Jag känner mig främmande för mycket av det Jonas skriver. Jag har tidigare uttryckt kritik mot de klassiska trosbekännelserna men jag tar inte avstånd från dem. Jag tycker Jonas kliver snett och jag har svårt att förstå hans ställningstaganden om treenigheten, Jesu gudom etc. Det som krånglar till det är att Jonas samtidigt ställer viktiga frågor. Jag kan tycka att det är tråkigt att han med sina klargöranden gör det lite för lätt för många att bara avfärda honom. Samtidigt respekterar jag hans ärlighet.
Jag gillar Jonas därför att jag själv provoceras att tänka. Ta jungfrufödelsen tex. För många evangelikala kristna är det självklart att bara svara "Ja, klart jag tror på den" utan att fundera något mer på vad inkarnationen innebär. För mig är det inte riktigt så enkelt. Svaret på om man tror eller inte handlar också om huruvida man själv lever ett liv som söker gestalta Guds rike här och nu. Blir ordet kött i ditt och mitt liv? Där är frågan avgörande, inte som en checklista för rätt tro.
Frågor om ordodoxi och ortoparxi ställs på sin spets. Rätt tänkande och rätt handlande. För några år sen utvecklade jag det här tänket lite och kommenterade Jesu liknelse om de två sönerna från Matteus 21.
För att krångla till det lite: Är du mer av villolärare om du inte bekänner en massa trossatser men samtidigt lever ett liv av ödmjukhet och kärlek därför att du vill följa Jesus från Nasaret än om du till punkt och pricka intellektuellt "tror" en massa saker som har mycket lite påverkan för hur du faktiskt lever ditt liv?
Där någonstans brottas jag.
Ett citat som utmanat mig och ger perspektiv är det här:
"To fail to love like Jesus is the worst form of heresy, regardless of how true one's beliefs are." ~ Gregory Boyd
