Jag läser i Dagen att fler och fler som skriver insändare vill vara anonyma. Det kan säkert finnas legitima skäl att inte gå ut med sitt namn (du finns i ett vittnesskyddsprogram, är med i en helgalen sekt etc) Men personligen begriper jag inte hur man resonerar, man vill säga något men samtidigt inte stå för det. Hur går det ihop? Bland det tråkigaste som finns tex i lokaltidningen är en välformulerad och vettig insändare som är anonym. 95% av trovärdigheten försvinner omedelbart.En tendens jag märkt här på bloggen är att de tråkigaste kommentarerna nästan uteslutande är från anonyma. Lyckligtvis är tråkiga kommentarer på Kolportören nästan obefintliga, men ändå. När det väl händer törs människor vara spydiga, insinuanta och rent ut sagt elaka. Är inte det märkligt och tragiskt? Det finns skäl att vara anonym så jag kommer att fortsätta tillåta det, men jag förstår det oftast inte.
Personligen har jag aldrig lämnat en anonym kommentar på någon blogg någonsin. (eller skrivit insändare el dyl för den delen). Det räcker tex med ett förnamn eller en länk för att jag ska veta att jag har och göra med en person därute.
Däremot vill jag tacka för alla som skickar mejl och liknande, det uppmuntrar jag! För mig handlar bloggande om samtal, reflekterade och nätverkande. I bästa fall kan även kontakter knytas och relationer byggas.
Hjälp mig med detta: Varför vill man vara anonym?
En brasklapp: Jag är bara nyfiken, om du vill (for whatever reason) vara anonym så är du alltid välkommen att skriva och kommentera här på bloggen. Så sluta för all del inte! De flesta anonyma skribenter är vettiga och sakliga, endast en liten minoritet skriver tråkiga saker.
