Stefan Swärd

Stefan Swärd bloggar med den äran. Jag känner mig aningen delaktig, han frågade mig lite om det här med bloggning vid ett tillfälle och jag tyckte absolut att han skulle börja. Stefan skriver i en kommentar att han tycker sig se att hans blogg är i skottgluggen här på min blogg och jag tänkte förklara hur jag ser på det.

Det stämmer att jag inte alltid håller med Stefan. När jag tänker efter så är det fyra specifika gånger som våra åsikter spretat:
1. NOD-debatten, 2. Modern vs Postmodern samtalet 3. Saron-debatten och 4. Tolkningen av Eldebos artikel. I övrigt så nickar jag ofta instämmande till det Stefan skriver. (förutom att jag inte delar hans passionerade intresse för sport)

Jag gillar bla hans funderingar kring medlemsbegreppet. Vi behöver verkligen be och fundera över det i frikyrkan. (just därför tyckte jag det var onödigt att sopa på Saron) Så även om jag ibland skiljer mig lite från honom i en del frågor så angående skottgluggen: Nej, jag önskar inte att ha Stefan i någon skottglugg här. Tvärtom så är jag glad att samarbeta med ett samfund som tillåter att det bryter och bänder lite, där det är fokus på Jesus men högt i tak.

Jag tycker faktiskt Stefan har den bästa samfundsledarbloggen i kyrksverige. (Någon som kommer på en bättre?) Han tillåter kommentarer (ingen självklarhet). Han ger sig dessutom in och kommenterar bland sina egna kommentarer. (verkligen ingen självklarhet). Han skriver med humor även om han ibland kanske underskattar både sin bloggs genomslagskraft och sin teologiska förmåga. (vilket yttrar sig i att han ibland raljerar lite med teologer precis som om han inte var en av dem)

Jag tyckte hans initiativ att äta lunch med Jonas Gardell var mycket bra. Hoppas deras samtal fortsätter, jag tror såna här möten behövs.

Bästa recensionen av Gardells bok?

Jag läser för fullt Jonas Gardells bok om Jesus och jag funderar på en recension här på bloggen men när jag läste Anton Fagerstedts så undrar jag om det behövs. Våra slutsatser av boken ligger nämligen väldigt nära varandra.

Gardell, vår hackkyckling nr 1

Jag läste nu på morgonen Ulf Ekmans blogg. Idag så sågar han Jonas Gardell och dennes framträdande i Uppsala domkyrka, jag är inte direkt förvånad. Gardell har något som gör att vi konservativa kristna får spel. Det är inte ovanligt att jag möter förakt, ja tom hat mot denne Jonas. (läs gärna kommentarerna på Ulfs blogg) Jag har skrivit om Gardell tidigare.

Själv så måste jag erkänna att jag uppsakttar honom. Han är en av de bästa på att skildra utanförskap och uppväxt i det svenska folkhemmet. (läs Anton Fagerstedt om det) Sen är Gardell ofta onödigt provocerande. Jag har svårt för hans humor, speciellt när den hamnar under bältet och han är verkligen ingen teolog av stora mått. Men att uppröras att han menar att Jesu tänder var dåliga känns lite överdrivet. (bloggen Senapskorn och fikonspråk skriver om det)

Tänk efter. För några år sedan hörde jag en känd trosförkunnare säga att Jesus skulle ha åkt en Cadillac om det hade funnits sådana. Vad är allvarligast, att beskriva Jesus som en kille med Cadillacar och rikedom eller som en fattig, enkel man med dåliga tänder? Vad upprör oss mest? Varför? Angående Jonas bok om Jesus så är jag säker på att det är mycket i den som jag inte ställer mig bakom. Men jag tänker läsa den, många kommer att göra det och jag tror den kan bli ett bra avstamp för intressanta samtal.

En sak i Ulfs kritik förstår jag inte alls. Han skriver:

"Här framstår Gardell som en som har köpt läran om alltings återupprättelse, en universalist, unitarian, inte som en klassisk kristen."

