Då minns jag att jag blev konfunderad att inte morfar blev gladare att hans barnbarn funnit frälsningen. Nu däremot så inser jag att han naturligtvis hade rätt. Jag är uppvuxen i en kristen familj och jag bad regelbundet redan innan erfarenheten på lägret. Jag hade en väldigt naturlig och avslappnad relation till Gud.
Samtidigt vill jag inte förringa erfarenheten på lägret, den var viktig för mig och året efter så döptes jag som elvaåring. Så här i efterhand kan jag tycka att jag var lite ung men å andra sidan är det en erfarenhet jag aldrig glömmer, jag visste vad jag gjorde så mycket som en elvaåring kan. Hur ser det ut nu 30år senare (nästan) Jag vandrar dagligen med Jesus, jag brottas med vad det innebär att han är min Herre. Ibland misslyckas jag, ibland tvivlar jag. Men likväl vill jag "ta mitt kors" och följa honom. Den processen är idag långt viktigare än ett bönemöte på ett läger i min bandom.
Igår kväll så snubblade jag över det här videoklippet. Det är taget alldeles efter ett samtal mellan den progresive teologen Tony Jones och den mer konservative pastorn John Chisham. Jones undrar om Chrisham har någon ytterligare fråga, Chrisham frågar då om Jones är "född på nytt". Jag finner hans svar mycket intressant i ljuset av min egen erfarenhet.
Det här väcker några frågor hos mig kring hur vi talar med våra barn om tron. Hur viktig är den här betoningen på "frälsningsbönen" etc. Hur kommer ett barn, eller vilken människa som helst till tro? Har vi ibland överbetonat datum på bekostnad av process? Hur håller vi en bra balans?
Vore intressant med ett samtal om det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar