Målsnöre eller startlinje? Hjälp inför söndagens predikan

På söndag så har vi samtalsgudstjänst. Det är en experimentell gudstjänsttyp som vi provar där alla får komma till tals. Någon förbereder ett tema sen samtalar vi utifrån det tillsammans.

Temat den här gången blir:
Kristen tro: Ett målsnöre eller en startlinje?

Kom gärna med förslag till infallsvinklar utifrån detta tema.

Gudstjänsten igen

Låt oss fortsätta funderingarna kring gudstjänsten. Jag brukar säga att vi firar Gudstjänst av två skäl: möta Gud och möta varandra. Vad säger ni om det? Är det för enkelt, smalt? När det gäller mötet med Gud så betonar jag två saker: Gud talar till oss främst genom sitt ord genom predikan men också på andra sätt. Genom nattvarden, det profetiska, sång och musik, kreativa inslag m.m. Vi talar till Gud genom våra böner och genom vår tillbedjan. Sen har vi gemenskap med varandra därför är kyrkkaffet något omistligt.

Här är mitt dilemma. Jag ser fördelar med en tydlig liturgi, människor kan komma och sitta ner, inget förväntas av dem, de kan bara uppleva skeendet i Gudstjänsten. Det här blir lite mer som en traditionell mässa så att säga. Det som händer sköts framifrån efter en given mall. Det är det ena spåret. Många gör det här väldigt bra och det har sina fördelar.

Det andra spåret är en enklare gudstjänst där betoningen ligger på delaktighet och gemenskap. Vi sjunger, vi delar ordet och nattvarden. Vi har gemenskap med varandra. Vi samtalar om olika frågeställningar m.m, våra berättelser är viktiga. (det man förr kallade vittnesbörd). OBS! Detta betyder inte att vi prutar på värdigheten.

Församlingen jag verkar i har just nu oftast en ganska traditionell frikyrkogudstjänst som ingen är riktigt nöjd med. Därför jobbar vi med det här och det känns jättespännande. Det intressanta är att det är dessa två (motstridiga?) alternativ som seglar upp. Jag ser fördelar i båda.

Vad säger ni?

PS. Apropå predikan så ställer David en intressant fråga på Metanoia. DS

"The Sunday Driven Church"

Vi hade en bra gudstjänst i går. Jag tycker verkligen om våra gudstjänster, visionen är att det ska vara så enkelt avslappnat och familjärt som möjligt utan att upplevas intimt och obekvämt för den som kommer första gången. Välkomnande och öppet, varmt och kärleksfullt. Ja ni märker att jag funderat en del på det här med gudstjänsten. Jag är inte ensam, det gör vi ofta i våra kyrkor. Man hör ofta fraser som: "Gudstjänsten är vårt ansikte utåt", "Gudstjänsten är det viktigaste vi gör" osv. Oändligt med tid och resurser läggs ner på att skapa den perfekta gudstjänsten.

Några saker har fått mig att ifrågasätta lite av detta. Visst, jag tror gudstjänsten är viktig men är den verkligen SÅ viktig? Dave Steell som vi träffade på church.co.uk sa att gudstjänsten bara var en bråkdel av allt de gjorde som församling. Något förvånade så var det mycket riktigt inte mer än max 100 besökare och många stolar stod tomma. Det var helt tydligt att gudstjänsten inte var navet kring vilket allt snurrade. Ändå får väl church.co.uk räknas som en av de mer livaktiga och inflytelserika församlingarna. Dave betonade att vårt (och församlingens) liv 24 timmar om dygnet var det viktigaste, inte vad som händer några timmar på söndag förmiddag. Det här väckte min nyfikenhet. Sen läste jag en intressant bloggpost av John Smulo på samma tema som han kallade just: The Sunday Driven Church.
Han problematiserar kring vår gudstjänstfixering och lyfter upp följande risker:

• Entertainment. I think this focus has created a Christian culture that mirrors mainstream culture's thirst for entertainment. Sunday services have largely become a spectator sport where most observe what is occuring from a stage.
  
