"Sven-Erik Brodd pekade på att det i kyrkohistorien ofta funnits tendenser att se de vigda som lite mer heliga och bättre kristna än andra. Som en reaktion på det förde bland annat den pietistiska traditionen fram det allmänna prästadömet, men den pietistiska tolkningen ledde till att det allmänna och särskilda prästadömet sattes mot varandra och att det blev en fråga om att dela på makten i kyrkan."Frågan är bara var i Nya testamentet man hittar "det särskilda prästadömet"?
Som jag läser min bibels så är alla kristna "särskilda" präster:
"Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus." 1 Pet 2:9
Det enda helt unika prästämbete jag kan hitta är Jesus som allas vår överstepräst:
"När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse." Heb 4:14
Jag utvecklade de här tankarna lite mer i en insändare för ett tag sedan.
Sen är jag naturligtvis positiv till att kristna sporras till tjänst, jag är övertygad om att konferensen är viktig jag hoppas verkligen att många blir uppmuntrade i sin sändning ut i världen. Jag har bara så svårt för det här med "ämbeten". Det är väl anabaptisten i mig som gör sig påmind.
9 kommentarer:
Mmm, det är det säkert. Men kom ihåg att man ska läsa hela Bibeln och inte bara NT (har jag i alla fall hört), och i GT så finns det ju ett mycket tydligt förhållande över vilka som var präster och inte...
Johanna: Visst, i GT så har ju prästen den viktiga rollen som medlare mellan Gud och människor. Men som jag förstår det så är Jesus nu vår store medlare och genom honom så är vi på samma plan.
Kanske är det där jag får problem, tanken att prästen idag har en medlande funktion. Jag måste alltid tygla mig på ekumenniska möten när folk från SvK menar att endast prästen kan säga "Herren välsigne er..." Vi andra "lekmän" (även vi frikyrkliga ledare hamnar ju där om vi inte är vigda) Får möjligen säga "Herren välsigna oss...". Vilket jag förresten inte har några problem med. Jag inkluderar gärna mig själv i välsignelsen! Men tanken att en välsignelse skulle vara mer "på riktigt" om en präst uttalar den finner jag djupt problematisk.
Håller med dig fullständigt om det sista, är ju snarast synd om prästen som bara ska välsigna "er" hela tiden och inte "oss".
Men - rätta mig nu om jag har fel - så var det folket i GT som valde att inte ha direktkontakt med Gud, varpå Mose blev tvungen att gå upp på berget ("in i töcknet") för att ta emot stentavlorna och resten av alla bud. Hade detta inte hänt, hade då prästen varit nödvändig som medlare i det gamla förbundet?
Men sen har ju prästen väldigt många praktiska funktioner också - gissa varför ingen kyrka tycks klara sig i längden utan att anställa någon präst/pastor/ledare?? - så helt fel kan inte prästämbetet vara i nya förbundet heller.
Johanna: Jag tro att ledare behövs, absolut! NT räknar ju upp evangelister, herdar, profeter osv. Det står om äldste (i plural) och diakoner m.m. Jag ser mig själv som en ledare i det sammanhang som jag står i. Jag har fått ett förtroende som jag inte tar lätt på. Men jag ser mig inte på något sätt som speciell, de andra i församlingen har också gåvor. Det finns tex tydligare ledarskapsgåvor hos andra än hos mig osv. Min dröm är en församling med mångfald av gåvor och personligheter. Jag finner uppdelningen mellan "ämbeten" och "lekmän" svår att motivera utifrån NT.
Hej, Joachim!
Det är en självklarhet för mej, att det existerade en ordning i en församling under NTs tid.
För det första, man kan inte jämställa GTs präster med NTs "präster". GTs präster var offerpräster. Som kristen tror jag, att GT fick sin fullbordan i Kristus. Detta lite kort sagt. Dvs. vi behöver INTE längre sådana präster, ty Kristi offer var fullkomlig, kolla hela Hebreerbrevet!
Visst har vi det judiska arvet i vår kristna tro och vad jag kan förstå, den urkristna församlingen var organiserad som en synagoga. Man talar om föreståndare, äldste och diakoner, och detta som ämbete!
Jag tycker själv, att det är missvisande att kalla någon kristen präst, eftersom offertanken ligger i själva ordet.
