Bell skriver precis som han predikar, jag menar verkligen exakt med konstpaus och allt. Det gör boken väldigt lättläst. En del stör sig såklart på stilen, jag finner den positiv. Det som slog mig efter bara några minuters läsning är att boken är just en predikan i bokform, varken mer eller mindre. Det är en predikan om Guds kärlek som tillslut kommer att vinna.
Några saker Bells bok inte är. Den är inte en färdig systematisk teologi, den är inte sista ordet i ett stort och viktigt ämne, den är inte den enda bok du behöver läsa om det här. Den är inte fullkomlig på något vis, den har tvärt om sina begränsningar. Precis som en predikan.
När du predikar så väljer du. Du väljer ett spår och du väljer en poäng. Du väljer mellan alla de tolkningar och förslag som bibeltexten erbjuder dig. Ibland väljer du fel, ibland är du blind för din egen tolknings brister men likväl så väljer du. Du har ett syfte, du har nått du brinner för. Mer är så, du upplever att Gud gett dig ett budskap. Du har en berättelse du vill berätta. Bell har allt det där och gör allt det där och jag tycker han gör det bra.
En bra predikan får mig att tänka, en bra predikan inspirerar mig till mer ingående studier, en bra predikan ger mig hopp, en bra predikan utmanar mig att leva och tänka annorlunda här och nu. Framför allt ökar den min fascination för Gud. Bells bok funkade så för mig.
Boken ställer en rad frågor. Igenkännadet var nästan kusligt, jag kunde pricka av i stort sett varenda frågan den ställer utifrån min erfarenhet som pastor. Bell har näsa för vad folk brottas med, inte tal om annat. Man kan kritisera de svar Bell skissar på. Absolut, men jag kan inte släppa alla gånger jag hört sämre svar eller oftast inga svar alls. Det jag slås av som pastor är alla berättelser från människor där de upplevt att deras frågor varit "fel", varit dumma, varit hädiska, inte passat sig, etc. Tack Gud för pastorer som klarar och uppmuntrar frågor och som inte skriver folk på näsan utan istället skissar på svar som hjälper människor framåt, som startar processer.
En trend bland boken kritiker är att de ger Bell rätt när han beskriver teologin om himlen. Att det inte handlar om ett moln någonstans som vi ska fly upp till utan att den bryter fram här. Vårt hopp är att himlen en dag ska landa på jorden helt och fullt, att skapelsen ska upprättas. Det här gillar de flesta (dock inte alla), inte konstigt det är N.T. Wrights teologi rakt av, om än i "light" tappning. Likheterna med boken "Suprised by Hope" är här slående. Men det här avskrives ofta med: "Det där var väl inget nytt".
Här vill jag protestera. Ni som läst min blogg vet att jag för en envis kamp mot dispensationalism med alla dess spekulationer. Varför? Därför att det fortfarande är superaktuellt. Efter att ha varit pastor i 12år så kan jag bara konstatera att kunskapen om eskatologi, Guds rike och himlen är skrämmande låg. Här träffar Bells bok helt rätt och för mig är det bokens styrka och behållning.
Visst, andra har sagt det mer detaljerat, visst, andra har varit noggrannare rent exegetiskt, absolut. Men vi behöver lätttillgängliga böcker som väger upp den flod av dålig litteratur på det här området som präglad svensk frikyrka.
Helvetet då?
Det är här kritiken varit som hårdast. Bell är universalist, Bell har kastat loss från ortodox kristen tro, Bell är en heretiker. Hur är det då? Är Bell allt det här?
En bloggare påpekade att 99.9% av alla pastorer håller med Bell – När de förrättar en begravning. Oavsett teologisk hemvisst så är vi inte tvärsäkra var folk hamnar tillslut. Den observationen är viktig, den ställer frågan hur vi praktiserar vår helvetestro, oavsett hur den ser ut. Bell är något luddig och jag förstår att en del blivit upprörda av det. Det paradoxala är att samtidig är han knivskarp. Han skriver saker som: ”There is hell now, and there is hell later, and Jesus teaches us to take both seriously.”
