Finns det "särskilda" kristna?

Dagen skriver om en konferens med inriktning mot "vanliga" kristna, s.k. "lekmän" i Svenska Kyrkan som ordnats av Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse. Det hela handlar om att lyfta upp lekmännens betydelse i kyrkan. "Men de som egentligen är kallade att utföra mission är ju alla vanliga kristna." står det i artikeln. Till min glädje så problematiserar man lite kring själva ämbetssynen, en av föredragshållarna professorn i kyrkovetenskap Sven-Erik Brodd menar:

"Sven-Erik Brodd pekade på att det i kyrkohistorien ofta funnits tendenser att se de vigda som lite mer heliga och bättre kristna än andra. Som en reaktion på det förde bland annat den pietistiska traditionen fram det allmänna prästadömet, men den pietistiska tolkningen ledde till att det allmänna och särskilda prästadömet sattes mot varandra och att det blev en fråga om att dela på makten i kyrkan."

Frågan är bara var i Nya testamentet man hittar "det särskilda prästadömet"?
Som jag läser min bibels så är alla kristna "särskilda" präster:
"Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus." 1 Pet 2:9

Det enda helt unika prästämbete jag kan hitta är Jesus som allas vår överstepräst:
"När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse." Heb 4:14

Jag utvecklade de här tankarna lite mer i en insändare för ett tag sedan.

Sen är jag naturligtvis positiv till att kristna sporras till tjänst, jag är övertygad om att konferensen är viktig jag hoppas verkligen att många blir uppmuntrade i sin sändning ut i världen. Jag har bara så svårt för det här med "ämbeten". Det är väl anabaptisten i mig som gör sig påmind.

Internationella kvinnodagen

I morse vid frukostbordet läste jag något som fångade min uppmärksamhet i SVD, det är Ann Lång som skriver på Brännpunkt om feministernas dominans i Svenska Kyrkan. Jag håller helt spontant med henne. Visst har kvinnor historiskt fått kämpa för en plats i kyrkan men nuförtiden verkar de allt som oftast vara i maktställning. De starkaste och tuffaste ledarna jag mött inom Svk i olika ekumeniska sammanhang har alla varit kvinnor. Det Ann vänder sig emot är inte kvinnliga ledare utan politiseringen av kyrkan:

"Bara tron kan vara drivkraften i en levande församling. Utan den blir kyrkan som vilken offentlig institution som helst. Hon tappar sin egentliga betydelse; att oavsett tid, rum och åsiktsströmningar, vara det salt som evangeliet är."

Personligen är jag för kvinnliga pastorer/präster, inte för att det är politiskt korrekt utanför att det är så jag tolkar och förstår bibeln.
Det känns som om det här är en fråga som behöver dryftas mer bland våra vänner i Svenska kyrkan.

Vilken ämbetssyn vill vi ha? del 2

Jag har funderat lite på varför jag har så svårt för hela "succession" tanken och hela ämbets grejen. Som jag ser det finns det en tydlig risk för dualism här när man så tydligt skiljer på vem som är "andlig" och vem som är "vanlig". "Andlig" i det här tänket blir man främst inte genom kunskap, mognad och vishet utan genom att man i en viss tradition, av en viss person (biskop) vigs till något (ämbetet). Tänkandet är i det närmaste magiskt. Denna rit ger dig rätten att syssla med heligare ting än "vanliga". Självklart finns det fantastiskt bra präster och biskopar för den delen, men jag får problem med själva tänket. Har jag missuppfattat något är jag öppen för rättning.

Nu kanske någon undrar hur jag ser på kristet ledarskap, finns inte risken att jag nedervärderar kallelsen med det här resonemanget? Jag tror inte det. Om jag går till mig själv så bävar jag inför det oerhörda förtroendet att vara ledare och pastor i en gemenskap. Men jag tror inte att det förtroendet och den uppgiften gör mig ”heligare” än någon annan med följden att endast jag kan förrätta nattvarden eller vad det vara må. Sen har jag lovat att inte röja något som anförtros mig under själavård och bikt, men det är en annan sak.

Jag har olika gåvor och förutsättningar, samtidigt är jag smärtsamt medveten om vad jag saknar, men jag finns i en gemenskap där varenda en är lika viktig som jag. Där varenda en har gåvor, där varenda en kan säga: ”Herren välsigne er och bevare er”, därför att vi alla är kallade att välsigna. Kort och gott: En gemenskap där alla troende är präster.
Sen är det en otrolig utmaning att få det här att fungera i praktiken!

Vilken ämbetssyn vill vi ha?

Ikonfrågan har varit flitigt debatterad i tidningen Dagen (kolla tex här och här ) och på många bloggar. Där har jag inte så mycket att säga.

Däremot så vill jag lyfta upp en annan i mitt tycke viktigare fråga och det är ämbetsfrågan, eller hur ser vi på vilka som tjänar i församlingen? Jag var ju i går på på några föreläsningar med Doug Pagitt, en av ledarna inom Emergent rörelsen (eller samtalet som de skulle säga) i USA. Duog (och emergent rörelsen i stort?) står för en väldigt "lös" ämbetssyn. Doug sa bland annat: ”hemma i vår församling får alla göra allt”. Alla får i princip predika, alla får dela ut nattvarden osv. Han betonade gång på gång att ledarskap är mer en funktion är en position. Självklart har alla olika gåvor och förutsättningar men på det hela taget så förespråkade han en väldigt platt struktur.

Den här synen kan vägas mot en annan trend jag ser i Sverige och det är trenden mot en starkare betoning på ”präst ämbetet”, Missionskyrkan har genom sitt samarbetsavtal med Svenska kyrkan gått åt det hållet. Rörelsen kring Bjärka Säby går definitivt ditåt. Är Peter Halldorf pastor längre eller titulerar han sig präst? Nattvardsordningen på Bjärka talar tex om en präst. Hur postmodern man än är i sitt tänkande så verkar de här båda synsätten te sig oförenliga.

Personligen känns det som en tillbakagång om vi väljer det senare spåret. För mig är tanken på det allmänna prästadömet stark. För mig är bilden som målas upp i Nya testamentet att vi alla är präster en väldigt vacker bild, vi är alla viktiga, vi kan alla göra tjänst inför Gud. Sen finns det olika funktioner, en del är mer av pastorer/herdar andra är evangelister osv.
Själva ordet präst för mina associationer tillbaka till Gamla testamentet till den tid då vi behövde en annan människa (översteprästen) som ställföreträdare inför Gud .
Men i det nya förbundet har vi bara en ställföreträdare och det är Jesus.
Jag ska utveckla det här resonemanget mer längre fram men bara en fråga:

Hur vill vi ha det?
Ge gärna skäl för och emot dessa till synes oförenliga synsätt.