När jag bloggar från en pastors perspektiv så tar jag ofta avstamp i saker jag själv brottats mycket med och saker jag vet andra brottas med. Risken med det är att det ofta blir personligt, även om exemplen och problematiseringarna är allmänt hållna så finns det alltid människor av kött och blod bakom.
Jag är rätt så omedelbart pastoral. Det jag tror, min teologi måste funka direkt bland människor i verkliga livet. Jag kan inte kosta på mig att ha en tvärsäker syn på helvetet i min kammare som jag inte står för när jag förrättar en begravning för att ta ett aktuellt exempel. Den diskrepansen skulle jag få problem att leva med. Istället för att försöka ta två helt olika roller så vill jag försöka integrera den här spänningen i den jag är och så även i mitt bloggande. Den här gäller alla områden. Jag inser att det kan göra mig frustrerande att läsa ibland.
Ofta funkar det här sättet att resonera, jag har många läsare med liknande erfarenheter och som tacklat dem på liknade sätt. Vi är ofta rörande överrens. Det skulle bli rätt tråkigt om det inte nu och då dyker upp andra med olika erfarenheter eller liknande men som tacklats på andra sätt. En del har valt andra strategier helt enkelt. Det måste jag acceptera och respektera.
Även om det är lite frustrerande så är jag överygad om att alla dessa röster måste höras och respekteras. Däremot har jag lärt mig en sak av de senaste veckornas samtal och det är att jag kommer att dra en tydligare gräns i framtiden när jag märker att förmågan och viljan saknas att åtminstone bemöda sig att förstå den andre. Finns inte det så kommer jag att gå in och bryta fortare än tidigare. Jag kommer inte att lägga krut på de som inte vill/kan förstå.
Egentligen är det nog omöjligt att blogga...
