En gigantisk minneslucka?

Vi är många som gläds över Ulf Ekmans starka reaktion mot Benny Hinns konstigheter. Det visar på en ändring hos Livets ord som är mycket positiv. Josef Bengtson har skrivit bra om det här. Det är dock en sak som förbryllar mig. När jag var aktiv i trosrörelsens yttermarker under tidigt 90-tal så läste jag i böckerna från Uppsala den klassiska trosrörelseteologin om människan (sk antropologi). "Du är en ande som har en själ och bor i en kropp". Från vänner på bibelskolan förstod jag att det här var det som undervisades. Alla framgångsteologins (jag vet, ett slarvigt uttryck) fäder i USA, Kenneth Copeland, Kenneth Hagin och även Lester Sumral undervisade detta så har även Benny Hinn alltid gjort. Det är liksom en del av paketet.

Därför förvånar det mig att Ulf är förvånad? Inte kan han väl glömt hur viktig den här synen alltid varit i den gren hans rörelse växer på. Det är som sagt mycket positivt att Ulf Ekman och Livets ord distanserar sig från den här mycket dualistiska och problematiska undervisningen. Men bjuder man in klassiska företrädare för den synen kan man väl inte bli förvånad om de säger det de alltid sagt. Eller?
När Benny Hinn sen kommer in på Jesus och treenigheten blir det än snurrigare och allvarligare. Det är bra att Ulf markerar men vissa frågetecken kvarstår som sagt.

Ulf har gjort klart att karaktär är viktigare än "smörjelsen", men är även teologin viktigare? Det är frågan.
Den bästa kommentaren så här långt står Mattias Agnesund för han skriver:

Det är häpnadsväckande hur Ekman kan ha så förödande kritik mot Hinns teologi - "skenbar Jesus", jisses! - för att sedan släppa fram samme man i rollen som helbrägdagörare. Det är väl också ett sätt att säga att teologin är sekundär?

Vad svarar Ulf på det?