Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle skriva om offer. Carl-Henric Jaktlund hjälper mig på traven i sin senaste bloggpost där han ställer frågor om berättelsen om när Abraham ska offra sin son Isak.
Det är verkligen en svår berättelse. Man har försökt förmildra den genom att säga att Isak inte var en pojke utan i 30års åldern och att han frivilligt lade sig på altaret. Men berättelsen förblir helt enkelt fruktansvärd. Som min lärare på Missionsskolan Göran Sahlberg sa:
"Den där berättelsen funkar inte vidare bra efter Freud och den moderna psykologins inträde, jag menar hur skulle Isak någonsin vilja gå på en promenad med sin pappa igen. För vem vet vad Gud skulle säga nästa gång".
(Citatet är hämtat fritt från minnet)
En lösning, som Jaktlund också nämner, är att förmildra det hela genom att kalla det en myt. Men hjälper det?
Rob Bell har gjort en DVD som heter "The Gods Aren't Angry" där han presenterar den i mitt tycke bästa förklaringen på berättelsen. (Bell har troligtvis i sin tur snott den från GT-teologer, den som vill får forska djupare)
Så här går förklaringen. Alla människor i alla kulturer överallt har känt sig tvingade att offra till gudarna. Det gör detsamma om det är en stenålders-by i Skåne eller Asien, Nordamerika eller Afrika. Alla bosättningar vi hittar har lämningar av offerplatser. Rent religionpsykologisk går förklaringen så här (grymt förenklat) Människan förstod att hon var utlämnad till krafter större än hon själv. Varför misslyckades jakten ibland? Varför blev det missväxt? Varför dog det nyfödda barnet? Frågorna var många och tidigt fanns en vilja att blidka dessa makter. Man gjorde det genom offer. Problemet med det var bara att gudarna aldrig blev nöjda. Om det blev ett bra år så måste man offra mer för att gudarna skulle fortsätta vara nöjda och blev det ett dåligt år var det givet att offren måste öka. Människan levde helt utlämnad.
Precis så var det i Mesopotamien där Abraham kom från. Man hade sin avgudar och man offrade. Så var det för alla och så var det där. Gudarna kunde kräva stora offer, tom människor offrades ibland. Så var det överallt och så var det där.
Nu tar vi Guds perspektiv. Den ende sanne skapar Guden, han som älskar dessa vilsna människor och vill visa vem han är. Han väljer då denne Abraham och vill visa vem han är för honom och genom honom hela världen. Det är så mycket Gud behöver göra upp med, så många missförstånd om vem han är och hur han är. Gud väljer en drastisk pedagogik men en som Abraham förstår och kan relatera till. "Offra din son". I våra västerländska öron låter det bara barbariskt men för Abraham lät det, om än hemskt på alla vis, fullt rimligt. Det är ju så här gudarna gör, det är ju så här de alltid gjort. Det är ju så under dessa villkor hans förfäder levt i oräkneliga generationer.
Chocken kommer när den här Guden säger: "Stopp!" Den här Guden förklarar att han är annorlunda, den här Guden ordnar själv ett offer. Abraham lär sig att den Gud han följer är någon helt annan än de avgudar han tidigare relaterat till.
Vad säger ni om den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar