I Dagen fortsätter samtalet om kyrkofäderna, ekumenik och andra kristna traditioner. Jag har själv filat lite på något som kanske kan bli en debattartikel, men innan dess tänkte jag släppa den till er som läser denna blogg. Hela idén föddes som en reaktion på vad Peter Halldorf sa i Dagen den 30 januari om nattvardsfirandet på Bjärka-Säby:
"Men eftersom det i gåvobrevet när vi fick slottet heter att detta ska vara en ekumenisk miljö har vi av respekt för andra kyrkor beslutat att de som leder nattvarden ska vara avskilda som pastorer/äldste eller präster i sin egen kyrka."Det är lätt att respektera Peters hållning i den här frågan, men samtidigt så ifrågasätter jag mer och mer varför det alltid är vi som håller före det allmänna prästadömet som ska visa hänsyn och böja oss. Tänk om det är vi som faktisk har mest rätt? Det fick mig att skriva prototypen till ett debbatinlägg, se det här. Jag menar att vi i våra kontakter med andra traditioner inte får släppa visionen om det allmänna prästadömet. Det faktum att alla kristna på samma villkor kan göra tjänst för Gud. Läs den, såga den, reagera!
Kanske törs jag skicka in den efter era reaktioner, kanske inte. Vi får se!
Det vore spännande med reaktioner från katolskt håll och lutherskt med för den delen, jag går nämligen ganska hårt åt uppdelningen mellan andligt och vanligt dvs uppdelningen mellan olika ämbeten och lekmän.
Försvara den här uppdelningen och motivera den om ni kan ;-)
Det blir spännande att läsa!
10 kommentarer:
Problemet med din syn och debattartkel är att den i allmänhet skjuter lite snett. Det allmänna prästadömet är en given sak för de allra flesta kristna. Det särskilda prästadömet inom den lutherska, och jag vågar också säga den ortodoxa kyrkofamiljen är att det är framför allt församlingen som utväljer präster. Dessa har ett ansvar, större än andras, att sköta sakramenten i församlingen. Det ger ingen makt, makten utgår från församlingen.
Hela poängen med biskopar och en ämbetsstruktur är ju att bevara läran. Inom Svenska kyrkan finns ju biskopen fr. a. som en tillsynsman (från grekiskans episkope) över att ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.
Däremot har ämbetskyrkor problemet med lekmännens oengagemang i församlingens inre liv, åtminstone Svenska kyrkan, men det är ett problem som kommer att arbetas bort. Det allmänna prästadömet visar sig framför allt i de demokratiska valen till kyrkoråd, där Svenska kyrkan genom sin kommunala struktur verkligen öppnar upp för gemene man att ta makt över sin församling, vilket saknas i hel del nästintill teokratiska kongregationalistiska församlingar.
Om anabaptisterna är din måttstock. blir jag väldigt bekymrad. Inte bara pga de ekumeniska strävanden som gjorts i världen för att just bekräfta dopet som en gång för given nåd av Gud, utan också för att anabaptismen bygger till stor så grad på medvetenhet och utestänger stora svaga grupper i samhället. Dessutom upplever jag tröskeln så hög för en vanlig svensk att ta stark ställning för sin tro.
När Gud ger gåvor är inte det främsta att förvalta sakrament och predika ordet, utan att förvalta kärlekens kraft och evangeliets nåd.
Nej, jag är väl inte särskilt förtjust i vad du skriver och kanske känner jag mig till viss del anklagad, även om frågan är viktig att diskutera. Det allmänna prästadömet handlar snarare om människors möjlighet att gestalta kärleken till nästan och sig själv än att förvalta sakrament och Ordet.
Tack för din kommentar! Jag lyssnar. Jag vet att jag spetsar till det ordentligt. Jag gläder mig i att just du som präst blir den första att reagera. Nu till dina invändningar. För det första har jag har svårt att hitta tanken på ett särskilt prästadöme i NT. Det enda särskilda prästadöme jag kan se är väl i så fall Jesu ämbete som vår överstepräst, annars talas det bara om ett allmänt prästadöme där jag är lika mycket präst som du. Däremot ser jag olika kallelser och uppgifter Ef 4:11 tex. Dessa uppgifter byggde på förtroendet som man hade i en gemenskap. (församling).
