Jag har bett så länge jag kan minnas, jag är uppvuxen i en kristen familj och vi bad aftonbön och sen har det fortsatt. Bönen har utvecklats och förändrats under åren. Jag har varit med om allt möjligt, hört all möjlig undervisning du kan tänka dig på området. Bön för mig ter sig oftast som ett samtal. Bön är viktigt för den gör Gud verklig och jag har upptäckt att när jag ber för andra så vidgas mitt hjärta.
Häromdagen så tappade jag bort mina bilnycklar och jag hade naturligtvis bråttom. En tanke som kom var den här. Be Gud om hjälp. Men sen tänkte jag. Visst jag kan slänga iväg en "Gode Gud hjälp mig hitta nycklarna" bön som om Gud var någon sorts himmelsk spåtant som inte har annat för sig än att hjälpa slarviga typer som jag att hitta nycklar. Sen tänkte jag på tragedier i min närhet och över vår värld.
Plötsligt kändes det väldigt förmätet att tro att Gud skulle släppa allt och mirakulöst fixa fram mina nycklar. Visst vi kan alltid mumla nått om att Gud är så stor att han både kan stoppa jordbävningar, väcka upp döda och hitta nycklar. Men jag är faktisk tveksam, riktigt tveksam. Inte på Guds storhet. Snarare på mig själv. Gud har gett mig en hjärna, han har gett mig ett liv att leva, han har kort och gott gett mig ansvar att faktiskt hålla koll på bilnycklarna om jag nu envisas med att ha bil. Eller?
För om man hårdrar det hela så handlar bön inte om mig och min agenda. Som jag tänker handlar bön om relation och de vänner man har enbart för att få saker är rätt fort ex vänner. Bön handlar väl om Guds agenda, vad Han vill i den här världen. Helt ärligt, där är kanske inte mina bilnycklar prio ett...
(När nycklarna väl kommer fram beror det på en av två saker, jag använder hjärnan Gud gett mig eller hustrun Gud gett mig använder sin. Det andra alternativet dominerar...)
Hur tänker ni kring bön?
PS. Dagen skriver idag om bön ur ett historiskt perspektiv, intressant. DS.