För mig är det tydligt att Bell tror på ett helvete, både här, nu och senare. Det han gör är att han ger skäl till varför här och nu är viktigt, jo vi är kallade att följa en Jesus som här och nu vill upprätta. En Jesus som en dag ska göra det helt och fullt. Därför är helveterna nu också viktiga. Men det utesluter som jag läser boken inte ett helvete senare tvärtom: "There is hell later".
Det man kan kritisera boken för är att den öppnar en dörr på glänt för möjligheten att tacka ja till Guds erbjudande även efter döden. Det här är kontroversiellt och Bell har rätt tunn argumentation, även om hans starkaste kort är att helt enkelt hänvisa till Guds kärlek. Att det Bell antyder skulle göra missionen meningslös är för mig helt främmande utifrån bokens helhetsbudskap. Bell är förresten långt ifrån ensam att fundera i de här banorna.
En annan sak som Bell fått kritik för är att han inte betonar domen nog. Som sagt, i en predikan betonas allt inte allt lika mycket. Bell skriver dock: "First we read that there is no place in this new world for murder and destruction and deceit. There can´t be because this new world is free from those evils, which means that is is free from those who would insist on continuing those evils". Gud kommer en dag att sätta stopp för alla ondska, det är Bell tydlig med. För mig räcker det i en predikan som denna. Ta en annan predikan, ta Jonathan Edwards "Sinners in the Hands of an angry God" Där finns också obalans men åt andra hållet. Varför? Jo predikningar är ofta inte helt i balans, och jag har inga problem med det.
Bell är en fantastisk berättare. Jag attraheras av det samtidigt som jag ser faror. En fara är att berättelsen blir för tillrättalagd, att man plockar bort det hårdsmälta och svåra om det kommer ivägen för det man ser som en bra story. Jag älskar att berätta och brottas själv med den här risken att säga lite mer (eller mindre) än man har täckning för. Jag får ofta påminna mig om en varning från Tove Janssons Muminpappans memoarer. Där Muminpappan charmigt men inte så föredömligt skriver att sanningen nog är bra, så länge den inte blir för tråkig. Det är en fälla för oss som älskar bra berättelser. Bell rör sig på tunn is ibland men min bedömning är att han gör det utan att rasa igenom.
Jag rekommenderar boken till alla som är nyfikna. Läs den för vad den är, en predikan som vill fokusera på Guds kärlek. Kom ihåg, du behöver inte hålla med om allt, du behöver inte gilla allt. Men du behöver låta bokens frågor träffa dig i all sin kraft. Det är frågorna din granne bär på. Svälj inte allt men låt boken trigga dig att studera mer, gillar du inte svaren Bell skissar på så bemöda dig att finna dem någon annanstans.
Personligen känner jag mig varken ängslig eller nervös i Bells sällskap.
En trend bland boken kritiker är att de ger Bell rätt när han beskriver teologin om himlen. Att det inte handlar om ett moln någonstans som vi ska fly upp till utan att den bryter fram här. Vårt hopp är att himlen en dag ska landa på jorden helt och fullt, att skapelsen ska upprättas. Det här gillar de flesta (dock inte alla), inte konstigt det är N.T. Wrights teologi rakt av, om än i "light" tappning. Likheterna med boken "Suprised by Hope" är här slående. Men det här avskrives ofta med: "Det där var väl inget nytt".
Här vill jag protestera. Ni som läst min blogg vet att jag för en envis kamp mot dispensationalism med alla dess spekulationer. Varför? Därför att det fortfarande är superaktuellt. Efter att ha varit pastor i 12år så kan jag bara konstatera att kunskapen om eskatologi, Guds rike och himlen är skrämmande låg. Här träffar Bells bok helt rätt och för mig är det bokens styrka och behållning.
