Ibland skriver jag poster där jag funderar kring var jag hör hemma rent teologiskt bland alla traditioner. På ett sätt är det uppenbart, jag är en evangelikal baptist av EFK:snitt som också är (försöker vara) öppen för det karismatiska. Men är det hela sanningen? Finns det fler influenser? Klart det gör. Skrev om det här för några år sedan. Den här posten blir lite i samma anda.
Jag har ju brottats en del med frågan hur vi presenterar evangeliet. Jag har tagit upp problem jag ser med kristna traktat och dekaler. Snubblade nyligen över den här videon som visserligen är skickligt gjord men presenterar en otroligt endimensionell bild av evangeliet, jag delar helt bloggarens problematiseringar.
Jag har de sista veckorna fått en kraschkurs i reformert teologi. Jag inser att jag själv precis som många andra i svensk frikyrka ligger nära det arminianska arvet (Läs mer hos Roger E Olson). Även om frikyrkan har många influenser (som vi, skulle jag hävda överlag är rätt omedvetna om) så har även Luther och speciellt Kalvin haft sitt finger med i spelet när det gäller presentationen av en arg och vredgad Gud*.
Mitt grundproblem här är frågan hur Gud primärt kan vara så arg på oss människor som han skapat? För att ta en banal bild. Om jag skapar ett rep som kan gå av och det sen brister kan jag ju inte min primära reaktion vara att bli fylld av vrede mot repet. (inser att bilden haltar men ni fattar) Om Gud skapade oss människor för gemenskap och kärlek och vi sen "brister" och går vår egen väg borde det inte vara självklart att Gud först och främst vill upprätta relationen även om vrede (och besvikelse) naturligtvis finns med?
Här kommer en video med en ortodox präst som presenterar den ortodoxa synen på räddning kontra den klassiskt protestantiskta/reformerta på ett väldigt sympatiskt sätt. Jag är tydligen rätt ortodox också! Presentationen av den protestantiska synen är visserligen ganska platt, men samtidigt tycker jag ändå han är ganska så rättvis i sin beskrivning. (Hittade videon här)
Vad säger ni?
*Uppdaterat: Jag har fått kritik från kunnigt håll för att svartmåla Kalvin och Luther, jag erkänner härmed att jag var orättvis. Låt oss tillsammans försöka utröna varifrån den primärt arge Guden kommer om nu reformatorerna är oskyldiga.
