torsdag 25 mars 2010

Konstantin och hur vi tolkar historien


En sak som förr eller senare kommer upp när olika kristna traditioner samtalar är hur vi ser på Konstantin. Det kommer upp direkt eller indirekt. Konstantin var ju "den förste kristne kejsaren". (eller var han?) En del, och jag räknar mig själv till denna skara, ser stora problem med denne krigshärskare som inte drog sig för att döda sin egen son men samtidigt ville lägga sig i kristna lärofrågor. Han får stå för allt elände som händer när kristen tro allierar sig med makten och rikedomen. Han står för allt det som händer när kristen tro kommer uppifrån och inte nedifrån.

Men åter andra ser honom som mannen som lyfte kristendomen från dammet och stöket och gjorde den till en respektabel kulturbärare. Gillar man tanken på "en kristen nation" då gillar man Konstantin. Gillar man tydliga ordningar och hierarkier då är Konstantin mannen. Ser man oproblematiskt på krig och dödande så har man en själsfrände i den gamle kejsaren. Förresten, är vi inte lite hårda mot honom? Förr eller senare hade kristendomen spridit sig upp i maktens korridorer och vem hade klarat det bättre? Handen på hjärtat.

Det finns en skröna om att kejsar Konstantin begärde tre saker för att kunna acceptera kristendomen. Han tyckte följande saknades:

1. Ett "heligt prästerskap"
Vadå "alla har olika gåvor och uppgifter" alla religioner har ju heliga präster, det säger sig ju självt. Om ni fixar det är jag med.

2. "Heliga byggnader"
Vadå "samlas i hemmen" alla religioner har tempel och heliga byggnader. Punkt! Bygg kyrkor så ställer jag upp

3. En "helig ritual" som den "heliga prästen" kan greja med i "den heliga byggnaden".
"Vadå "Guds rikets gärningar" Kom igen, alla religioner har heliga ritualer!

Visst, det här är en skröna (som jag ser fram emot att ni mina kära läsare ska plocka sönder) men väldigt mycket går tillbaka hur vi ser på denne Konstantin och vad han gjorde/inte gjorde.

Vem är Konstantin för dig?

PS. Den här "what if" storyn om Konstantin är klockren. DS