Nästa år fyller jag 40, det är naturligt att ibland stanna upp och fråga sig varför man är den man är. Jag ser tillbaka på mitt liv och min vandring så slår det mig vilken otroligt märklig tid 1990-talet var. När 90-talet inleds är jag 17år och när det slutar 27. När det gäller den frikyrkliga kartan i Sverige händer så mycket att vem som helst kan bli snurrig för mindre.
Det här är viktigt för mig att se därför att det förklar varför jag ständigt får brotts mot cynism och en känsla av overklighet inför en hel del företeelser idag. Tidigt 90-tal var det trosrörelsen som gällde för mig. Jag åkte till Livets Ord så fort tillfälle gavs, på konferenser och olika satsningar. Som 18-åring var inte mitt sinne för kritiskt tänkande så utvecklat, jag köpte verkligen allt. (Alla dessa band, alla dessa nyhetsbrev)
1992 så går jag på en bibelskola som på den tiden stod trosrörelsen väldigt nära. Sen jobbade jag i församling under några år som ungdomsledare, jag gifte mig 1994 (en av de saker jag med glädje minns från årtiondet), Här i Dalarna var det här en ytterst märklig tid. midsommarstången förklaras som demonisk på vår gemensamma lägergård. Märkligheterna kring det upphör inte att förvåna mig närhelst jag tänker på det. Pastorer gick hårt ut mot den nya stora faran "New Age", jag hör vid den här tiden på ett möte att sopsortering på något sätt är en del av Satans plan för världsherravälde. Så här knäppt var det och det är inte trettiotalet det är något som hände för mindre än 30år sedan.
Samtidigt förklaras i stort sett all "världslig musik" som djävulsk. Har skrivit om det här. Den enda musik som egentligen var ok var lovsång. Den sjungs ofta, som jag minns det, lika mycket till Gud som den sjöngs som ett tecken på radikalitet och att vara "i det Gud gör" (hesa predikanter). Frågor kring lovsången är kanske det främsta skälet till att församlingar vid den här tiden splittras. Exemplen på övertoner här är så många att jag bara släpper det. Inser att lovsång än idag ibland ger mig dåliga vibbar tack vare hur den användes under den här tiden.
Skivor och böcker bränns, midsommarstänger rivs. De pastorer och ledare som står i spetsen för det här låter med få undantag som "Ulf Ekman kopior". Man härmar till och med hans tungotal. De här personerna präglar mig enormt. Jag är orättvis om jag säger att det bara var på ont, visst fanns en stark ärlig längtan hos dessa individer. Kanske kommer jag innan jag fyller 50 att se nåt gott med det här, jag vill vara öppen för det. Men nu framstår det bara som så otroligt märkligt.
Här ska verkligen sägas att inte alla var så här, det fanns tack och lov hela tiden sunda ledare och föredömen parallellt i allt detta. Dock fanns det som jag minns och upplevde det lite för mycket av den andra sida.
Allt det här är otroligt intensivt. Jag är med på allt, jag gillar dessa predikanter, jag tror att midsommarstången är demonisk, jag tror att lovsång är den enda musikstil Gud gillar, jag tror att väckelsen kommer om alla skriker sig hesa och folk ramlar under förbönen.
Jag tror det här helt och fullt och jag är 19år.
Sen börjar jag så småningom på Missionsskolan i Örebro, och jag är övertygad om att det räddade min tro. Jag fick lära mig tänka kritiskt och tack och lov för det! Jag fick lära mig att bena ut och förkasta och behålla. Jag fick en teologisk grund att stå på. Jag är ett stort tack skyldig till Missionsskolan!
Men 90-talet fortsätter med sina kast. Något nytt kommer parareellt med det andra. Hela torontovälsignelsen väller nu fram i min del av kristenheten. Nu ska man inte bara ramla, man ska skratta och skaka och rycka. Problemet för mig är att det här växer fram i sammanhang jag har förtroende för. John Wimbers Vinyard. En karismatisk rörelse med god teologisk grund. Men den här rörelsen korsbefruktas med märkligare element. Jag är vid ett tillfälle i Filadelfia, Stockholm och hör en helt bindgalen predikant tala om änglar som sticker folk i magen med svärd för att de ska skratta.
Jag åker till Vinyard i Stockholm, det är där allt händer nu. Jag har fortfarande svårt att veta vad jag ska göra av det jag såg och hörde under den tiden. Till försvar för allt samman vill jag säga att inga trauman finns, minns vänliga människor, balanserade ledare men ack, ack så märkligt, så ofantligt märkligt allt var.
Som ny pastor kastades jag in i nästa stora grej under 90-talet. Enda sättet att lyckas var att göra som en viss församling i Chicago. Allt skulle vara som Willow Creek. En observation, Willow skilde sig ordentligt från de två tidigare företeelserna som präglade mitt 90-tal. Karismatik med kännsloyttringar saknas nästan helt. Människor är sansade och vettiga. Man pratar om "Sökargudstjänster" som i praktiken gick ut på att sortera bort märkligheter. Alltså inga ryckande och skällande människor på golvet här inte. Här låg istället fokus på begreppet "excellens". Det skulle vara proffsigt. Bara de bästa musikerna räknades, bara de bästa kommunikatörerna skulle släppas fram på en plattform. Den här rörelsen var också extremt präglad av näringslivets ledarskapssyn. Management var/är den stora grejen. Global Leadership summit någon?
Det var tufft att vara pastor i två små församlingar under skuggan av Willow. Jo för jag hinner bli pastor 1999, även det under det intensiva 90-talet. Ska säga att jag har haft glädje av mycket också, Bill Hybels böcker är bra och de minnen jag har från möten jag hade med honom på konferenser (alltså då jag lyssnade till honom) är positiva. Har fortfarande stor respekt för Hybels.
Något annat positivt som jag började präglas av under 90-talet är alphakurserna, men där har jag inga trauman så de passar inte i den här posten.
Saker jag brottas med utifrån den här snabba sammanfattningen av ett årtionde är:
Hur tänkte ledarna? Dessa män som på allvar menade att midsommarstången var demonisk och att en ring i örat var en homosexuell andemakt, dessa män var i de flesta fall äldre än jag är nu, de var inga tonåringar. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten och undra: Hur i hela världen tänkte de?
En annan sak jag funderar på är lovsången. Jag ska återkomma till den i en framtida post men här har jag många frågor.
En tredje sak är karismatiken. Jag ser mig som en karismatiker, om än en stukad sådan. 90-talet har lämnat mig skadeskjuten. En del pratar entusiastiskt om en ny rörelse New Vine och de slänger sig på det tåget utan reservationer. Jag är försiktigt positiv, men något tåg slänger jag mig inte på igen.
Någonsin, känns det som.
Det finns mycket mer att säga om 90-talet. Vi har ju fokuset på Israel med dess märkliga eskatologi. Vi har alla dessa profetior, vi har alla dessa auktoritära ledare, vi har det starka fokuset på det demoniska hela "andlig krigförings grejen" med de mest vilda spekulationer om fästen och andemakter, etc, etc.
Kanske blir det en del två, vi får se.
Hur var ditt 1990-tal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar