torsdag 1 november 2007

Fariséernas problematik

Carl-Henric Jaktlund har gjort en fantastiskt bra reportageserie om den messianska rörelsen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen Dagen är en mycket bra tidning!

Det är lätt att förfasa sig över läror likt de som Den messianska föreningen Shalom sprider. Men vad står det här för? Jag tänker inte bara på den här något extrema företeelsen, utan hela grejen.

Varför blir tron lätt lagiskt, extrem och plötsligt väldigt fjärran från den Jesus vi möter i evangelierna? Ett svar kan vara att det handlar om samma problematik som fariséerna levde i. De var frustrerade över Israels situation. Israel var ju ockuperat av en fjärran stormakt, det såg ut som om alla Guds löften skulle gå åt skogen. Varför? Frågade man sig. Svaret tedde sig solklart. Det beror på avfallet så klart! Deras svar blev att om man bara skärper sig ordentligt, följer lagen till punkt och pricka. Då kommer Gud att förbarma sig över oss på nytt och upprätta Israel.

Känns resonemanget igen? Får vi bara ordning på förfallet i vårt samhälle, får vi bara ordning på förfallet inom kristenheten, då kommer väckelsen. Fariséerna hade inte helt fel, men i deras iver att följa alla regler glömde de bort det viktigaste. Omsorgen om de svaga. Någonstans föll kärlek och barmhärtighet bort, deras tro blev kall och hård, gränserna mellan syndare och rättfärdig, utanför eller innanför blev knivskarpa.
Sen kommer Jesus och förstör alltihop. Inte undra på att de blev arga!
Tillbaks till vår situation. Hur kommer Jesus till oss i Sverige idag och hur undviker vi fariséernas fälla?

13 kommentarer:

Anonym sa...

Jag säger bara en sak: Läs boken "Den oemotståndliga revolutionen" Den leder oss in på ett extremt viktigt och utmanande spår...

Joachim Elsander sa...

Tack Peter! Jag ska beställa den bums! Jag har läst så mycket om den att det är hög tid att läsa i den!

Anonym sa...

Shanes bok är det bästa som kommit på svenska i överskådlig tid...
Joachim. Vad är det konkret som gör att du förknippar Messianska föreningen med "lagisk" eller "fariseisk"?

Joachim Elsander sa...

Boktips är alltid välkomna!
Angående messianska föreningen så handlar det om att de lägger stor vikt vid saker som: att vi byter dag för gudstjänsten (lördagen), att vi slutar äta viss sorts mat, att vi ser till att kvinnorna har nått på huvudet. Att vi använder hebreiska namn på i stort sett allt. Jag upplever alla dessa regler som "lagiska".

Vid ett tillfälle diskuterade jag vad avgudar är med företrädare för Messianska föreningen Shalom (MFS). För mig handlar avgudar om sånt som kommer mellan mig och Gud. Var har jag egentligen min trygghet, min förtröstan? osv. Tuffa utmanande saker för mig.

För dem handlar det återigen om saker, som att inte använda namnen på veckodagarna tex onsdag var Odens dag för dem. Jag upplevde det som verkligt kontraproduktivt när det gäller den här viktiga problematiken.
Dessutom var tonen den gången väldigt dömande: "Nu vet du hur det är, nu är du utan ursäkt på domens dag" (sånt ger mig kalla kårar)

Sen handlade inte mitt inlägg idag om just dem. Utan frågan var om risken finns att vi alla trillar dit i fariséernas surdeg.

Anonym sa...

Har du lust att utveckla någon slags definition av "lagisk"? Att ha en livsstil som avviker från omgivningen, och att vara övertygad om att detta sätt att leva är bra även för andra och att det är rotat i skrifterna, är det "lagiskt"?

Jag frågar eftersom det finns en tradition av att läsa Paulus med väldigt lutherska glasögon, men som "the new perspective" inom exegetiken visat, så var Paulus inte alls upptagen med Luthers fråga om lag och skuld och frågan om hur man ska finna en nådig Gud, och samtidens judendom var inte alls "lagisk" på det sätt som den lutherska läsningen ofta ger för handen.
/Jonas Lundström

Joachim Elsander sa...

Jonas. Tyvärr är jag inte så jätte insatt i ”the new perspective” kanske har jag fortfarande lite väl lutherska glasögon ;-)

Vad menar jag med lagisk? Låt mig försöka mig på en förklaring.
För mig hade det varit en sak om inställningen från MFS hade varit något i stil med: ”Så här upplever vi att skrifterna kan tolkas, vad tycker ni? Vi praktiserar det här därför att... men vi respekterar er ändå. Berätta vad ni kommit fram till.” Med en sån approach hade jag verkligen lyssnat!
Jag skulle inte ha klassat dem som ”lagiska” kanske bara lite underliga. Men nu är det mer: ”Den evige all helige har talat, lyd eller gå under!” (väldigt högtravande språk när man kollar deras sidor) Då drar jag öronen åt mig. (jag vet att jag spetsar till det här men det är hitåt det lutar).

Jag tror fortfarande att frälsningen kommer till oss enbart genom vad Jesus gjort på korset, sin död och sin uppståndelse inte för att vi följer sabbaten, eller något annat.

Jag läser i alla fall Galaterbrevet som att Paulus får stora problem med dem som fortfarande kräver att hedningarna ska hålla alla reglerna i lagen.
Han slutar istället med att skriva om andens frukt, vår karaktär. Som behöver mogna fram i våra liv. Det vi brukar kalla helgelse.
Fokuset ligger mer på Herrens verk i våra liv än på att vi söker uppfylla en massa olika gärningar. Sen är det en klart att kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet och allt det fantastiska leder fram till handlingar, goda handlingar. Men då ligger fokus på hur vi är mot varandra. Hur vi praktiskt lever ut det kristna livet.

Här får jag problem när man så klart lyfter in tex sabbaten, och olika mat regler m.m.
Rent herde ”herdemässigt” skulle jag bli väldigt orolig om låt säga några av tonåringarna kom och sa att de träffat någon som säger att de inte får be till Jesus att de förresten måste säga Yeshua istället.

Ursäkta min långa förklaring. Hoppas jag klargjort något.

LeoH sa...

Måste nog ta mig en tur till Borlänge någon söndag.

Anonym sa...

Hej Joachim.

Du skriver: "Men då ligger fokus på hur vi är mot varandra".

Jag lägger härunder in en del tankar jag satt ord på om det är ok. Kommentera gärna. jag vill också säga, att de tankar jag här skrivit ned överenstämmer i ganska stor mån det du själv skriver. I vår rättfärdighet inför Gud gäller endast Kristi rättfärdighet. Därför betyder inte gärningara i det syftet någonting. Inte ens vår helgelse är något vi själva är orsak till. Från allra första början så har allt som har med vår frälsning att göra Guds kärlek. Att Han först älskade oss. Här nedan kommer nu de tankar jag haft kring detta, det är ursprungligen ett mejl som jag skrev till min pastor:

Ville bara delge dig av en del tankar jag haft på sista tiden. Ja, det blir rent av en bekännelse av en synd, den största som en människa kan ha, och jag upptäcker att jag, även om jag ser mig som kristen, så lider jag av denna synd i allra högsta grad. Nu lyser här ur detta fram hur befläckade våra gärningar är.


Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv". (Luk 10: 27) Matt. 22: 37, Mark. 12: 30.

Hur ofta märker jag inte hur jag brister i detta. Men oftast är det bara just detta med att älska min nästa som ögonen koncentrerar sig på. Sista tiden så har det allt djupare och djupare handlat om kärleken till Gud, och hur jag brister i detta. Jag har kommit dithän, att jag tror att det i botten handlar om min oförmåga att omfatta evangelium, att tro Guds ord. För om jag gjorde det, så skulle ju kärleken till Gud verkligen vara där. Och ur detta skulle så kärleken till nästan födas.

Är det så, att eftersom vi ju vet att även den kristne kan falla, och ofta gör det, så handlar det just om kärleken till Gud som är ofullkomlig? För det är väl endast kärleken till Gud som kan verka sådana gärningar som kärleken till nästan?

Om det är så, så ser jag hur jag levt (och fortfarande lever) under lagen. Är det just detta som Paulus talar om i Rom 7: 22, 23 ”Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar”.

Den största otron än människa kan ha är väl att inte tro evangelium. Ja, det måste vara den största synd som finns. Och nu ser jag hur jag så djupt är i den synden. Men jag ser också av Paulus ord, att han, bland de största även lider av denna synd.

Men jag gläder mig också i denna insikt, eftersom ju evangelium ju just av detta hamnar i ett nytt ljus. Det måste vara pg a just denna synd som Gud älskar mig så högt, att Han sänder mig Sin Egen Son. För vad säger Paulus vidare i vers 24, 25?: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!

Först talar Paulus om denna djupt förankrade synd inom oss, denna synd som ingen människa, hedning som kristen är utan, sedan kommer han med evangelium.

Har orden ”jag tror, hjälp min otro” något sammanhang med detta?

Om det är så som jag här skrivit, så betyder ju det, att alla våra verksynder bottnar i första hand i denna kärlekslöshet mot Gud, i otro, eftersom vi inte kan omfatta evangelium till fullo. Är det detta som alla de som gått före skriver om? Vår fullkomliga ofullkomlighet som orsak till att endast Jesus Kristus är vägen.

Är det detta som vår verkliga syndabekännelse handlar om varje dag? Något som vi aldrig kan bli fria från så länge vi lever i detta liv?

Därför känner jag nu glädje över evangelium, men samtidigt missmod, eftersom jag också ser hur fast jag sitter i denna synd. Ja, jag är glad, fast bedrövad. Nog har jag en vilja till att älska Gud av hela mitt hjärta. Men vad hjälper denna vilja? Men allt detta leder till en insikt som förstärker tron på att här gäller inte en endaste gärning. Så paradoxalt. Jesus säger vad vi ska göra, samtidigt så vet han att vi inte kan det. Dessa ord i Lukas. 10: 27 är verkligen ett sammanbindande av Lagen.

Är jag ute och cyklar?

Guds Frid
Jari

Anonym sa...

Joachim. Jag kan också ha svårt för det högtravande språket. Samtidigt tycker jag att öppenhet för dialog och ödmjukhet inte visar sig i att man hela tiden måste säga "ja, det är förstås bara som jag tycker", och liknande. För mig är det självklart att vi har olika tolkningar, det behöver man inte trycka på hela tiden. Att man är övertygad betyder inte att man är mot dialog. (Apostlarnas och Jesus språk, tex är ju väldigt "övertygat", men ytterst få tendenser till själv-relativisering.) I kontakten med mig har dom varit övertygade, visst, men samtidigt i praxis visat att dom värderar dialogen.

Frälsningen. Menar du att vi blir räddade utan att det får någon synlig frukt i våra liv? (Jag vet att du inte tror så...) Jag har idag svårt att köpa tanken på att frälsningen är någon slags transaktion som sker i andevärlden (Gud försonas) eller djupt inne i det osynliga hos människan (själen). Räddningen innebär att hela våra liv kommer under Guds inflytande (gradvis). Räddningen är en konkret väg (metafor!) att vandra på, inte något osynligt.

Lagen. Dom tycker inte att hela hedningar måste omskäras. (Som dom Paulus vände sig mot.) Inte heller gör dom dom judiska identitetsmarkörerna till något avgörande för räddningen. För dom verkar det mer vara frågan om en process av avskiljande (helgelse). Dom menar att man blir född på nytt genom att tro på Jesus, vad jag förstår.

Det verkar som om du ser en tydlig skillnad mellan vissa typer av "gärningar" (messianernas) och andra (Andens frukt). Vill du utveckla detta något, om du har tid och lust?

/Jonas Lundström

Joachim Elsander sa...

Jari och Jonas! Tack för era värdefulla inlägg.
Jari, jag vet inte om jag förstod dig helt och fullt men du skiver om kärleken till Gud och hur vi ofta kommer till korta där. Här har jag en bild från mina egna barn som brukar hjälpa mig. Som pappa är det ju härligt att höra (och se) att de älskar mig. Men det blir ännu varmare i hjärtat när de uttrycker att de förstår att jag älskar dem. Samma sak gäller i relationen till Gud tror jag. "Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder." (1 Joh 4:10)
"Vi älskar därför att han först älskade oss." (1 joh 4:19)
Vi behöver helt enkelt bli trygga i Guds kärlek, då kan vi reflektera den kärleken vidare, både tillbaks till Gud och mot varandra.
Ibland snurrar vi till det men vi behöver inte tappa hoppet. "Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden." (Rom 5:5)
Fråga gärna igen om jag missta det du ville ha svar på!

Jonas. Vi är nog ganska överens här, självklart så ska frälsningen förvandla oss. Målet är att bli så lika Jesus som möjligt (Rom 8:29). Även jag har tidigare här på bloggen uttryckt tvivel på den i vår tradition klassiska frälsningsbönen. Jag tänker också i processer här, helgelse handlar om att samarbeta med Herren.
Jag har funderat på din sista fråga om jag ser skillnad på olika typer av gärningar?

Låt mig börja med syndens problematik. En av dess värsta konsekvenser är att den slår sönder relationer. Frälsningen handlar om upprättade relationer, relationen till Gud, varandra (och nu börjar jag upptäcka, även skapelsen).

Som jag förstår det så verkar Jesus prioritera relationer. Han bråkar på fariseerna när de ser till yttre gärningar istället för det verkligt värdefulla, att bry sig om andra, att visa barmhärtighet.
Tex: Matt 23:1-12

Poängen är inte en massa yttre grejer (här tänker jag inn messianernas regler) utan ödmjukhet och tjänade. (obs jag menar inte att saknar den här biten, men här är centrum i min tolkning)

Här vill jag mena att utmaningen till oss är stor nog. Varför lägga till en massa annat?

Anonym sa...

Joachim. Jo, jag håller med. Samtidigt måste kärlek osv ta sig konkreta uttryck. Messianerna menar säkert att det dom gör är ett uttryck för kärlek till Gud (tex bär huvudbonad vilket Stefan Blad rekommenderar både kvinnor o män att göra), men jag håller med om att detta kan vara svårt se i sådana frågor. Sabbat däremot, har jag lättare att se en kärleksintention i. Ha det!/Jonas Lundström

Anonym sa...

Hej igen allihopa,

Det här kan bli lite långt, men jag hoppas att ni orkar läsa om en liten vanlig lagerknekts tro.
Jag är ingen teolog eller på något sätt beläst, utan tror endast på Guds ord så långt som Han gett mig nåden till att göra detta.

Och tack för alla reflektioner. Skriften består av två stora läror som ligger sida vid sida. Det är Lag och Evangelium. Nu menar jag inte sådan lagiskhet som morallagen eller ceremoniallagen. Jag menar de tio budorden och som Jesus sammanfattar i att älska Gud av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och sin nästa som sig själv. Om man blandar ihop dessa blir det inte mycket av evangelium. Om vi med lagens hjälp tror oss att kunna bli rättfärdiggjorda inför Gud så är vi fångar under lagen. Detta är nu tyvärr så, att männsiakn av naturen är lagisk. Hon tror att hon måste göra något, för att få något av Gud. Men detta innebär att Kristi återlösningsverk inte skulle vara nog. Lagen har olika bruk. För det första att ge insikt om synd. Då dödar lagen, Mose ämbete är dödens ämbete. Den ger människan insikt om sin situation(pga syndafallet), och förskräcker hennes samvete. Det skall också lagen göra. Det är dess första uppgift.

Detta gör att människan drivs till Kristus, ty hon finner ingen hjälp hos sig själv. Hjälpen är objektiv, den ligger utanför henne, Jesus Kristus. När den kristne ser detta så ändras snart hennes inställning till lagen, hon blir fri från lagen, därav friheten i Kristus. Detta gör henne så glad att hon nu ser lagen som god, som också Paulus säger. För nu använder hon lagen till sin helgelse. Någon sade här att människan och Gud samverkar i helgelsen. Det tror jag också,
men människan har ingen sådan vilja till samverkan om inte Gud har fött henne igen, om hon inte blivit pånyttfödd. Detta är inte synergism, då den kristne samverkar i sin helgelse med Gud med hjälp av Hans lag. Här är lagen god och skall inte i negativ mening påverka samvetet.

Om vi däremot gör adiafora ting, det vill säga saker som Gud varken påbjuder eller förbjuder, till lärofrågor som har med rättfärdiggörelsen att göra, jag då går vi rakt emot den kristna läran.

Om vi i min församling bestämde oss för att sitta med dumstrut och clownnäsa på våra gudstjänsster, för att vi i våran församling vill ha det så i vår liturgi, så är det helt ok. Så länge vi inte säger: ”Det måste du ha som medlem annars kommer du inte till himlen och till Gud. För så säger bibeln.”.

Jag tror nämligen att det är så, att då vi inte riktigt förstår vissa ställen i bibeln, så vill vi gärna tolka dem till något, och om man gör det, och av detta gör det till en lärofråga vilket vållar splittring, då har man gått utöver vad Skriften klart och tydligt säger.

Vad menar jag då vidare med detta att jag ser vår kärlek till Gud ofullkomlig. Många av våra kyrkofäder säger att den kristne aldrig till fullo kommer att kunna omfatta evangelium. Luther säger, att om vi verkligen med hjärtat trodde evangelium, så skulle vi dö på fläcken av glädje.
När tron har kommit, så är det ingen försäkran om att den alltid kommer att finnas där. En kristen kan avfalla. Om vi nu endast uppehåller oss med evangelium och inte ger lagen plats, så kommer vi snart bli så styva i korken, att vi tror att vår uppgift endast handlar om Guds utbredande av Hans rike. Vi börjar att sätta fokus på vår egen rättfärdighet, våra gärningar.
Då är vi illa ute. Därför menar jag att lagen alltid måste få sitt utrymme i varje predikan, just för att vi inte ska bli för säkra på oss själva.

Om nu inte vi som kristna kan, även om vi vill, omfatta och tro evangelium fullt ut, så måste det innebära att vår kärlek till Gud inte är fullkomlig. Om vi verkligen av hela vårt hjärta trodde evangelium, så skulle hela vårt liv, i varje sekund, vid varje tillfälle vara en lovsång till Gud. Luther beskriver den kristnes helgelse som en lovsång till Gud. Det skulle inte vara möjligt att synda om vår kärlek till Gud var fullkomlig. Var vår kärlek till Gud fullkomlig, så skulle vi inte behöva helgas. Detta menar jag då jag säger, att även om jag anser mig som kristen, så är min största synd min otro. Lagen måste således predikas för vår helgelses skull.
Så att vi tillväxer och blir mer och mer lika vår Herre Jesus Kristus.

Detta, med att ta bort all syndapredikan ur predikan, att inte predika lag, bara därför att åhörarna vill ha något som kittlar i öronen i stället, är den största otjänst en herde kan göra mot sina får. Om man tycker att det är viktigare med mer folk i kyrkan, och att den största frågan gäller vad och hur vi ska göra för att folk ska komma till kyrkan, än att predika så att människor kommer till sann tro och förtröstan på sin Frälsare, så vill jag inte ingå i en sådan gemenskap. En sann tro och förtröstan får endast människan då hon inser sin egen fördärvade natur. Att hon inte kan, inte ens med den största gärning, förtjäna något, eftersom alla hennes gärningar är befläckade av denna synd. Det var därför som Gud sände sin älskade Son till världen. Därför att vi är helt hjälplösa utan Honom. Så stor är Guds kärlek, att Han sände sin Son och genom Honom försonade oss med sig själv medans vi ännu var Hans fiender.

