Det här med empati och bibelläsning

I mitt tidigare inlägg om utplånade vs evig pina så kom argumentet upp gång på gång att läran om ett utslocknade uppenbart är humanare och därför fel. Resonemanget går i stil med att mänsklig empati är något som leder fel och som vi ska lämna därhän när vi läser bibeln.

Henrik Lööv sätter fingret på det när han skriver:

"En del tycks mena att tolkningen av helvetet som ett utsläckande är ett sätt att välja en enkel väg. Men jag tycker man ofta kan vända på det, många av dem som menar att helvetet ska förstås som ett evigt lidande ser lärans obekvämhet, dess brott mot all mänsklig empati, som ett argument för dess sanning. Det är en väldigt konstig tolkningsnyckel tycker jag. För en del tycks det nästan vara så att ju svårare det är att tro att något är sant och riktigt, ju viktigare är det att inte ifrågasätta det. Man behöver väl knappast radas upp alla de inhumana övergrepp som diverse bibeltolkningar har sanktionerat."

Argumentet är att vi människor är för "fallna" för att blanda in känslor i läsningen. Risken är då uppnebar att vi hela tiden söker att förmildra Gud i tex helvetesfrågan. Läran om ett utplånande blir med det tänket bara första stegen mot ren och skär universalism. Vi kommer att välja en "snäll" gud istället för en god säger man.

En grundbult i hela resonemanget är att vi inte kan förstå Gud. Hans vägar är högre än våra vägar. Om bibeln säger att Gud är god och kärleksfull samtidigt som den säger att människor skapta till hans avbild för alltid kommer att plågas i ett medvetet lidande. Då är det så. Att rucka det minsta på den punkten är att ge efter för mänsklig empati och världslig humanism. Då väljer vi den breda vägen som alla vet leder till fördärvet.

Jag förstår vad man vill åt, även jag tror att vi människor är drabbade av synden och därför skeva, vår moraliska kompass är många gånger fel. (Så ingen tror något annat, i fråga om räddning är vi helt beroende av Jesus och det han gjort för oss) Det här riskerar faktiskt att leda vår förståelse av bibeln fel. Jag ser det. Samtidigt tror jag att något lite av guds avbild finns kvar i varje människa (åter igen, absolut inte i bemärkelsen att vi inte behöver Jesus), vi kan inte förneka att godhet trots allt förekommer i den här mörka världen kan inte frågan om mänsklig empati viftas bort allt för fort.

Jag reagerar starkt emot uppfattningen att allt vi känner till om godhet, barmhärtighet och rättsuppfattning skulle ställas på ända och betyda nåt helt annorlunda för den Gud som uppmanar oss att vara barmhärtiga som han är barmhärtig.

Till er som i fråga om helvetet varnar för att låta sig påverkas av mänsklig empati i bibelläsningen vill jag fråga hur ni gör ni med det faktum att bibeln har en hel del uppmaningar att inte spara riset i samband med barnuppfostran (Ord 13:24, Ord 22:15, Ord 23:13-14, Heb 12:7-11)? Jag tror att ingen av er skulle få för er att någonsin slå era barn. Vi lever i ett samhälle som visserligen har många problem och som verkligen inte är idealt på nåt sätt men där vi i alla fall förstår att slå barn inte är något bra. Alla studier visar att det skapar osäkerhet, fruktan, otrygghet och en känsla av maktlöshet hos barnet.
Dessutom är det straffbart enligt svensk lag.

Jag har aldrig (i Sverige) mött en kristen som i den här frågan mumlat nåt om västerländsk humanism och riskerna med att låta empati styra bibeltolkningen eller att vi tolkar för "snällt" enbart för att vi är onda och fallna. Nej, de allra allra flesta fattar lyckligtvis att man inte slår barn. Här tillämpas inte principen att ju brutalare och svårare nåt verkar, desto sannare måste det vara.

Varför det här drastiska exemplet? Jo resonemanget mynnar ut i en fundering:

Hur gör vi med det här? När ska vi stänga av vår "mänskliga empati" i bibelläsningen och när ska vi ha den på, när leder den fel och när leder den rätt?