Jag hör ofta argumentet att bevara läran, men min erfarenhet är att läran är ganska tänjbar just nu i Svenska kyrkan. Måste inte faktorer som teologisk utbildning och erfarenheter betyda lika mycket för lärans bevarande? Alla evangeliska kyrkor/församlingar håller sig ju tex till trosbekännelserna, man har olika teologiska dokument m.m.
Även jag som finns i en kyrka utan tydlig ämbetssyn "drabbas" ofta av någon form av ämbetssyn. Somliga tror att ett hembesök är inget riktigt hembesök "om inte pastorn kommer". En predikan är ingen riktig predikan "om inte pastorn håller den" osv. Men jag tror faktiskt att alla troende är så viktiga att de kan både predika och annat. (självklar inom områden där de har gåvor) Bygger man inte in ett passiviserande om man delar upp människor i lekmän och prästerskap?
När det gäller din kritik av anabaptisterna måste jag erkänna att jag inte hänger med. Du skriver: "anabaptismen bygger till stor så grad på medvetenhet och utestänger stora svaga grupper i samhället. Dessutom upplever jag tröskeln så hög för en vanlig svensk att ta stark ställning för sin tro."
Jag tror att för att kalla sig en kristen krävs det någon form av beslut att följa Kristus. Så visst, i de bemärkelsen krävs det medvetenhet. (Men det gör det väl i en luthersk kontext också?) Att de utestänger svaga människor vet jag inte, tvärt om var de hängivna pacifister i en tid där varken katoliker eller lutheraner drog sig för att bruka svärdet. De präglades också av social omsorg och en enkel livstil. Här ser jag goda exempel för oss.
Sen är det klart att de var extremt radikala, jag skull inte kalla mig för en anabaptist, jag är vanlig enkel baptist ;-) (EFK:are för att vara exakt)
Du skriver att du till viss del känner dig anklagad. Hur menar du? Vet du, jag kände mig också anklagad en gång. Det var en präst som som under ett ekumeniskt samtal såg mig rakt i ögonen och sa: Jag skulle tex aldrig kunna ta emot nattvarden av dig! jag kände honom inte, det var första gången vi sågs. Efter en sån grej kan man känna sig anklagad! Mitt perspektiv vill vara precis tvärt om. Alla vi som tro på Jesus är ett heligt prästerskap, vi har olika uppgifter, det är sant. Men i princip så kan alla lärjungar bryta brödet och dela ordet med varandra. (sen krävs det naturligtvis ordning och förtroende innan man ger människor dessa uppgifter, men det är en annan sak)
Tack för att du tog dig tid att reagera, nu fick du ett långt svar också!
Joachim,
Du ser ju att Du borde skärpa tonen istället om Du vill vara tydlig!
;-)
Joachim: Jag vet att jag hade svårt att formulera kritiken mot anabaptismen för en timme sedan, men jag spetsar till den genom att säga så här: En anabaptist tar ställning genom att upptäcka trons starka gåva i sitt liv och tar ett beslut. I beslutet överväger man argument mot varandra, som leder till avgörande. Jag är kritisk mot att dopet skall vara byggt på ett intellektuell eller känslomässigt avgörande från den enskilda personen som redan är döpt. Det står i stark kontrast till allt vad Gud är. Om dopet har en frälsningavgörande betydelse, spelar det föga roll vad den enskilda händelsen baseras på, utan snarare på vad som blir konsekvensen av dopet, nämligen en del i kyrkans gemenskap.
Jag ser dopet som en församlingshändelse snarare än en individhändelse. Församlingen har som huvuduppgift att berätta om Guds nåd för den som redan har del i den. Dopet skall inte vara den höga tröskeln för församlingsgemenskap, utan ett avstamp till ett liv i det allmänna prästadömet.
Anabaptismen är i mitt resonemang en hög tröskel in i ett platt struktur, vilket gör att strukturen blir den önskvärda platta.
När det gäller det allmänna prästadömet kontra det särskilda, är det just det jag försökte säga förut: att församlingen väljer de som har hand om sakramenten; de får en särskild uppgift. Det finns många strukturer som inte finns i NT, men ändå har vi dem. Det särskilda prästadömet är en ordningsfråga för församlingen, men en som blivit vald in i det särskilda prästadömet är inte utmärkt eller särskild i förhållande till andra människor.
Prästvigningen är inte ett sakrament i Svenska kyrkan, men däremot en god ordning.