Han försonade oss med Honom. Det är Hans verk rakt igenom och ingen av våra gärningar, då kan det gälla vilken lag som helst, gör varken till eller ifrån i fråga om den saken. Därför kan vi tala hur mycket som helst om att täcka huvudet, ha clownnäsor, tro på rätt kyrka, göra det eller det. Huvudläran kommer ändå alltid att bestå. Sola Gratia. Det är bibelns sanna budskap. Gud har frälst oss. Det är fullbordat. Han älskar oss så innerligt att Han ger sin egen Son, ja, Han dör själv på korset för oss.

Säg nu vem som tror detta underbara Evangelium fullt ut.? Kan vi verkligen förstå hur stort det är? Jag tror att Luther och de andra har rätt. Om vi förstod, så skulle vi dö på fläcken av glädje.

Här har jag velat ta fram lag och evangelium i samma text. Säg, blir inte Evangelium så mycket underbarare då vi ser vår egen ofullkomlighet. Bokstaven(Lagen) dödar vår egenrättfärdighet, får oss att inse att våra gärningar inte gäller, men Anden(Evangelium) ger liv. Låt oss först lära oss att inta mjölken, innan vi börjar att tala om den fasta födan. Att tro, och omfatta evangelium, det har människan nog med under hela sitt liv. Men många menar sig redan känna till allt om detta, så det är dags att hasta vidare för att lära sig något mera. Låt oss hålla oss till grunderna,

SEN KOMMER GÄRNINGARNA. TY TRON RIKTAR SIG MOT GUD, OCH GÄRNINGARNA MOT VÅR MEDMÄNNISKA.

Lev inte under lagen(dvs under gärningarnas betydelse och ok) utan kom till Kristus. Till Han som säger: Kom ni som arbetar(under lagen)och bär tunga bördor, Sonen skall göra er fria.(Genom sin Nåd, Evangelium).

Guds Frid
Jari

Anonym sa...

Förlåt mig, men här kommer ännu ett allt för långt inlägg, skall försöka hålla mig kort i fortsättningen:

Precis såsom de ormbitna i öknen blev helade av att se på kopparormen, de hade inga som helst gärningar att komma med, så blir också vi helade om vi endast ser på Jesus Kristus.

Guds lag räcker. Ingen av oss kan fullkomligt hålla den. Varför ska vi nu komma med nya egna påhittade lagar? Se på Jesus, se på korset. Om du faller, börja inte kämpa med lagen. Nej lyft upp din blick på nytt, se på Honom som har återlöst dig. När en kristen faller, inte om, utan när, då blir det lätt att hon börjar att se på sig själv. Hon blir fångad av lagen. Men lagen skall inte användas så. När satan anklagar dig med lagens hjälp så skall du säga: ”Tack du din djävul, att du med Guds lag visar mig på mina brister, så att jag ännu mer förstår mitt behov av min Frälsare. Så att jag ännu bättre ser vilka sidor hos mig som behöver helgas”. Så skall vi använda lagen. Men om vi blandar in lagen i evangelium, så har vi blandat in surdegen. Och litet surdeg syrar som sagt hela degen. Nej, lag och evangelium skall hållas lika åtskilda som himmel och helvete. Lagen får aldrig leva i samvetet, där får endast Kristus bo. Där bor vår brudgum. Skall du nu låta någon annan komma dit in och vara din herre?

Det är aldrig Jesu Kristi Återlösningsverk + någonting annat. Den som lär att Kristi död på korset inte var tillräckligt, utan att det dessutom måste till något från människans sida, hon lär synergism. D.v.s att människan blir rättfärdig inför Gud pga an samverkan mellan Gud och människa. Här i ligger själva kärnan. Om gärningarna som görs syftar till att bli rättfärdig inför Gud i samverkan med Honom, då säger man rakt ut att Kristi död inte fullbordade allt, utan människan måste själv bidraga med något. Kristi död var med andra ord inte nog. Guds gåva är inte stor nog. Då trampar människan Guds blod under sina fötter. Hon anser inte Guds gåva bra nog.

