En vanlig kritik är att många kyrkor blir för pragmatiska, alltså man låter det som "fungerar" bestämma vare sig det är teologiskt sunt eller inte. Åter andra kyrkor håller traditionen väldigt högt, vare sig det är teologiskt sunt eller inte. Man vördar väldigt starkt sin historia, de liturgier, mönster och traditioner man ärvt. Ofta ses dessa två som varandras motpoler. Med det här som inledning vill jag berätta en historia:
Det berättas om en baptistförsamling någonstans i Sverige som hade ett lite annorlunda moment när de firade dop. Direkt efter dopet så fick de nydöpta en kopp varm mjölk. En ung pastor ställde sig undrande till varför. Svaret han fick var "Så har vi alltid gjort". Här skulle man kunna stanna upp och söka efter en djup tanke som gått förlorad genom åren.
I urkyrkan så lär de nydöpta ha fått mjölk och honung i samband med dopet som en påminnelse om att de gått in i det förlovade landet. Kanske är det samma bild och tänk här? Kanske finns det någon annan djup sanning som är fördold?
Enligt berättelsen så lyckas den unge pastor tillslut spåra handling till församlingens första dop på 1800-talet som skedde i en vak mitt i smällkalla vintern. För att inte de nydöpta skulle förfrysa sig alldeles så ordnade några damer i församlingen med något varmt att dricka. När man sen väl hade byggt ett kapell med egen dopgrav så behöll man "mjölkmomentet". Åren gick och tillslut var ursprunget till den varma mjölken förlorat även om själva handlingen överlevde.
Vad vill jag säga med det här? Jo är inte alla traditioner, eller i alla fall många av dem, endast från början pragmatiska grejer som införlivats och sen hängt med av bara farten?
Hur förhåller vi oss till det här idag som kyrkor och församlingar? Behöver vi "avslöja" traditionerna och kanske sluta med en del av dem? Eller ska vi se dem som ett pittoreskt inslag även om deras en gång pragmatiska funktion för länge sedan gått förlorad?
Vissa saker är alltid sanna, men andra saker är ohjälpligt bundna till en viss tid och en viss situation men hur håller vi isär vilket som är vilket? Vilka risker finns när vi låter dessa handlingar definiera oss?
Ja ni hänger med.
Vad säger ni?
PS. Jag tänker alltså inte bara på mer "högkyrkliga liturgier" utan på saker som hur vi sitter i kyrkan, hela inredningen, predikans utformning, sångerna vi sjunger, hur vi sjunger etc, etc. DS.