Problemet med hembesöken och pastorn som inte kommer, utan en vanlig församlingsbo gäller ju även i Svenska kyrkan. Problemet ligger inte där tror jag, utan i folks önskan om att bli sedd av en ledare.
Att just läran är särskilt tänjbar i Svenska kyrkan, kan jag inte hålla med om. Det gäller väl alla stor organisationer och kyrkor, även EFK. Du får nog definiera lära, tolkning, tro och konsekvens. Vad är vad?
Om du särskilt tänker på att Svenska kyrkan tar steget mot att välsigna partnerskap, så finns det många exempel på där vi har övergivit frågor som anses vara självklarheter i NT.
Jag känner mig nog anklagad därför att du tog sådant starkt avsteg i just anabaptismen och framställde det särskilda prästadömet som en maktstruktur som står över församlingsstruktur. Sedan blir jag irriterad, då andra samfund anser sig äga hela sanningen utan undantag. Det ger du en känsla av i meningar som "Här har frikyrkorörelsen, baptismen och pingströrelsen något unikt att komma med. Varje väckelse har på olika sätt fokuserat på att alla behövs, att alla är viktiga. Att Guds Ande är utgjuten över allt kött. Från de första kristna ner genom kyrkohistorien via anabaptisterna till Azusa Street. Det allmänna prästadömmet innebär att alla kan göra tjänst inför Gud, vi behöver ingen annan medlare än Jesus och vi är alla lika viktiga."
Det finns inget i den svenskkyrkliga miljön som säger att alla inte kan göra tjänst inför Gud, men vissa får den särskilda uppgiften att göra tjänst genom att rent förkunna Ordet och rätt förvalta sakramenten. Det ger ingen gräddfil till himlen, snarare tvärtom, när man pratar om det ansvarsfyllda.
Å andra sidan har jag ofta mött den idén, just i mötet med EKF (men inte från dig!) att kristendomen kom med väckelsen. Huvvaligen!
Jag upplever nog mest att du har fel angreppspunkt. Du efterfrågar brett församlingsengagemang, men fastnar vid frågan om allmänt och särskilt prästadöme. Jag tror inte att det har med saken att göra, eftersom organisationer behöver någon sorts ledare. Det handlar snarare om att det allmänna prästadömet skall förstå sin uppgift som församlingsdrivande, inte om det särskilda prästadömets problem för det allmänna.
Nåväl! Här kom ett långt svar till. Jag hoppas att det kan bidra med något till din artikel.
Tack Séra Jónatan för att du tar tid för det här samtalet. Ärligt talat gillar jag inte debattartiklar (det var därför jag tänkte att det kanske skulle bli en intressant bloggpost) Det blir så tillspetsat och den tillhörande polariseringen gör att man går miste om samtalets fördelar.
Nåväl, jag tror att du tar upp den stora skillnaden i våra utgångspunkter. Nämligen synen på vad som gör en människo en kristen. Jag tror inte att barndopet i sig frälser, men jag håller med dig i att det kan vara en väg in i tron, i fall man får möjligheten att växa upp i en församlings miljö (och familj) där man präglas av det kristna livet. Absolut, det tror jag och jag den största respekt för människor som räknar med sitt barndop. Men jag möter ofta människor som inte har någon som helst relation till vad föräldrarna gjorde för många år sedan. Då blir det lite konstigt.
När jag läser evangelierna så uppfattar jag det som att Jesus aktivt kallar människor till sig själv. Han säger "följ mig" och sen får man ta ställning om vill eller inte. Som jag ser det är det mönstret genom apg och breven också. Jesus knackar på men handtaget finns på insidan, han kör inte över oss, vi måste vilja följa. Du kan inte mena att en människa som inte vill ha något att göra med kristen tro, per automatik är en kristen pga att föräldrarna valde att döpa honom/henne som barn? Visst har ni konfirmationen för att man ska kunna bekräfta sitt dop?
Låt oss ta det här som ett exempel på hur jag ser läran i Svenska kyrkan som väldigt tänjbar. Jag har pratat med präster som i princip tänker som jag, man lägger stor vikt på tron, även om man lägger den efter dopet, medan jag som baptist lägger tron före. Till andra som menar att bara man är född in i Kyrkan så är man en kristen (även utan dopet!)
