Jag har funderat på det här med ledarskap. Jag är lite kluven inför detta, därför att det oftast endast är en sorts ledare som lyfts fram och det är "peka med hela handen ledaren". Den som inte bryr sig om vad folk tycker, den som går sin egen väg., den som är beredd att köra över människor för att få sin vilja igenom. Jag respekterar de här ledarna, jag vet att kyrkohistorien är full av dem och att de åstadkommit oerhört mycket.Det är bara ett problem, jag vill inte följa dem!
Ni har alla hört det. "Hur vet du om du är en ledare? Jo du har folk som följer dig." Jag skulle vilja problematisera det här lite och ni får gärna tänka med mig här.
Är det inte så att olika människor följer olika ledare? Jag har väldigt svårt för "peka med hela handen" typen, däremot följer jag gärna någon som bryr sig om vad jag tycker, som lyssnar och ger ett ödmjukt intryck. Jag inbillar mig att jag är en sån ledare. (vill i alla fall vara). Jag tror till och med att den senare ledartypen på ett sätt har lättare att leda i ett postmodernt sammanhang.
Vad tror ni, är det fortfarande "peka med hela handen" som gäller eller vilka är alternativen?
8 kommentarer:
Hej! Intressant fråga om ledarskap. Vill bara hänvisa till Alan Hirschs blog http://www.theforgottenways.org/blog/2008/06/21/field-of-dreams-part-iv/
där han just nu har en artikel om ledarskap där han menar att bilden av en barnmorska är den bästa bilden på en nytestamentlig tjänande ledare. En som skapar goda förutsättningar och hjälper till att förlösa "gåvorna" i människor. Fler barnmorskor i Guds rike!
Hej, här kommer en första kommentarefter att ha läst i en månad eller så!
Men om man ska skruva det i ytterligare ett varv - i vilka sammanhang lyfts peka-med-hela-handen-ledaren upp? Självklart inom vissa icke-svenska sammanhang, men om vi talar om Sverige så har vi knappast den traditionen (även om det ledarskapet i vissa svenska kretsar lyfts upp). Här blir det också så ofta polarisering - herrman på täppan vs. "Det ödmjuka ledarskapet". Är det allt vi har att välja på, och vad innebär i så fall ett ödmjukt ledarskap?
Jag tycker att en intressant frågeställning vore att fundera kring hur man bygger in styrkan i det ödmjuka ledarskapet, för som jag ser det lider vi inte brist på ödmjukt ledarskap i Sverige, utan mer en brist på definition i detta ledarskap. Att både ledaren och medresenärerna vet vad som "förväntas".
Jag tycker att vi har många duktiga barnmorskor i våra församlingar, men att inte alls alla vill bli förlösta - "förlös den brevid mig istället" - om ni ursäktar den lite fåniga liknelsen.
Du skriver som om postmoderna vore mer hänsynstagande och känsligt. Jag tror det är en missuppfattning. Jag tror peka med hela handen retoriken passar väldigt bra i ett postmodernt sammanhang också. Problemet är med om man är en dålig ledare, då spelar det ingen roll hur man gör det.
Jag tror att det måste finnas en stor mängd olika typer av ledare. Det viktiga är karaktären inte metoden. Jag har träffat peka med hela handen som är sjukt ödmjuka och hänsynstagande, sen har jag träffat på mjuka ledare som bara blir passivt aggressiva och bak talande för att dom inte kan säga vad dom egentligen tycker.
Angående Hirsch så skriver han väl aldrig att det är den bästa bilden? han nämner inte ens nya testamentet i det stycket. Han tar ju upp en till bild för att ge en mer kompletterande bild. Det finns ju inte bara ett sätt att vara ledare på. En ledare i församlingen måste ju återspegla vad det är för typ av församling.
Jag brukar ofta inte tänka på ledare som något positivt (dom flesta NT-referenser till ledare är negativa). Däremot tror jag att det finns ledarskap, men det är inte en position eller en titel, utan ett verb, en funktion. Och denna funktion är möjlig för alla troende att komma i kontakt med. Vi kan alla leda andra, i betydelse vara positiva förebilder. Detta är för mig ledarskap i positiv bemärkelse, men jag ogillar att man kallar vissa personer för ledare (Mt 23:8-12).
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
På Barnabasbloggen> harjag skrivit ett nytt inlägg om ett tjänande ledarskap. Välkomna att läsa och kommentera!
På Barnabasbloggen> har jag skrivit ett nytt inlägg om ett tjänande ledarskap. Välkomna att läsa och kommentera!
Tack för länken Richard!
Lydia och Samuel, varmt välkomna hit! Lydia, jag håller med dig men som jag upplever det (som är lite mindre "hela handen") så presenteras ledarskap ofta som något för riktiga specialister, inget som vanliga kan komma i närheten av. Då attraheras jag mer av Jonas Lundströms tänk, men visst är tydlighet viktigt. Man måste våga tro på att den riktning man vill leda åt är den rätta.
Samuel, nej jag tror inte postmoderna människor är mer hänsynstagande, kanske tvärs om, därför köper de inte att någon annan menar sig veta bäst. (hela handen) De vill vara med och bestämma, fråga och tycka annars följer de någon annan i stället. Annars håller jag med dig.
Jonas, tack för länken! Jag ska kolla in den.
Hej igen!
Kan inte låta bli att inflika en kommentar och kanske uppmuntra till ett nytt ämne att samtala om...
Jag tror att mångas syn på ledarskap hänger ihop med vår syn på styrka.
Hur ofta har vi inte hört om församling A (gärna från det stora landet i väster)som är så stor och framgångsrik - dvs många kommer på deras gudstjänster. De har dessutom tydliga ledare som pekar med hela handen och är säkra på sin sak...
Vi går igång på det som är stort och starkt. Och de som gärna talar om "väckelsen" som ska komma, gör det med liknande ordalag. En mäktig armé som intar landet. (minns att många av oss sjöng : "Blås i trumpet på Sion" på 80-90talet) Citat från Joel 2, som inte alls handlar om väckelse, utan om en straffdom från Gud i form av en gräshoppsvärm som kommer in över landet. Halleluja - eller?
Jesus ord i Matt 20:20-28 vänder upp och ner på maktanspråket. Ja, hela Jesus liv och riktning är ju annorlunda.
När den kristna rösten ibland höjs i samhällsdebatten så kan jag fundera över dess berättigande.
Ja, det är kyrkans uppgift att, likt Jesus, stå upp för de svaga och de som saknar röststyrka. Men när det handlar om de kristnas rättigheter, eller om att övertyga ett sekulariserat samhälle om vissa bibliska ordningar blir jag mer tveksam.
Underkänner jag all politik i Jesu namn? Är inte färdigtänkt...
Men det finns en indignation som jag inte tror är förenlig med Kristuslivet (alla blir ju kränkta nu för tiden). Men jag har ju gett upp mitt eget liv - behöver jag då hamna i försvarsposition?
Och det är där jag tycker kyrkan hamnar lite för ofta.
Märker att jag drar iväg... Ämnet var vår syn på styrka och svaghet. Och jag inser att vi ofta missar Gudsrikesperspektivet på det här området.
Hur kommer det sig att den kristna kyrkan har växt som mest när den är som mest nedtryckt och förföljd?
Och Paulus bevingade ord om att det är i svagheten som styrkan finns.
Tänk gärna vidare!
MVH, en in- och utflyttad Insjö-mas.
Skicka en kommentar