I dag fortsatte jag att predika över vad det innebär att vara församling i en postmodern tid. Jag pratade bla om vår tendens att tala ett religiöst språk som ofta är obegripligt för vanliga människor. Jag sa vidare att vi aldrig ska tala om människor som inte ännu funnit en kristen tro som”de ofrälsta”. Nej, i allt vi gör bör vi använda samma språk som vi skulle använt om så hela kvarteret fanns med på gudstjänsten, inte bara några kristna. Om vi gör det så kanske folk från kvarteret verkligen vågar sig in. Å andra sidan är församlingen inte kyrkobyggnaden utan överallt där vi finns. Det handlar inte om att de ska komma till oss, det handlar om att vi lever ut Guds rike överallt.
En märklig biverkan av det här perspektivet är att jag just nu har ruggigt svårt för kristna tillrop som halleluja och liknande. Jag vet att det förekommer i psaltaren och jag vet att det säkert har sin plats som uttryck för tron. Men just nu känns det bara... konstigt. Missförstå mig inte, jag känner mig mer entusiastisk än någonsin över de goda nyheterna. Men måste inte språket även här ha någon form av kulturell relevans? Visst kan man hojta halleluja i den privata bönevrån eller på bönesammlingen om man nu känner att det behövs, men kanske man ändå ska låta bli om andra än "religiöst härdade" finns med. Vad säger ni. Är jag för anpassad nu?
God natt och fridshälsningar ;-)
4 kommentarer:
JOACHIM: Du är på rätt spår. Pastorer och deras religiösa språk är ett problem.
Kanske skulle du & jag sätta oss ned på första bänk efter kungörelsen:
"Från och med idag kommer jag aldrig mera att predika. Förväntar mig att ni tar till orda, i bänken eller i talarstolen. Dela vad ni har på era hjärtan. Eller sitt och småpredika för och med varann närmaste timmen. Jag kommer med termosar och lussekatter."
Dag, jag håller med dig så till vida att jag också tror benhårt på det allmänna prästadömet. Gud talar till sin församling, inte bara genom "prästen" eller "pastorn" utan genom Ordet till varje troende.
Fast samtidigt så älskar jag att predika så det vill jag verkligen inte sluta med. Vi får ta en dialog predikan istället och bjuda in alla andra att vara med! Å så lussekatterna och kaffet förstås
Hej! Har med intresse följt bloggen, och tar äntligen bladet från munnen :) Läser teologi och går i liknande tankar mest hela tiden. Förstår din motvilja mot kyrkiskan, har länge varit förespråkare för "översättning". Men samtidigt - var går gränsen till att man blir ett med samtiden eller tappar sin särprägel? Är det vi som definierar språket eller språket som definierar oss? Ja, där har man väl två uråldriga diskussioner att besvära sig och sin omgivning med... Nu ska jag fortsätta skriva på min hemtenta om postmoderna teologier :) Ha det gott och fortsätt skriva! /Pia Koivula
Hej Pia! Du har helt rätt, det finns risker här, samtidigt så tror jag att evangeliets utmaning till oss är så stor att det vore dumt om "kyrkiskan" (träffande!) kom i vägen.
Vi ska ju leva i världen, mitt i de berättelser som som präglar människorna men inte av dem, utmaningen till oss är att hämta vårt liv från en annan berättelse.
Det tragiska är att ofta blir det precis tvärt om. Vi lever inte i världen, vi känner inte till vår samtid, vår kultur, men vi lever av den dvs vi konsumerar som alla andra, vi har egentligen samma värderingar och lever efter samma manus som den här världen.
Enda skillnaden är att vi går till kyrkan och pratar "kyrkiska" ibland. Då blir det ju lite tokigt.
Kom gärna med fler inlägg (börja blogga själv, Ugglan!) Din röst behövs. Den där hemtentan låter också riktigt intressant. Vad är det för teologer?
Allt Gott
Joachim
Skicka en kommentar