En präst irriterades när människor som fötts in i kyrkan (utan dop och utan något som helst intresse) sen lämnar för att man funnit tron och gått med i en frikyrka. Sånt förstår jag bara inte. Då menar jag att man dragit folkkyrkotanken några varv för mycket! I en sån kyrka är det inte konstigt om det finns många inaktiva lekmän.
Jag tycker du är lite orättvis om du blir irriterad när andra säger sig ha sanningen, jag har stor respekt för dig men samtidigt så är tanken på att den kristna tron inte innehåller något A och B lag oerhört viktig för mig. Jag tror tom att det gör vår tro unik mot andra religioner. Vi är lärjungar och att vara lärjunge innebär per definition att man följer Jesus. Du gör det, jag gör, det. Min morfars far var tidig baptist och han fick lida för att en kyrka hade monopol på sanningen i det här landet och det var din kyrka.
Sen har jag faktiskt problem med tydliga maktstrukturer. I ingen annan kyrka har jag sett ledare spela ut "maktkortet". Jag vill leda genom relationer, samtal och samförstånd. Inte för att "jag är chef", eller "jag har biskopens uppdrag". Det är möjligt att de negativa erfarenheterna gör att jag dömer lite orättvist hårt. Nog om det. Maktmissbruk förekommer tyvärr även allt för ofta i frikykosammanhang. Men det känns som att en starkt hierarkisk struktur uppmuntrar det lite mer.
Vi får nog vara överens om att vi inte är överens i många av dessa frågor. Men tack för dina synpunkter, ska se om jag kan slipa till något.
Allt Gott!
Joachim
Joachim: Anledningen till att vi diskuterar är ju just att vi inte delar samma syn och jag ser det som något bra. Då är det också lättare att tala.
Jag måste först be om ursäkt att jag låter irriterad eller besvärad. Det är jag inte. Jag är bara ivrig att framhäva min ståndpunkt.
När jag känner mig anklagad att någon annan har sanningen och inte jag har del i den, betyder det inte att du har anklagat mig för att inte ha sanningen, men det påminner mig om många sammanhang där just den andemeningen har framförts.
Konfirmation är en bekräftelsehandling på dopet, ja, men inte den enda. Varje gudstjänst i Svenska kyrkan har någon sorts syndabekännelse. Det är en dopförnyelse, dvs att man begraver den gamla människan och upprättas som ny människa. Den dagliga omvändelsen kallas den i klassisk språkbruk.
Jo, jag menar att en människa som är döpt är kristen, eftersom hon tillhör församlingen. Däremot kan man ju när som helst avvika från sin tro, genom att synda eller att utträda ur kyrkan. Jag har den kyrkosynen att dopet är ingången i den kristna tron och att den som är villig att leva enligt de löften Jesus ger också är kristen. Jag delar den klassiskt katolska och ortodoxa synen på att kyrkan och dess medlemmar är Kristi kropp i världen. Tron och Kristi kropp är mycket större än vad vi kan tänka och säga. Därför tycker jag att dopet gäller en gång för alla, oavsett rådande sinnesstämning.
Jag måste säga att jag är väldigt glad för att du vill diskutera med mig och skulle gärna göra det på telefon eller IRL någon gång. Jag tycker att du skall införa en debattartikel. Du har min välsignelse!
Som anabaptist säger jag mitt amen. Men det låter dock på din historiebeskrivning att biskopskontroll, hierarkier etc uppstod efter 300-talet. Vi kan nog ana att denna utveckling sker redan på 100-talet e Kr. Att makten förstärktes iom allians med staten på 300 talet är förstås rätt. Kolla in Jonas Lundströms alternativa historiebeskrivning på www.alternativ.info.se
mvh
David
Tack David för din korrigering. Jag skriver visserligen "Tankarna kring biskopens och prästens auktoritet utvecklas" på 300-talet. De fanns innan men då blir de ännu tydligare, biskopens och prästens roll utkristalliseras mer.
Tack också för tipset att kolla in Jonas blogg. Där finns det mycket intressant. Är det något mer uppenbart fel du reagerar på i min historiebeskrivning så säg gärna till.
Allt Gott!
varför stanna vid vem som får dela ut nattvarden...
jag tycker också man bör lyfta vad nattvarden är (och då komma fram till att den inte handlar om en brödbit och en juiceklunk som man får köa för - om jag får bestämma)
//max
sorry... läste artikeln efter jag kommenterade och missade att du där lyft frågan.
max igen
Skicka en kommentar