Jag har funderat mycket kring de ledare och förkunnare jag mött under min uppväxt, speciellt de jag mötte som tonåring och ung vuxen. Jag tänker på läger, konferenser och bibelskolor jag varit på. Det är en sak jag har svårt att försonas med och det är inte misstag och märkligheter unga ledare i gjort i entusiasm, nej det handlar inte heller om människor som som gjort fel men insett det, bet om ursäkt och sen problematiserat sitt eget beteende. (Det har jag själv fått göra många gånger) Nu ska också sägas att de allra flesta ledargestalter jag mött varit sunda och goda föredömen. Tack gode Gud för det! Men det tar inte bort det faktum att en del gjorde ganska så korkade och obegripliga saker.
De jag idag har svårast att försonas med var de i 30-50års åldern som gjorde vansinniga saker, tex knuffade omkull folk i förbönen. Profeterade konstiga saker utan att lämna utrymme för att pröva. Uttalade sig ovist, korkat och kategoriskt på ett väldigt dömande sätt om yttre ting tex, hårlängd och ringar i öronen, musik m.m. Återigen när detta gjordes av unga ledare har jag överseende men inte när allt det ovan nämnda och mer gjordes av ledare som med alla måttstockar borde vetat bättre, borde varit mognare, borde varit barmhärtigare, borde varit visare. Då har jag svårt att se några förmildrande omständigheter.
I mina mörka stunder önskar jag en Nürnberg rättegång eller i alla fall en sanningskommission för dessa ledare. Många av dem är fortfarande i aktiv tjänst...
Hur tänker ni?
