Det här med tro

Det finns en intressant berättelse om en man som hette Charles Blondin. Charles var en våghals av sällan skådat slag i USA under 1800-talet. Hans mest kända bedrift var att han kunde gå på lina över Niagarafallen. Det här var en kille som gjorde det ingen annan tordes. Dessutom var han en fantastisk berättare och fullständigt fenomenal på att bygga upp en stämning. Folk älskade att förfäras av honom.

Det berättas att när han vid ett tillfälle hade en stor show vid Niagarafallen, tusentals människor var samlade för att titta på. Alla undrade, kommer han att ramla idag? Charles gick över linan och publiken var tysta av förfäran. Väl över så frågade han om de trodde att han kunde göra det med förbundna ögon. "Ja!" ropade alla. Mycket riktigt, det gjorde han. Sen frågade han om de trodde han kunde göra det baklänges. "Ja!" ropade man.

Efter det så frågade han om de trodde han kunde ta en skottkärra med sig över repet. Efter viss tvekan så ropade folkhopen "Ja!" igen. När han väl kommit över så frågade han om de trodde han kunde köra någon i skottkärran hela vägen över. Den här gången fanns ingen tvekan. Alla ropade "Ja!" Nu var publiken helt vild, de trodde att den här killen kunde göra vad som helst.
Då frågade han: "Kan jag få en frivillig?". Alla ropen kom av sig. Det blev knäpptyst.

Sensmoralen: Det är en sak att ha tro när det är någon annans liv som hänger på fallrepet...