  
• Consumerism. Many Christians go to church to consume knowledge and worship songs. As is the case in a consumer culture, if one local church doesn't provide the desired product--whether of worship, sermons, or youth group--there are always plenty of other churches that do.
  
  
• Isolation. In most places in the world, there are only a very small percentage of people who attend churches. As a result, Christians find themselves hidden away from the world around them during most of the time they gather together.

Hur ser ni på Gudstjänsten och vad säger ni om riskerna Smulo räknar upp?

Mod att växa

Idag har jag varit på en minikonferens i Elsborgskyrkan, Falun med temat "Mod att växa". Sådana här konferenser blir lätt lite flåshurtiga, men den här föll inte i den fällan (förutom en liten passus om hur "dynamisk" pastorn måste vara för att lyckas). Vi ställdes också inför lite undergångs statistik som berättade att frikyrkan i Sverige de senaste fem åren tappat 14.000 medlemmar, motsvarande hela Alliansmissionen i storlek. För Svenska kyrkans del ser det också mörkt ut, om inget händer med gudstjänstbesöken så kommer alla deras kyrkor att stå tomma om tjugo år. Sverige är fortfarande det mest sekulariserade landet i världen osv. (tyvärr saknar jag källhänvisningar till uppgifterna, den som orkar får väl googla och leta)

Allt det här kan ju göra en missmodig. Men om vi tror att vi verkligen har världens bästa budskap, om vi tror att graven är tom! Då finns det hopp. Jag tror att en "efterkristen" tid inte enbart behöver innebära något negativt. Människor längtar efter Gud, låt oss berätta om honom!

Den viktigaste frågan!

Jag är ordentligt omskakad på ett positivt sätt. Den här helgen så har vi i Borlänge besök av ett team från S:ta Clara kyrka i Stockholm. Låt mig sammanfatta det hela: Det var Jesus, Jesus och Jesus! Vittnesbörden var några av de starkaste jag hört. Människor vars liv verkligen blivit upprättade!

En liten härlig dam i 70års åldern berättar att hon varit fast i knark och elände tills hon var nästan 60år! Men att Jesus frälste och upprättade henne på det mest spektakulära sätt. När jag samtalade med den här härliga damen, som idag själv jobbar med prostituerade, så inser jag igen att det är det här allt handlar om. Jesus vill upprätta!

Carl-Erik Sahlberg (som för övrigt är en av de skönaste människor jag mött) var en människa helt befriad från prestige, han bara berättade om vad Jesus gör i Stockholm. Hans predikan på lördagskvällen handlade om den viktigaste frågan: Vem är nummer ett i ditt liv?
I bland brukar vi lite nedlåtande säga att det är en klyscha att säga att Jesus är svaret , fast när jag träffat de här människorna undrar jag. För dem är det självklart. Jesus är svaret och han är nummer ett.

Jag ska nu snart iväg på vår avslutningsgudstjänst. Jag rapporterar mer i kväll eller i morgon, helgen har nämligen väckt många frågor.

Gudstjänstens förnyelse

Här i Korskyrkan så funderar vi vidare kring vad vi ska göra med våra gudstjänster. Vi hade en träff häromkvällen och jag tänkte skicka med några blandade citat från deltagarna.

”Den mentala biten att dela varandras liv tror jag är svårare än att möblera om...”

”Min ideal gudstjänst skulle innehålla något bra musikinslag en predikan mer i form av en dialog med efterföljande samtal och sen möjlighet att be för varandra och det skulle inte göra ett dugg om några satt och småpratade i ett hörn.”

”Ett behov är att träffas lite opretentiöst, helt enkelt mötas och samtala. Ett annat behov uttrycks t ex i de musikgudstjänster som Sv kyrkan anordnar, lite prat, bara lyssnande, tysthet. Det har nutidsmänniskan också behov av i den stressade värld vi lever i. Tystnad inför det gudomliga.”

En intressant paradox i det sista citatet tycker jag.
Kom gärna med kommentarer, är vi på rätt väg?

Kan inte låta bli att dela den här skissen som gjordes apropå möbleringen av kyrkan.


och jag som inte vill vara i centrum...