Ja vet, man behöver inte ha åsikter om allt. Det är bloggarens största frestelse. Nåväl, jag faller igen. Stefan Swärd hänger på Aletheia gänget och Pingstpastor Karlendal. Den här gången kritiserar de Brian McLaren för att denne deltar i Ramadan med sina muslimska vänner. Domen är hård. Brian sysslar med "religionssynkretism" och är "liberal" förstås.
Det finns mycket att säga om det här. Jag rekommenderar verkligen Pekka Mellergårds klarsynta kommentar på Stefans blogg (kommentar nr 11). Ett argument som förekommer är att McLaren gör det han gör för att försöka "ta bort det anstötliga i evangeliet". Bara lägger sig platt för de där muslimerna och gå dem till mötes på det här sättet! Indignationen är stor.
Jag protesterar! Jag menar bestämt att i det här fallet så handlar det inte om "religionssykretism", eller flummighet, eller att ta bort "det anstötliga i evangeliet". Tvärt om. Det är det här som ÄR det anstötliga. Att gå den extra milen, att göra sitt yttersta för att visa andra vem Jesus är. Att demonstrera kärlek och medkänsla! Att möta människor på deras planhalva. Finns det inte risker då? Absolut!
Det finns alltid risker med att följa en Jesus som låter sig kränkas, misshandlas och dödas för kärlekens skull. Vi kan knappast förvänta oss någon annan behandling när vi kallas att följa honom. Men vänta? Det här skakar om oss. Det här utmanar den verkliga religionssykretismen. Den som handlar om att vi alltför ofta knäböjer vid tryggheten, välfärden och den ohämmade konsumtionens altare.
Läs också gärna Monica Olsson Kolkmans bloggpost om det hela.