Sedan kan de olika samfunden ha en trumpet i rumpan, tomtebloss i öronen eller vad som helst. Bara de inte blandar in gärningslära och gör detta till en läropunkt som blandar in rättfärdiggörelsen inför Gud. Men så kommer vi vidare. Och då gäller det kyrkogemenskapen som Skriften är mycket tydlig över. Om en kyrka och dess medlemmar nu har denna tradition med trumpeterna och tomteblossen men inte gör detta till en läropunkt i samband med rättfärdiggörelsen, så har jag inget emot att fira gudstjänst tillsammans med dem. Men om de i sin tur står i ekumenisk kyrkogemenskap med en kyrka som gör det, då gör de sig själva skyldiga till uppenbar synd. Sann ekumenik handlar inte om att man har gemenskap över gränserna och ser mellan fingrarna med vad som helst. Katolikerna driver te.x gärningslära och det hycklar de inte med. Och dem har te.x Svk gemenskap med. De är inte ens av samma tro då det gäller nattvardspraxis. Bibeln är mycket klar över att man skall vara ense i tro och lära. Ska man söka en anställning inom Svk så måste man dela deras tro. De vet ju inte ens själva vad de tror längre. Stället har blivit något slags tivoli där det är högt till tak och där det gäller att ragga in så mycket kunder som möjligt så att det inte blir frostskador i bänkarna pga obetalda elräkningar. Det handlar inte längre om kärlek i ekumeniska termer där människors själar är huvudsaken. Det handlar inte längre om den rätta läran. Det handlar inte längre om det som är den ursprungliga uppgiften som kyrkan har. Nämligen att sprida evangelium. Det handlar mest om att få in så mycket medlemspengar som möjligt, och för det är man beredd att gå hur långt som helst från Skriften.

Det är skrämmande att se hur människor vilseleds och uppmuntras till att inte tro på bibelns trovärdighet. I de flesta karismatiska församlingarna ”pladdrar” man på och ligger med epileptiska anfallsattacker på golven och skruvar i och ur glödlampor. En annan stackare som står bredvid och inte förmår sig att göra det börjar att tvivla på om hon själv har den helige ande. Om hon tror på ”rätt” sätt. Hon frågar sig själv: ”Vad ska JAG göra för att bli frälst?” En del hävdar att man måste ha tagit ett av förstånd grundat val innan man döps. De stackarna som föds utan förstånd, de blir i dessa kretsar möjligen inte döpta? Döp alla, alla. Jösses, vårt förnuft är ju oftast det största hindret för att komma till tro.(Läs 1 Kor).Då Mose ”måsten” kommer in som ett + till Kristi lidande, död och uppståndelse, då talar vi om de gärningar som Kristus själv bortvisar med orden: ”Gå bort ifrån mig, Jag känner er inte”. Dem som ju visade på sina egna gärningar. Hade de inte profeterat i Hans namn månne? Hade de inte månne gjort rätt saker? Gäller nu innte deras gärningar alls? Nej.

Men då, när människan börjar att tro, att Guds gåva verkligen gäller henne, då blir hon så glad över skatten att hon springer iväg och säljer hela åkern. Nu är det slutharvat. Av glädje och kärlek till Gud vill hon helga Guds Namn genom sitt leverne. Nog för att Guds Namn i sig själv är heligt, men hon vill genom sitt leverne prisa Gud och ge Honom hela äran. Hennes goda gärningar är hennes lovprisning inför Gud, ja, hennes helgelse är en lovprisning. Hennes bön till Gud är att Han skalll använda henne till att ära Honom. Här kommer nu de rätta goda gärningarna. Som en frukt av tron. Det är ju tron som frälser. Tron, som ju också är en gåva från Gud. För tron kommer av predikan i kraft av Kristi ord. Eller menar någon att tron kom av gärningarna? Nej. Först roten, trädet, sedan frukten. Han säger:”Utan Mig förmår ni ingenting”. Var tar väl frukten sin näring ifrån? Var tar väl tron sin näring ifrån?

Halleluja! Prisa Gud. Han är värd all vårt tack och lov.

Ps. Nu har det börjat att snöa i Märsta också. Ds.

Guds Frid
Jari