Ibland ser jag tillbaka på företeelser som påverkade mig i min ungdom. Jag har berört fenomen dekalmissionen och andra grejer. Som av en tillfällighet snubblade jag idag över Thomas Arnroths bok från 1991 "Dina harpors buller". Mitt eget ex har jag kastat för längesedan och när jag bläddrar i boken får jag obehagliga flashbacks.För er som inte läst den så kan den summeras med att all modern musik är ockult och från djävulen utom möjligtvis lovsång så som den tedde sig på Livets Ord tidigt 90-tal. Retoriken påminner mycket om det här, det är bara det att Arnroths bok inte skriven på 30-talet, den är skriven i vår tid. Teologin är uppåt-väggarna, han gör hur mycket som helst av två verser i Jesaja. (Som givetvis handlar om djävulen och rockmusik). Jag ska egentligen inte hacka på Thomas, jag misstänker att han gått vidare i livet och minns sin bok med rodnad.
Däremot så undrar jag hur ledarna som resonerade så här tidigt 90-tal tänkte. Ulf Ekman hade en hård retorik mot hårdrock vill jag minnas. Hela trosrörelsen som den var då var väldigt svart/vit i de här frågorna och Ulf Christiansson pratade om en "ny musik från himlen" (en typ av wailande lovsång om jag inte minns fel) Ulf har för övrigt skrivit förordet till Arnroths bok. "Det här är en bok som borde finnas i varje hem och som varje förälder och tonåring borde läsa" (Allvarligt, hur tänkte du Ulf???)
Självklart behöver även musik ibland problematiseras. Men inte på det här sättet, det borde ha varit uppenbart för alla inblandade.
En öppen fråga: Hur tänkte ni?
PS. Dela gärna med er av musikminnen från den här tiden. DS
Uppdatering: Thomas Arnroth har tagit avstånd från sin bok. Jag hittade det här i Dagens arkiv på nätet. Missa inte heller den här artikeln av Jonatan Sverker. Jag har blivit uppmärksammad på att artiklarna är låsta. Det blir bara till att prenumerera...