Gardell anklagas för att ha "köpt läran om alltings återupprättelse" Men det har ju jag också gjort. Är det inte det som är vårt hopp, att Gud en dag ska upprätta sin fallna skapelse? Det går som ett tydligt tema i Tom Wrights bok "Suprised by hope" (Alltings upprättelse behöver förresten inte betyda universalism)

Jonas gardell är irriterande likt en geting. Men låt oss inte förakta honom eller vifta bort honom. Låt oss se förbi den provocerande ytan och ställa oss frågan. Vad vill karln egentligen?
Det tror jag Jesus skulle ha gjort.

Kom Ketchup så går vi...

I går var jag pappaledig, efter att jag lämnat de största barnen på skola respektive dagis så åkte jag och lillflickan och handlade. Jag hade nog räknat med att hon skulle somna men så blev inte fallet. Så när jag kom hem satte jag mig framför TV med flickan i knät, tänkte kolla nyheterna på Text-TV (jag är lite av en nyhets-junkie) Jag hamnade mitt i Jonas Gardells tal i Lund. Jag vet inte vad han sa innan men jag hamnade mitt i en predikan utifrån historien om de två tomaterna, ni vet: två tomater är ute och går en blir överkörd, den andre stannar och säger "Kom Ketchup så går vi!". (Historien funkar egentligen bäst på engelska: 2 tomatoes were walking over a road, and then 1 of the tomatoes got squashed by a car, the other tomato said: “C’mon ketchup!!”)

Med denna historia som utgångspunkt predikade Gardell om Jesus. Hur han möter skadade, tilltufsade och överkörda människor, stannar och väntar på dem och ger dem en ny identitet. Du var en tomat, sen blev du förstörd, men nu blir du något bättre. Du blir Ketchup. Han hänvisade till den lame mannen Jesus helade, Ta din bädd och gå. Ketchup! till kvinnan som fariséerna ville stena. "Gå och synda inte mer" Ketchup! Här talar Jonas Gardell faktiskt om omvändelse (det har jag aldrig hört förut), om att vända om följa Jesus och göra något bättre med sitt liv. Jag måste säga att jag blev förvånad över substansen i det lilla jag hörde.

Jonas lyckades sen med bedriften att få in hela exodus berättelsen i bilden om tomaterna. Hur Gud i själva grundberättelsen i Gamla testamentet använder Mose till att säga till det skadade och förslavade folket. Kom! Ketchup så går vi ut ut förnedringen i Egypten. Det jag hörde var riktigt bra.
Jag har aldrig uppskattat Jonas Gardells humor, den är oftast lite för vulgär för min smak. Däremot så är hans böcker att rekommendera. (Den sämsta boken är enligt mig "Om Gud", teologin i den håller helt enkelt inte), men hans skildringar av att växa upp, utanförskap m.m. är läsvärda. Jonas Gardell är en person som är föraktad av många kristna. Jag blir ledsen när jag höra kristna rysa av avsky när hans namn nämns.

Tro nu inte att jag köpt Jonas Gardells bild av Gud och Jesus rakt av. (Jag anar redan argsinta anonyma kommentatorer som genast söker förpassa mig till liberalteologins allra djupaste träsk) Av vad jag hört tidigare så har jag stora frågetecken kring hans syn på synd, behovet av omvändelse etc. Läs mer om dessa frågetecken på John Nilssons blogg. Jag ställer mig också väldigt tveksam till hela beslutet att ge honom en doktorshatt. Tillbaka till hans predikan, jag kom som sagt in i slutet. Om någon såg hela föreställningen så kommentera gärna.

Vad vill jag säga. Jo även om vi inte delar Gardells teologi, även om vi kan ha alla möjliga invändningar mot det han gör, hans livsstil osv. Så får vi inte hamna i det diket att vi per automatik förkastar allt han gör och allt han säger. Hans bok "Om Jesus" kommer snart att komma ut. Det vore tråkigt om vi bara förfasar oss över den, även om det med all säkerhet kommer att finnas mycket i den vi inte kan hålla med om. Det vore bättre om vi läser den och bemöter den sakligt och med kärlek.

En sak är klar, många kommer att läsa den. Så istället för att förbereda bokbål när boken kommer ut nästa år så uppmuntrar jag oss att se den som ett avstamp till samtal och möten.