Visst, andra har sagt det mer detaljerat, visst, andra har varit noggrannare rent exegetiskt, absolut. Men vi behöver lätttillgängliga böcker som väger upp den flod av dålig litteratur på det här området som präglad svensk frikyrka.
Helvetet då?
Det är här kritiken varit som hårdast. Bell är universalist, Bell har kastat loss från ortodox kristen tro, Bell är en heretiker. Hur är det då? Är Bell allt det här?
En bloggare påpekade att 99.9% av alla pastorer håller med Bell – När de förrättar en begravning. Oavsett teologisk hemvisst så är vi inte tvärsäkra var folk hamnar tillslut. Den observationen är viktig, den ställer frågan hur vi praktiserar vår helvetestro, oavsett hur den ser ut. Bell är något luddig och jag förstår att en del blivit upprörda av det. Det paradoxala är att samtidig är han knivskarp. Han skriver saker som: ”There is hell now, and there is hell later, and Jesus teaches us to take both seriously.”
För mig är det tydligt att Bell tror på ett helvete, både här, nu och senare. Det han gör är att han ger skäl till varför här och nu är viktigt, jo vi är kallade att följa en Jesus som här och nu vill upprätta. En Jesus som en dag ska göra det helt och fullt. Därför är helveterna nu också viktiga. Men det utesluter som jag läser boken inte ett helvete senare tvärtom: "There is hell later".
Det man kan kritisera boken för är att den öppnar en dörr på glänt för möjligheten att tacka ja till Guds erbjudande även efter döden. Det här är kontroversiellt och Bell har rätt tunn argumentation, även om hans starkaste kort är att helt enkelt hänvisa till Guds kärlek. Att det Bell antyder skulle göra missionen meningslös är för mig helt främmande utifrån bokens helhetsbudskap. Bell är förresten långt ifrån ensam att fundera i de här banorna.
En annan sak som Bell fått kritik för är att han inte betonar domen nog. Som sagt, i en predikan betonas allt inte allt lika mycket. Bell skriver dock: "First we read that there is no place in this new world for murder and destruction and deceit. There can´t be because this new world is free from those evils, which means that is is free from those who would insist on continuing those evils". Gud kommer en dag att sätta stopp för alla ondska, det är Bell tydlig med. För mig räcker det i en predikan som denna. Ta en annan predikan, ta Jonathan Edwards "Sinners in the Hands of an angry God" Där finns också obalans men åt andra hållet. Varför? Jo predikningar är ofta inte helt i balans, och jag har inga problem med det.
Bell är en fantastisk berättare. Jag attraheras av det samtidigt som jag ser faror. En fara är att berättelsen blir för tillrättalagd, att man plockar bort det hårdsmälta och svåra om det kommer ivägen för det man ser som en bra story. Jag älskar att berätta och brottas själv med den här risken att säga lite mer (eller mindre) än man har täckning för. Jag får ofta påminna mig om en varning från Tove Janssons Muminpappans memoarer. Där Muminpappan charmigt men inte så föredömligt skriver att sanningen nog är bra, så länge den inte blir för tråkig. Det är en fälla för oss som älskar bra berättelser. Bell rör sig på tunn is ibland men min bedömning är att han gör det utan att rasa igenom.
Jag rekommenderar boken till alla som är nyfikna. Läs den för vad den är, en predikan som vill fokusera på Guds kärlek. Kom ihåg, du behöver inte hålla med om allt, du behöver inte gilla allt. Men du behöver låta bokens frågor träffa dig i all sin kraft. Det är frågorna din granne bär på. Svälj inte allt men låt boken trigga dig att studera mer, gillar du inte svaren Bell skissar på så bemöda dig att finna dem någon annanstans.
Personligen känner jag mig varken ängslig eller nervös i Bells sällskap.
