Jag tycker jag brukar kunna blogga med nyanser, tycker jag brukar kunna få till bra samtal både här och på andra ställen. Men ibland misslyckas jag och det är ingen annans fel än mitt eget.
Mitt inlägg om helveteslogiken är ett sånt exempel. Jag inser nu att jag kopplar ihop saker som blir väldigt stötande för väldigt många människor. Jag backar inte från samtalet om helvetet. Det samtalet behöver vi och det har inte minst antalet kommentarer visat. Men det blev fel.
Några klargöranden.
Jag menar inte att att det är sjukt att tro på ett helvete. Många gör det och har så gjort genom den kristna historien. Jag är dock inte så säker på att det varit just rädslan för detta helvetet som i huvudsak drivit gudsmän och kvinnor genom tiderna.
Exemplet med kvinnan som dödade sina barn var som Stefan Swärd skriver ett lågvattenmärke. Inte för att jag tycker frågan är ointressant utan för att jag lyfte den på ett felaktigt sätt. Ett vedervärdigt exempel helt enkelt. (Det var faktisk Greg Boyd som ledde mina tankar just i den riktningen)
Jag har precis talat med en god vän som öppnade mina ögon för hur just det inlägget faktiskt lätt kan läsas och det var inte det jag ville förmedla. Ett misslyckande helt enkelt. Det jag ville lyfta till samtal var vilka följderna blir om vi verkligen tror på ett evigt plågsamt helvete. Den frågan är fortfarande spännande. Jag lutar åt ett utplånade tillslut för den som inte vill ha med Guds avbild i sitt liv att göra.
Andra saker jag berörde kommer jag att återvända till, felaktigt fokus på "frälsningsbön" som magisk formel etc. Det är viktiga samtal som drunknade i posten.
Det har antyds att jag är universalist och troligtvis har jag bäddat den sängen själv. Samtidigt har jag konsekvent argumenterat för att jag tror på en möjlig dubbel utgång. Människor som inte vill ha med Gud och hans räddning att göra slipper. Det betyder inte att jag tror att vi självklart kan veta vem som är ute och vem som är inne.
Om vi har ren universalism längst till vänster där alla räddas och de som tror på ett bokstavligt brinnande helvete med maskar, skrik och gråt i evigheters evigheter längst till höger så finns jag i mitten någonstans, möjligtvis med en lutning åt vänster. (Surprise, Surprise) Jag hoppas ju att alla till slut ska räddas men vem gör inte det?
Jag tror att vi behöver tala väldigt mycket mer om himmel och helvete. Inte som abstrakta salighetshopp och skrämselpropaganda utan därför att Jesu ärende är Guds rike här och nu mitt i den här brustna och många gånger helvetiska världen.
Jag vill också säga ett uppriktigt förlåt till Stefan Swärd och alla ni andra som tagit illa vid er.
Jag uttryckte mig slarvigt och tänkte för högt och framför allt för fort.
Ibland blir det fel. Synd att Stockholm ligger så i periferin, annars är det hög tid för en kopp kaffe nu!
Men helvetet släpper jag inte. Återkommer!
