Över allt så har väckelseprofetiorna legat som en hägring. Sen när väckelsen (ofta väldigt diffust vad det verkligen är) kommer, då kommer allt att bli bra. Det är alltid sen, någon gång långt, långt borta. Ibland lika långt borta som skatten vid regnbågens slut. Men i alla fall, då blir det bra.
Men återigen hur ska det ske? Vi ju är så fruktansvärt ljumma, apatiska, tandlösa och slätstrukna...
Jag tror det här kan hanteras på flera sätt.
- Det är bra med självinsikt OM den leder till positiv förändring. Där tror jag diffusa profetior och allmänt beklagande har en motsatts effekt. Istället behöver vi bra exempel här och nu på församlingar och gemenskaper som gestaltar Guds rike. Vi behöver be "Tillkomme ditt rike" inte drivna av fruktan och uppgivenhet utan av en vision om en upprättad värld.
- Risken är överhängande att den här känslan av uppgivenhet och totalt misslyckande skapar en oönskad effekt som jag kallar fariseefällan.
Vilka var fariseerna? Jo de var frustrerade över Israels situation. Israel var ju ockuperat av en fjärran stormakt, det såg ut som om alla Guds löften skulle gå åt skogen. Varför? Frågade man sig. Svaret tedde sig solklart. Det beror på avfallet så klart! ( folket var ljumma, apatiska, tandlösa och slätstrukna.) Deras svar blev att om man bara skärpte sig ordentligt och följde lagen till punkt och pricka. Då skulle Gud komma och förbarma sig och på nytt upprätta Israel. Då skulle väckelsen komma!
Sen, när Gud väl kommer i Jesus så missar de alltihop!
Tillbaks till vår situation. Hur hanterar vi den här frustrationen? Hur gör vi något bra av det utan att trilla i i fariséefällan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar