I historiens centrum står ett kors, inte en nation

Med anledning av frikyrkoprofilen Sven Nilssons debattartikel i Dagen så vill jag bara påminna om Thomas Arvidssons utmärkta uppsats om kristen sionism jag vill också påminna om min post om var erkända och respekterade teologer står i frågan, det är viktigt att se att ett teologiskt motiverat starkt politiskt stöd till staten Israel är ett smalt och extremt perspektiv bland ledande teologer.

Jag har respekt för Sven Nilsson, faktum är att han tillhör mina föregångare här i Borlänge men när jag läser hans artikel "Kyrkan kan inte ersätta Israel" är det flera saker som jag finner märkliga. För det första är det tråkigt att han kallar alla med en annan syn på Israel än den egna (smala) för "ersättningsteologer". Det är ett sätt att misstänkliggöra oliktänkande, ungefär som att slarvigt använda uttrycket "liberalteolog" på alla som inte läser bibeln exakt som du.

I själva verket handlar det om att vi hävdar att Jesus är fullbordaren av löfterna. Kyrkan är den nya gemenskap som Jesus för fram genom sin död och sin uppståndelse. En gemenskap som övergår etnicitet, nationsgränser och alla andra gränser för den delen. En ny mänsklighet om du så vill. Det är något i högsta grad konkret och verkligt. Här är ingen längre jude eller grek.  Paulus skriver att alla löftena, vilket inkluderar de till Abraham, har fått sitt ja och amen i Jesus. Ny testamentet samstämmiga vittnesbörd är att Israels historia kulminerar i Jesus  Det är så Gud visar sig i världen. Det är det som är evangelium, de goda nyheterna!

I historiens centrum står därför inte en nation utan ett kors, ett kors som ställer precis allt i ett nytt ljus, ett ljus som dessutom finns i bakgrunden till hela det bibliska dramat: Gud ska frälsa världen, Gud ska låta sin frälsning komma alla folk till del, Gud har hela skapelsen som mål. Så var det från början.

Extra problematiskt blir det när Sven Nilsson hävdar att den moderna staten Israel: "blir ett tecken för nationerna, ett vittne om Guds närvaro i det vi kallar politik och historia."

I Nya testamentet möter vi en Gud som vill visa sig genom en kyrka som i ödmjukhet, kärlek och tjänade följer honom i världen. I Nilssons citat är det den moderna staten Israel (med tillhörande ockupation, våld och förtryck) som är Gud sätt att visa vem han är i världen. Jag undrar bara stilla: Var tog evangeliet vägen? Var är de goda nyheterna? Var är hoppet?

Var är korset?

Angående det Sven Nilsson skriver om de kristna palestinierna så vill jag poängtera att dessa syskon lever under tuffa förhållanden och vi borde be för dem och stödja dem istället för att ifrågasätta deras berättelser. Läs själv deras dokument: Kairos Palestine. Beställ det på svenska från Bilda.

Följande är faktiskt obegripligt för mig. Trosrörelsen, som Sven Nilsson numer är en del av (Sven är med i Kristet Center Örebro) och speciellt Livets ord i Uppsala har mer och mer öppnat sig för de historiska kyrkorna, med ett undantag: Syskonen i Palestina.

Deras berättelser tycks man ignorera. När Livets ord ordnar sina resor till Israel så verkar det som att de medvetet inte besöker de palestinska områdena, de tycks inte prioritera att bygga relationer med troshjältar (som är katoliker, ortodoxa och reformerta etc) i Palestina. Varför här men inte där? (Om jag har fel så tar jag tacksamt emot korrigering, det vore roligt att bli överbevisad i den här frågan)

För vilken teologi vi än har, hur vi än ser på skeendet i mellanöstern så menar jag ändå att som kristna så står vår främsta lojalitet till våra syskon. Speciellt syskon under förtryck och förföljelse.

Det blir fel om vi har starkare lojaliteter till ett politiskt ledarskap än till våra syskon. John Piper skriver så här om det:

1. True Christians are citizens of the kingdom of Jesus Christ first, and only secondarily citizens of any earthly nation or state.
   
2. True Christians are united more closely to each other as brothers and sisters in Jesus Christ than we are to any earthly bonds of family or nation.
   
3. American Christians are more closely united to Palestinian Christians and Arab Christians and Jewish Christians throughout the world than we are to the state of non-Christian Israel.

Som ett tankeexperiment. Föreställ dig att en frikyrkoförsamling i Sverige hade så bra relationer med Kina att deras ambassadör brukade tala på deras konferenser och att man därför talade väldigt lågt och försiktigt om de kristnas situation i landet. Det vore helt absurt, eller hur?