På söndag så har vi samtalsgudstjänst. Det är en experimentell gudstjänsttyp som vi provar där alla får komma till tals. Någon förbereder ett tema sen samtalar vi utifrån det tillsammans.
Temat den här gången blir:
Kristen tro: Ett målsnöre eller en startlinje?
Kom gärna med förslag till infallsvinklar utifrån detta tema.
10 kommentarer:
Spännande tema som väcker många tankar. Först funderar jag på om vi ibland fokuserar på tron som slutet på "livet utan Jesus", eller om vi poängterar att det är "början på livet tillsammans med Jesus". Sedan går mina tankar till att se livet med Jesus som ett mål i sig själv, dvs att livets mål och mening är gemenskap med Gud. Samtidigt är det uppenbart att vi är allt annat än färdiga bara för att vi tror på Jesus. Då blir det viktigt att se Kristus som det verkliga livets startpunkt.
Risken med predikans tema är att man fokuserar en särskild händelse: start eller mål. I frikyrkan har vi ju varit noga med att betona "omvändelseögonblicket", men ibland missat vad som följer sedan. Kristen tro är kanske ännu mer resan mellan start och mål?
Som sagt: det väcktes många tankar.
Allt gott!
/ Fredrik
Jesus Kristus: allts ursprung och mål.
Vilken spännande idé, även om det kanske blir lite "spontant", vilket inte heller betyder att det behöver bli förvirrat.
"Kristen tro: Målsnöre eller startlinje"?
Själv tycker jag spänningen mellan rövaren på korset (han som bad Jesus att tänka på honom när han kom till sitt paradis) och hemmasonen (från "den förlorade sonen"). Det är så sagolika skillnader på dessa mäns liv. Hemmasonen som alltid varit hos fadern (ex. att vara född och uppvuxen i kyrkan) och rövaren som i ett ögonblick fick vara med Herren i paradiset.
Sen kan man ju rent teologiskt fråga sig vad som är början och slutet, jag menar att det finns ju inget "slut" om inte målsnöret är när allt blir allt i Herren. Eller är det kristna livet som Paulus jakt efter segerkransen? Oavsett hur man ser på det så är det en makalös process - att vandra i barnaskapets ande.
Här finns ju en av den kristna trons härliga paradoxer: att jag när jag kommer till Kristus är i målet, syftet(telos) - men börjar en vandring mot slutlig frälsning.
Jesus sa inte kom hit!, han sa följ mig! Vandringstemat är centralt i den kristna tron.
Tidigare tänkte jag att man får skilja på frälsning och helgelse. Där frälsningen är något som är färdigt, medan helgelsen tillhör vandringen. Men jag tror inte att man kan hävda det rakt av.
Frälsningen är ju inget JAG förfogar över, den finns i relationen med Jesus. Därför säger också Paulus att han arbetar på sin frälsning - vilket ju inte handlar om någon sorts förtjänsttro.
Frikyrkans själavinnarbetoning har ibland fått tendens att bli en frälsningsbiljett som man erhåller vid ett givet tillfälle och sedan är det bara att vänta in saligheten... Lärjungabetoningen är mer biblisk.
Lycka till på söndag!
Denna videon kan vara till insperation kanske?
http://www.youtube.com/watch?v=a-9jXaR6KfU
Möjligen känns frågan alltför ledande. Bidrar den till att stimulera ett samtal eller kommer folk bara att känna sig manade att ge "rätt" svar? (startsnöre)
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jag började lite i fel ände med min kommentar, kände jag. Det är lysande att ni vågar er på detta. När jag predikade regelbundet i Mötesplatsen, Örebro för några år sedan så körde vi något liknande (20 min intro, 20 min samtal), det var väldigt givande (tyckte jag i alla fall...). Jag vet också att Antons församling i Östra Ryd (http://antonslaranton.bloggproffs.se)
har kört regelbundna samtalsgudstjänster under en längre tid.
/Jonas
Fredrik, Excelsis, Björn, Thomas, Michael, (YouTube förstås), Jonas : Tack för era kommentarer de har verkligen varit till hjälp för mig!
Jag tänker lägga betoningen på resan (lärjungaskap) tror jag. Det är ju trots allt Vasaloppssöndagen. (vilket onekligen ger en del intressanta infallsvinklar)
Jag tror nog många ändå ser "frälsningen" som en destination man nått fram till. "Nu är jag nöjd och glader nu kan jag andas ut..." Vi får se vad det blir! Tack Jonas för tipset att Antons församling provat det hela. Vi kör ungefär lika tror jag.
Du har just förärats en humorstafettpinne!
http://katolskakyrkan.blogspot.com/2009/02/humorstafettens-forsta-stafettpinnar.html
Glöm inte att berätta hur det gick!
Skicka en kommentar