Stefan Swärd beskriver i sin senaste bloggpost angående postmodernitetens vara eller icke vara, en värld där det enda som hänt de senaste 50-åren är att kunskapen om kristen tro minskat. En värld där nyandligheten var en fluga som blossade till men försvann innan den rationella ateismen åter tog sitt grepp om folksjälen. Han beskriver kort och gott en värld som fortfarande sitter fast i modernismens trygga etablissemang.
Även om Stefan har sina poänger så känner jag inte riktigt igen mig, gör du?
9 kommentarer:
En del av postmodernismen är att man definierar sig (sin identitet) mer utifrån vad man har gjort, än utifrån grupper. Lite "jag vet inte om jag är heterosexuell, jag har ännu inte varit kär".. Detta upplever jag väldigt tydligt i förhållande till ungdomar jag möter i mitt arbete. Det gamla enhetssamhället, nationalstaten, folkhemmet, "vetenskapen" och andra moderna projekt, naggas också med självklarhet i kanten. Det är en kulturkritik, där kulturens förgivettaganden granskas, en process som självklart frigör. Men man ser det inte om man är mitt i det, då blir frågorna besvärliga och hotande. Som kristen bör man bejaka det som bryter ned babelstornet.
Det finns dessutom goda språkfilosofiska, så väl som psykologiska (schemateori) skäl till att omfamna postmodernismens program. Risken att hamna i allt för verklighetsfrämmande världsbilder får givetvis hanteras.
Men återigen, någon generation innan hade svårt att acceptera att pengar kunde vara frikopplade från materiella ting (som när man släppte guldmyntfoten.) Den generation som byggt upp samhällsmonoliten (köttberget) är givetvis blind för dess baksidor.
Jag tycker det låter rimligt... ;-)
Skojar lite i förra inlägget. Handlar inte postmodernism om att man i större grad än tidigare att man måste förhålla sig till olika sanningar samtidigt? Vetenskap, kristendom, New age, Islam, alla olika ismer. Vem vet egentligen vilken som är sann? Dessutom tror jag att man kan glida in i olika "saningar"/världsbilder som det behagar. På jobbet som kanske är präglat av modernismen så agerar man utifrån det men på fritiden ängnar man åt andra saker.
Är ingen auktoritet på området så ursäkta mina lösa spekulationer
Klurig fråga.
Under en tid läste jag en hel del om postmodernism och även vissa poststrukturalister direkt (Foucault, Derrida, Lyotard mfl). Jag har påverkats av detta men också blivit alltmer tveksam till att låta talet om postmodernism få bli alltför viktigt.
Eller för att säga det på ett annat sätt: Först upptäckte jag (bla via "post-moderna" tänkare) att det inte finns några självklara och universella fundament för vår kunskap och vårt sätt att leva. Men tänka och leva måste vi göra ändå. Varför då inte satsa krutet på att försöka läsa världen genom historien om Jahve, Israel, Jesus och församlingen, istället för att låta tex sociologi eller kapitalism få dominera vårt tänkande?
Postmodernismen har därför paradoxalt nog på detta sätt gett mig en tydligare kritisk distans till både modernism och postmodernism.
Och då, apropå sakfrågan, håller jag nog med Stefan. Få saker har förändrats. Gud är densamme, Jesus är densamma, satan är densamme, systemet är detsamma, Guds rike kommer och Guds folk har ungefär samma kamp som vi alltid har haft.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jonas: Jo jag håller med dig också men samtidigt så visst påverkar hur omvärlden ser ut vårt sätt att sprida evangeliet? Paulus har ju en strategi i det religiösa Athen, Petrus en annan i Jerusalem etc. Visst, vi har det som inte förändras men sen ska vi presentera det i olika kulturer och sammanhang. Är det inte där utmaningen finns. Eller?
Jo, kanske det. Men verkar inte deras "strategi" vara rätt så ad hoc. När vi försöker älska människor och eftersträva Guds rike i dom situationer vi befinner oss i, så kommer detta alltid att se olika ut.
Som jag ser det så har postmodernismen sin största förtjänst i det att den kan hjälpa oss att se en kontext (moderniteten) som vi tidigare trodde var universellt given, och hjälpa oss med distansen till denna. Om och vad som eventuellt kommer efter moderniteten är däremot en väldigt öppen fråga, och som lärling till Jesus har jag svårt att se att det finns någon postmodernitet som kan ge oss tydlig vägledning framåt.
/Jonas
Sen undrar jag om en grej du brukar återkomma till ibland, nämligen att postmoderna människor skulle vara mer intresserade av att något fungerar än att det stämmer. Det ligger något i detta när det gäller kunskapsteori. Om något hänger ihop (koherens) eller leder i en positiv riktning (pragmatism) uppfattas som mer fungerande (sic) sanningskriterium än om det "stämmer" (korrespondens).
Samtidigt - är inte just effektivitets-tänkandet ett av dom allra tydligaste moderna dragen. Allt får ge vika om man bara uppnår önskade resultat (a la Willow Creek o viss evangelikalism o företagsvärlden). Om vi är mer resultat-inriktade idag så kanske detta snarare är en förstärkt modernism (hypermodernism/senmodernism) än något efter det moderna?
/Jonas
Jonas: Jag tror du har rätt. Den risken finns absolut. Med "fungerar" tänkar jag nog inte så mycket på "excellens" a la Willow Creek. Men mer att gemenskapen möter verkliga behov, är närvarande i världen och gestaltar evangeliet. (inte sagt att Willow inte lyckat med det)
Tillskillnad från teoretiska trossystem och bekännelser. Men jag ser riskerna.
Att Paulus var flexibel beroende på vilka han talade med osv tycker jag är pragmatism helt enkelt. Jag har om postmodernismen lärt mig nyligen att den gör ett anspråk på sanning när den säger att det inte finns någon universiell sanning - alltså utplånar postmodernismen sig själv. Det tycker jag känns ganska sympatiskt. Pluralism, pragmatism; det är min melodi, men inte postmodernism.
Skicka en kommentar