar medan det postmoderna kommer mer och mer. Mest märks det naturligtvis hos de yngre.

Vi måste inse var vi befinner oss och likt sanna missionärer ha grepp om denna nya spännande men också utmanade värld. Observera att jag inte på något sätt är oreserverat positiv till postmodernismen men det är där vi finns och det är den vi har att möta. (Däremot tror jag att vi i många fall svalde modernismen med hull och hår, därav många av våra problem. Det är aldrig någon bra idé att gifta sig med tidsandan)

Så här skrev jag den 5 oktober 2007 för att visa på skillnaderna. Jag vet att detta är rysligt förenklat men jag är övertygad om att det här är väldigt, väldigt viktigt.

• Moderna människor vill tro innan de tillhör.
  
• Postmoderna människor vill tillhöra innan de tror.
  
  
• Moderna människor frågar sig: ”stämmer det?”
  
• Postmoderna människor frågar sig: ”funkar det?”
  
  
• En modern metafor på tron: Ett beslut.
  
• En postmodern metafor för tron: En resa.

• En modern inställning till lärjungaskap: Lär jag mig rätt saker? Gör jag de rätta sakerna?
• En postmodern inställning till lärjungaskap: Rör jag mig åt rätt håll?
  
  
• Moderna tankar om gemenskap: Gemenskapen är medel för ett mål.
  
• Postmodern tankar om gemenskap: Gemenskapen är målet.
  
  
• Ett modernt förhållningsätt till evangelisation: Övertyga och ge svar.
  
• En postmodernt förhållningsätt till evangelisation: Var närvarande, ställ frågor.

Hur påverkar det här vårt sätt att vara församling?

• Från olika program till processer

• Från olika modeller till ett missionellt sätt att tänka

• Från likriktning till en mängd olika uttryckssätt

• Från proffsigt till passionerat

• Från sittande till sändande

• Från fokus på beslut och avgöranden till fokus på lärjungaskap

• Från en ”kom hit till oss” mentalitet till en ”gå ut” mentalitet

Vad säger ni?

PS. Jag rekommenderar verkligen "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Vi håller på och läser den i församlingen och aha-upplevelserna är många. DS

2 - 0 till Dagen

Elisabeth Sandlund skriver i Dagen i dag om påhoppet från den andra kristna dagstidningen i Sverige, Världen idag. (se här, här och här) Elisabeth förklarar på ett klart och tydligt sätt skillnaden mellan de båda tidningarna. Hon är knivskarp angående Dagens tydligt kristna grund, men hon skriver också:

"Vi vill våga visa att världen inte är svart och vit utan full av nyanser, att det som vid första ögonkastet verkar enkelt och självklart kan vara komplicerat och mångfacetterat. Vi vill ha modet att låta även dem som inte tycker som vi komma till tals med sina bästa argument."

Jag har följt Dagen under en hel del år och som jag ser det blir den bara bättre och bättre. Jag har också följt Världen idag och jag kan konstatera att även om den tidningen har sina förtjänster så saknas i stort sett helt Dagens nyanserade öppna och modiga perspektiv. Man skulle kunna säga att dessa båda tidningar representerar två sätt att se på världen. Dagen har ett synsätt där man inte räds att ställa frågor medan ViD hellre vill komma med färdiga svar. Dagen är inte rädd för att problematisera medan ViD istället söker att förenkla och tillrättalägga.

En sak som gjort ViD chefredaktör mäkta förvånad och upprörd är att Dagen släppt fram kritiska röster angående den planerade Jesusmanifestationen den 3 maj. För ViD är en sån sak självklart inget att problematisera. Klart vi ska manifestera Jesus med både banderoller och plakat!
Men det är många, mig inberäknad, som stöder detta men samtidigt undrar: Är det här verkligen det bästa sättet att visa vad kristen tro handlar om i en efterkristen tid? Tror vi att själva tanken på ett "kristet" land är så värst bra egentligen? Kan ett land förresten vara kristet? Hur ser det ut? Hur har det sett ut i historien? Finns det andra sätt att manifestera Jesus?

För Dagen är det självklart att ha frågan öppen även om man stöder och är med och arrangerar evenemanget. För ViD är sådana frågor omöjliga, ja rent av obegripliga.
För mig är det klart att ViD står med båda fötterna i ett modernistiskt kristet tänkande. Dagen är å andra sidan modig nog att röra sig framåt i det efterkristna, postmoderna samhälle som vi faktiskt lever i. Dagen gör det med en tydlig förankring i den kristna tron, men med en öppen och klar blick mot omvärlden. Det känns mer spännande tycker jag!