Självrannsakan behövs

Jag vill slå ett slag för för min kollega Jan-Gunnar Wahléns debattartikel i Dagens dagen. Han spetsar till frågeställningarna ordentligt och jag hänger inte med på allt, men han har några riktigt bra tankar. Bland annat är han inne på samma spår som jag när han ifrågasätter det han kallar ”förkyrkligandet” av svensk frikyrklighet. Han avslutar med fem tänkvärda poänger som jag tar mig friheten att citera:

"Återvända till Ordet som källan för vår tro. Den som är väl grundad i Bibeln och har blicken fäst vid Jesus som Skriftens kärna och stjärna dras inte med av allsköns lärovindar.

Betona omvändelsens nödvändighet. Vårt uppdrag är fortfarande att förkunna hela evangeliet för hela människan i hela världen.

Våga stå för en kristen livsstil, till exempel när det gäller samlevnad, tid och pengar. Förena sanning med nåd och inse att det kristna livet är en vandring. Bara de ”ofärdiga” behöver Gud.

Undervisa om och praktisera Andens gåvor. Låta bön, förbön och lovsång vara pulsen i församlingens liv. ”Väckelse är atmosfär” sa Frank Mangs.

Inse att gemenskap är församlingens sanna väsen. Låta detta komma till uttryck i den lilla gruppen.
Dessa punkter får gärna kompletteras. Jag har dock en känsla av att vi är en bra bit på väg om vi börjar med det här."

Apropå den sista punkten så påminns jag om en frågeställning under Doug Pagitts föreläsning i Örebro. Han betonade att det viktigaste av allt i den kristna församlingen var gemenskapen, till skillnad mot en att definieras utifrån vare sig gränser eller centrum som annars är vanligt.
Det viktigaste var gemenskapen (community). Någon tyckte det lät flummigt och följande frågeställning kom upp: Är församlingen verkligen ”bara” gemenskap?

Min fråga blir. Vadå "bara" gemenskap? Kan en församling överhuvudtaget kallas församling utan gemenskap? Det är i gemenskapen vi utmanas, förändras och växer. Så visst, "gemenskapen är församlingens sanna väsen". Det är där vi får hjälp, uppmuntran och stöd. Vänner vi har mycket att ta igen!