Åhman, Bell och MacDonald

Torsten Åhman fortsätter sin serie han kallar "Swärd versus Bell". Jag tycker fortfarande att han fångar min egen syn på både Bells bok och hela den här frågan. Hela posten är intressant och kan sammanfattas i följande Bell-citat från Kärleken vinner:

”Gud upphöjs inte, görs inte större av, att oräkneliga människor tillbringar evigheten i de svåraste plågor. Gud upphöjs inte av ändlöst lidande, men däremot av återupprättelse. Genom förnyelse och återvändande skiner Guds storhet igenom universum, men inte genom straff utan ände.”

George MacDonald är inne på samma spår. Han för i sin predikan Justice ett längre resonemang om straff och dess funktion. Han tar bilden av en stulen klocka. Om jag stjäl din klocka och förskingrar den och sen grips så spelar det ingen roll hur hårt straff jag får. Klockan är ändå borta. Jag kan dömas till allt från böter till svåraste tortyr och död. Klockan förblir borta. Den enda tillfredsställande lösningen är att jag inser vad jag gjort och ber dig om förlåtelse. Klockan är visserligen borta men vår relation upprättas.

På samma sätt måste det vara med Gud resonerar MacDonald, när vi genom vår synd och vårt uppror berövat Gud något, kränkt hans helighet, brutit hans bud och hans rättvisa eller hur vi nu förstår det. Oavsett vilket så kan inte straffet, inte ens ett evigt helvete, någonsin ge "klockan" tillbaka till Gud. En evighet av lidande förändrar ingenting synden är fortfarande kvar, brottet är kvar. Straffet förmår kort och gott inte ta bort konsekvenserna av brottet. För att citera MacDonald:

Punishment, I repeat, is not the thing required of God, but the absolute destruction of sin. What better is the world, what better is the sinner, what better is God, what better is the truth, that the sinner should suffer--continue suffering to all eternity? Would there be less sin in the universe? Would there be any making-up for sin?

MacDonald (som inte förnekar ett helvete, bara att det är evigt) menar att den enda goda lösningen är att synden själv tas itu med och försoning kommer till. En försoning som Jesus gjort möjlig. Det är den enda rimliga tolkningen av bibelord som  Kol 1:20. Då vinner kärleken för evigt.

och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Tycker MacDonalds argument har tyngd, en annihilationistisk variant skulle vara att den människa som inte vill ha med Gud att göra tillslut straffar bort sig själv ut ur historien. Om någon undrar så håller jag, trots att jag gillar MacDonalds sätt att resonera kring straff och dess funkton, fast vi tron på en dubbel utgång.