onsdag 23 januari 2008

Sakramentalisering på gott och ont

Apropå det samtal som pågår just nu i Sverige (se här och här som två exempel) kring mer av sakramentala perspektiv på den kristna tron. Peter Halldorf är den främste företrädaren för den här inriktningen inom frikyrkan. Jag brukar oftast försvara Peter men jag vill i den här bloggposten lyfta upp några risker som jag anar med denna utveckling. (Jag har redan problematiserat den ämbetssyn som man ofta verkar få med på köpet i tidigare inlägg.)

Jag tror att den kristna tron innehåller mystik, samtidigt är jag övertygad om att den är mycket mer konkret och jordnära än vi många gånger anar. Mystiken kan blir skadlig om tron blir för abstrakt, samtidigt är den nödvändig för att tron inte ska bli platt.

Jag ser en risk om tex nattvarden görs för "religiöst komplicerad" och organiserad. Varför krångla till det? Nattvarden handlar främst om att vi som gemenskap träffas och minns vad Jesus gjort för oss. Vi minns hans död och hans uppståndelse och vi fylls av hoppet att han en dag ska återvända och upprätta allt. Sakramentala perspektiv är viktiga men de får aldrig leda bort från "basic" som handlar om kärlek, enkelhet, delaktighet och gemenskap.

Om det sakramentala blir lika med det "religiösa", så mynnar det ut i spetsfundigheter där fokus skjuts från det inre till det yttre. Där frågor om ämbetssyn, olika religiösa ritualer, religiösa kläder m.m. blir så viktiga att de riskerar skymma den enkla gemenskapen med Jesus och varandra. Samtidigt är jag positiv till det sakramentala perspektivet i den mån tron konkretiseras. Jag tror vi behöver mer av handlingar, jag har inget emot tex ljusbärare, olja, eller ikoner för den delen. För mig handlar det om pedagogiska hjälpmedel, inte om saker som i sig själv är heliga. (Jag fundera mer kring detta här och här)

Bloggaren Kingdom Grace har nyligen haft en intressant genomgång av boken Pagan Christianity
Hon citerar vad författarna skriver om nattvarden:
“For the early Christians, the Lord’s Supper was a festive communal meal…taken in an atmosphere of joy and celebration. By it, they proclaimed Christ’s victorious death and His future coming.” Over the years, “the Lord’s Supper became a sacred ritual which required a sacred person to administer it. It became shrouded in a religious mist. Viewed with awe, it was taken with glumness and completely removed from the communal nature.”
Tesen är att vi människor har en tendens att krångla till det mesta. Jag tyckte boken verkade så spännande att jag omgående beställde den på Bokus.
Hur ser ni på det här? Finns det risker med "sakramentaliseringen" eller är det bara fördelar?

(OBS, jag är medveten om jag använder mig av ordet sakramentalisering lite slarvigt i det här inlägget, hoppas ni förstår vad jag menar. Jag är öppen för korrigering. Kommentera på!)

2 kommentarer:

Charlotte Thérèse sa...

Visst finns det risker med sakramentalisering...

Nu tror jag att nattvarden verkligen gör Jesus närvarande - men det skulle inte nödvändigtvis behöva medföra ett specifikt och omfattande medföljade "kit" av ingredienser omkring nattvarden - ifråga om en viss ämbetssyn, liturgi och lära.

Man får skilja mellan huvudsak och bisak. (Och vad som är tidsbundet och evigt.)

Till huvudsaken hör gemenskapen.

Nattvarden borde inte få användas på ett gemenskapsskiljande sätt.

Vill tillägga att jag också är positiv till såväl symbolik som mystik - och delar din uppfattning om det jordnära och enkla. Det behöver inte vara en motsättning. Tror det är menat att flätas samman till en helhet.

Charlotte

Joachim Elsander sa...

Tack Charlotte! Vi verkar se lika på det här.
En nyfiken fråga från mig som inte är katolik: På vilket sätt är Jesus mer närvarande i vinet och brödet just under nattvarden? Jo jag känner till att man tror att vinet verkligen blir Jesu blod och brödet hans kropp, men vad gör det för skillnad i praktiken?

Jesus är ju kristallklar med att han är med oss när vi träffas i hans namn. Matt 18:20 För mig är det därför självklart att han är närvarande när vi samlas för att på ett speciellt sätt minas vad han gjort. Om han nu är där med sin närhet, är det inte lite olyckligt att bråka om "hur" han är där som man så ofta gjort i historien. Kan inte huvudpoängen få vara att han är där.