Jag tror, att vi behöver uppvärdera både det allmänna pastorskapet och det särskilda pastorskapet. Jag är icke katolik eller högkyrklig, och vill icke överdriva med symbolik, som man gör där i de sammanhangen.
I kväll såg jag och min fru ett intressant program, Existens, som tar upp olika kristna, religiösa frågor. I kväll pratade man om kvinnopräster i Norrbotten. Den lestadianske lekmannapredikanten var den ende, som stödde sej på Guds Ord och bekännelsen. De andra hade ingen hänvisning till varken bibeln eller bekännelsen. Man satte sin tro på kyrkomötesbeslutet från 1958. Hela programmet gick ut på att hur länge ska de konservativa envisas och hänvisa till Guds Ord? Tar det 50 år till innan man har tystat de konservativa?
Frikyrkorna har visserligen inget 1958, men läget är lika bedrövligt och liberalt och man har tagit död på öppen ärlig teologisk diskussion på bibelns och kyrkohistoriens grund. Det är som i Svenska Kyrkan, man menar, att Paulus var tidsbunden och det gäller inte i vår tid. När man så liberaliserar den kristna tron, då är man liberalteolog.
Homosexuellas äktenskap, obs. KÖNSNEUTRALA sådant och ämbetsfrågan, där det kvittar, om man är man eller kvinna bottnar i den gamla villfarelsen, som heter gnosticism och den har sina rötter i det grekiska tänkandet. Mot denna bakgrund skriver Paulus skarpt, t.ex. Titus 2, att mannen och kvinnan har olika uppgifter. Människan är man och kvinna, inte en könsneutral varelse. Det gäller det sexuella, psyket, församlingsämbeten och så vidare. Man och kvinna kompletterar varandra. Det finns mycket bra litteratur om ämnet.
Klockan är så mycket igen, att jag får fortsätta samtalet senare.
MVH
Hannu från Småland
Kort bara...
>Min dröm är en församling med mångfald av gåvor och personligheter.
Vi delar samma dröm...
Och ämbetet blir absolut problematiskt så snart det används för att avgränsa i särskilt och allmänt - och för att stänga ute t.ex. alla kvinnor - på förhand.
Hannu: Katolska kyrkan ser mässan som ett offer - d.v.s. Kristi enda offer som inte upprepas men återaktualiseras - så i den meningen är prästen ett slags offerpräst.
Men jag klurar främst på en annan sak apropå det här sen en tid tillbaka... Jesus som överstepräst, närmare bestämt, och en ny syn på successionen utifrån det. Och kanske det "allmänna" prästadömet då kan bli "särskilt" - men på ett nytt sätt. Har inte stött på de tankarna nånstans tidigare utan de dök upp under reträtten nyligen.
Tror jag ska utveckla det i min nya blogg inom kort, kanske imorgon... Välkomna att vrida och vända på dem och testa om de håller! ;-)
Det är lite vanskligt med ordet präst i svenskan. Det svenska ordet präst härstammar från det grekiska ordet presbyteros som betyder äldste och som vi vet används som term för en sorts församlingstjänare i den tidiga kyrkan. Det skapar därför mycket förvirring när man översätter det grekiska ordet hiereus med präst eftersom det har med offertjänst att göra. Det svenska ordet präst härstammar kommer alltså från presbyteros/oi och avser äldstetjänsten - vilket är en särskild uppgift i församlingen. Det är därför direkt felaktigt koppla samman ordet präst med offerpräster. Inte ens katoliker använder presbyteros när de talar om offer utan det latinska Sacerdos som har med offer att göra. Dvs: Alla är inte präster i det svenska ordets mening, men alla kristna har offertjänst.
Hej, Joachim och andra!
Det är intressant att samtala om ämbetsfrågan. Du verkar ha den uppfattningen, att den kristna kyrkan förändrades radikalt med Konstantin den Store. Jag är inte alls övertygad om sådan förändring i den omfattning. Kan du/ ni bevisa konkret, att pastor/prästtjänst ändrade sin karaktär med Konstantin den Store?
Jag tror själv, att olika ämbetena växte fram hela tiden från bibelns grund. Jesus valde 12 apostlar, tolv män. Att detta var något speciellt, visar sej i Apg 1, att man valde en ersättare till Judas Iskariot.
Att prästämbetet fick med sej mycket symbolik och ritualer, som INTE direkt står i Guds Ord, är en annan fråga.
Joachim,frågan om teologisk auktoritet är viktig, kan vem som helst predika, leda nattvard och döpa i din församling? Kan vem som helst undervisa i din församling och åberopa på det allmänna prästadömet, dvs. alla har samma auktoritet i lärofrågor? Är inte detta väl kaotiskt?
Frikyrkornas problem och samtidigt styrka ligger just här. Ett engagerat och upplevelsebetonat församlingsliv, men svag i teologin pga att man inte erkänner ordningen. Svenska Kyrkan har bekännelseskrifter och där ligger en styrka, men många i SvK bryr sej inte om dem.
Frikyrkornas negativa inställning till skrivna trosformuleringar har lett till liberaliseringen av tron. Visst det fanns tid, då man konsekvent följde sin bekännelse, fast det inte var skriven. Men nu i våra dagar ser vi hur den moderna ekumeniken bryter sönder tron och kyrkorna. Joachim, förstå mej rätt, det fanns tid... då frikyrkopastorerna hade sin gudagivna auktoritet. Man hade respekt för dem, när de yttrade sej. Men idag bryr man sej inte om ordningen, utan man väljer den tro, som passar mej bäst oavsett vad ledningen säger. Denna utveckling verkar bara accelera.
Fornkyrkan hade inte bekännelseskrifter, det är helt rätt. Bekännelserna ramlade INTE ner från himlen skrivna på guldplattor. Nej! De föddes i situationen, där man förkunnade olika och man ville formulera den kristna tron så att man kunde förstå, vad det ÄR och vad det ICKE ÄR. Sedan har det skett mycket delningar i kristenheten. Men idag råder det stor förvirring och man menar, att vi tror väl på en och samme Gud och trosformuleringar är bara förlegat och hindrar ekumeniken. Om det nu inte finns någon auktoritet i församlingen, utan det allmänna prästadömet, då blir det bara dubbelt värre.
Jag tycker, att dessa frågor ska tas upp i samtal, det är frågan om de kristna kyrkornas (jag tänker närmast frikyrkorna) överlevnad!
Jag har inte tidigare förstått dessa frågors vikt, jag trodde på Andens ledning och fria förkunnares auktoritet. Men när man blir äldre, ser man tydligare, att man har eller ska ha RÖTTER.
Joachim! Jag menar, att du har ämbetet att leda din församling, gör allt att EFK börjar definiera sin lära. Det är inte kärlekslöst att säga NEJ! Tänk dej, om vi inte hade några trosformuleringar i kristenheten! Då skulle det se ut som i SMK, där alla har rätt att tolka bibeln på sitt eget sätt.
Jag är lite undrande på att du kallar dej anabaptist. Varför det?
Enligt bibeln, Ef 4:5, Ett dop. Baptisterna, om de tror på Guds Ord, kan inte kalla sej för anabaptister. Uttrycket kom från motståndarna, men det är helt olämpligt att brukas.
Nattvarden är ICKE en kärleksmåltid och den är tydligt skild från annan måltid, som kunde förekomma, 1Kor 11. Paulus går till rätta med vanvördigt nattvards firande. Jag tror inte, att brödet och vinet förvandlas till något annat, utan de ämnen fortsätter att vara bröd och vin, men här konkretiseras Jesu offer, fysiskt, som jag kroppsligen tar emot, Joh 6:53 - 56. Vilka starka ord! Jag går till nattvarden som syndig människa och mottager denna gemenskap med Kristus lekamligen av Hans nåd. Likaså i dopet blir jag begravd med Honom, Rom 6.
Joachim, var frimodig och predika om nattvard och dopet till frälsningen! Dop och nattvard ersätter INTE tron, utan de är en konkret hjälp i tron på Jesus.
Här blev det lite spridda tankar
Broderligen
Hannu
Hannu! Tack för ditt inlägg (Börja blogga, du har mycket att skriva!)
Du väcker många bra frågor. Vem som helst som har församlingens förtroende får göra i princip allt (predika, dela nattvard m.m.) i Korskyrkan i Borlänge. Som jag ser det är förtroendet i en gemenskap viktigare än en central vigning någon annanstans.
Därför blir vi pastorer i EFK avskilda till tjänst i en lokal församling, inte på någon stor kongress eller dyl.
Jag återkommer.
Allt Gott!
Skicka en kommentar