Jag håller på att läsa N.T. Wrights utmärkta bok "Surprised by hope". När jag läser så fylls jag av minnen på temat eskatologi och framtiden. När jag var liten så brukade jag och min bror somna till frikyrkosångaren Pelle Karlssons kassettband. En favorit var Pelles översättning av Larry Normas klassiker: I Wish We'd All Been Ready. Med Pelles ord blev det: Du blev lämnad kvar, Jesus kom, tog hem sitt folk men du blev lämnad kvar. (Sen fortsätter sången uppmuntrande, allting blev till krig och död, barnen dog i hungersnöd osv). Som du förstår så är jag inte så lite "frikyrkoskadad".
Sen kom tonåren med den gamla 70-tals filmen "Som en tjuv om natten" som vi tonåringar såg i pingstkyrkans (alltid i pingstkyrkans) källare. Jag gjorde ju också en sväng i trosrörelsen, där denna undervisning om ett uppryckande också fanns. Sen läste jag teologi på ÖMS och kunde så småningom lämna den här föreställningen/villfarelsen bakom mig. Det finns en mängd stora problem med detta synsätt, förutom att det skrämmer livet ur människor. Det handlar om eskapism, ett förlorat gudsrikes perspektiv, tappad förvaltartanke, gnosticism, osv.
Det som gör mig förvånad är att påfallande ofta så möter jag fortfarande den här undervisningen. Speciellt i pingst/karismatiska sammanhang. Om du inte orkar läsa hela Wrights bok men ändå är intresserad av ett sunt perspektiv på hela grejen så läs den här artikeln: Farewell to the Rapture. Den här synen är fortfarande stark i USA, det finns tom en hemsida där man kan se till att ens nära och kära får ett mejl när man ryckts upp! Läs bloggaren Kamp Krusty tragikomiska kommentar kring det hela.
Hur ser ni på det här med uppryckandet? Tror ni på det? Eller har ni också gjort upp med hela grejen?
Om du fortfarande tror på ett uppryckande så förklara gärna hur och du tänker och varför.
