I dag ska jag tala om liknelsen om den förlorade sonen. (Luk 15:11-32) Han som strular till det för sig totalt men ändå möts av en kärleksfull famn när han rör sig hemåt. Det här är en av nyckelberättelserna i evangelierna. I denna berättelse så förklaras något oerhört centralt och avgörande om vem och hur Gud är. Ibland så hör jag kristna säga "Vi får inte överbetona det här med kärlek, Gud är helig också" och liknande. Visst, jag ser också en risk med att det lätt blir inflation i ord som kärlek och förlåtelse.Men samtidigt måste jag erkänna att om något nu måste överbetonas så överbetonar jag hellre Guds kärlek. En vred gud som måste blidkas finns i nästan alla religioner. Men en Gud som ser ut som Jesus finns bara hos den kristna tron. En Gud som struntar i värdigheten och springande möter oss när vi tar våra stapplande steg mot honom, en Gud som av hela hjärtat vill upprättelse, förlåtelse och nystart. En Gud som kort och gott är fruktansvärt kärleksful!
En sån Gud möter du bara i Jesus Kristus. (Joh 14:9)
"Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig."
Psalm 130:4
"We are invited to be the hands and feet of Jesus who loves us exactly as we are and yet, loves us way to much to let us stay that way."
- Rob Bell
7 kommentarer:
Problemet är den språkliga uppdelningen mellan helighet och kärlek. Att vara "helig" i skrifterna är inte samma sak som att vara "arg på synden" (även om det ingår). Den som är helig är annorlunda, avskiljd, sär-skiljd. Vi ser därför Guds helighet i berättelsen om den förlorade sonen. Vi ser hur annorlunda Gud är, hur upphöjd Gud är över systemet med dess behov av "rättvisa" och hämnd. När Gud förlåter och välkomnar den förlorade hem istället för att straffa eller kräva avbetalning, så borde vi darra över tanken på hur helig, hur annorlunda Gud är. Halleluja!
Stå på dig!
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Det känns ju viktigt att alltid försöka förstå vad som är Jesu huvudpoäng med en liknelse. Denna kommer ju som en replik på kritiken från den religiösa eliten för att han umgås med förlorarna. Sett i ljuset av det kan man nog inte överbetona Guds kärlek - det är ju hela poängen med storyn. Var du frimodig och tala om kärleken som rusar oss till mötes!
Fredrik Lignell
Kumla
Om man kikar in en sväng på min blogg så märker man ganska snabbt att jag "överbetonar" kärleken. Jag tänker så här att den värld vi lever i idag är så uttorkad och urfattig på närhet, kärlek, förståelse coh förlåtelse därför jag tror inte att det är någon större risk för att kärleken blir överbetonad. Kärlek för mig innebär att man också kan tillrättavisa på ett bra sätt. (Inte döma)Om någon älskar så vågar jag också ta emot den andra människans, eller Guds tillrättavisning. David, Psalmisten säger i en av sina Psalmer, 139, "Rannsaka mig, Gud, känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig och led mig på den eviga vägen". Denna psalm tycker jag innehåller mycket kärlek och ett vittnesbörd om att David trodde på en Gud som såg, var närvarande, helig och kärleksfull på samma gång. Så mer kärlek åt en trasig värld. Kärlek helar på djupet.
Tycker om rubriken på liknelsen i Folkbibeln. Blev uppmärksammad på den av Peringe Pihlström:
"Liknelsen om den återfunne sonen"
Gud är närmare den lilla människan än någon av oss tror!
/Beo Christensson
Jonas: Tack, jag är med!
Fredrik: Välkommen hit till Kolportören!
Elsmarie: Jag håller med dig, kärleken kan nog inte överbetonas.
Beo: Jag gillar också Folkbibelns titel, men bäst gillar jag den här: "Berättelsen om den älskande fadern". Det är ju faktiskt han som är huvudpersonen i storyn.
Henri Nouwen har skrivit en fantastisk bok om den älskande Fadern. Den hjälpte mig att förstå att församlingen ska vara som den älskande Fadern, älskande, sökande, omslutande, generös, festfixare mm
Jag tänker mycket på orden som Johannes skriver om Jesus, han var full av "nåd och sanning". Om vi kan mer och mer kan förkroppsliga det som församling tror jag vi är något på spåret.
I kärlek
Kalle
Henri Nouwen har skrivit en fantastisk bok om den älskande Fadern. Den hjälpte mig att förstå att församlingen ska vara som Fadern - älskande, sökande, omslutande, generös, festfixare mm
Jag tänker mycket på orden som Johannes skriver om Jesus, att han var full av "nåd och sanning". Om vi som församling mer och mer kan förkroppsliga dessa båda tror jag vi är något på spåret.
I kärlek
Kalle
Skicka en kommentar